Vart tar tiden vägen?

Rörande detta med tid. Här sitter jag och kan inget annat. I väntan på (bättre?) tider? I väntan på vaddå?
I väntan på Godot? Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. 

Någon som vet vart tiden tar vägen? I så fall var vänlig och meddela mig omedelbart. Stort tack på förhand. Ingen brådska för min skull.

 Upptäckte att jag försummat min kära blogg. Igen. Hm, vet inte riktigt vad jag kan skylla på denna gång. Skoskav? Lättja? Uppförsbacke? Storm? Sommar? Semester? Tiden som går på tok för fort? Ja, säkert kan jag rada upp fler undanflykter. Fast det har jag ingen lust med. Så här slutar uppradningen tvärt. Kommer inget mera.

När jag var liten gick tiden tydligen väldigt långsamt. Ibland. I alla fall. Ett sommarlov kändes oändligt. Ett år var förfärligt långt bort. Till jul var det alltid väldigt långt. Och att bli vuxen. Det kunde jag inte ens föreställa mig hur länge det skulle dröja.

Nuförtiden är det motsatta. Tiden går fort, fortare, fortast. Jajamän, den har sannerligen fått upp farten reält. Hur kan jag som är så ung (nåja) ha så stora barn? Suck. Jag som känner mig lika ung på insidan som jag alltid har gjort (jaja, nästan i alla fall). Även om utsidan fått lite fler fina rynkor som ger mitt ansikte en aura av erfarenhetsflärd.

Tror det, eller ej. Det finns faktiskt en hel del fördelar med att bli äldre. Tycker jag alltså. På riktigt. Jag behöver inte oroa mig längre om vad ni tycker eller tänker om mig. Det är som det är.  Det är det här ni får. Långt ifrån perfekt, men fullt dugligt. Har defensivt lättare att strunta i det.Vad ni tycker alltså.Det kanske låter nonchalant?  Jaha. Nu går jag vidare. Jag bryr mig inte. Dels för att jag bestämt mig för att lägga min dyrbara tid på det jag tycker om. Dels för att jag ändå inte kan förändra vad ni tycker. Då lägger jag hellre min tid (där var den igen) och energi på andra saker. Som att skriva till exempel. Ja, jag vet. Jag har försummat min kära blogg en tid (där kom det igen). Fast nu får det väl bli ändring då. Eller? Vet inte riktigt. Tveksamt, kanske? Jaha, då får det väl vara bra med det också.

För en annan fördel med att bli äldre är att jag har lärt mig med åren är att om man inte ger några löften. Finns det inga att bryta. Enklast så.

Tjohej och den vänligaste kramen från den eviga tidsoptimisten!

P.S. Om du hittar lite tid som ligger och skräpar någonstans så kan du med fördel lämna in den på närmaste hittegodsavdelning. Jag lovar att gladeligen hämta ut den. D.S.

Vi kånkar och vi bär

Bär du på ett lätt bagage idag?

Vi bär alla runt med vårt bagage. Både det som syns och det som inte syns. Det bagaget som inte syns följer med oss genom livets resa vart vi än går. Ibland är det lätt att bära, ibland tyngre och ibland blytungt. Men bär, det gör vi. År in och år ut.

När vårt bagage blir lite tyngre att bära kan det vara svårt att se hur vi ska orka bära det vidare igen. Men efter en tid lär vi oss att ta ett nytt grepp om vårt bagage och det blir på nytt lättare att bära. Även om vi har fått lite mer bagage att kånka på. Så där kånkar vi på genom livet.

Fast när bagaget blir blytungt och vi tänker att vi aldrig någonsin mer kommer att orka att bära det igen. Då hoppas vi att det finns någon vi kan dela bagaget med. Någon som kan hjälpa oss att bära det tillsammans med oss en bit tills det har blivit lättare igen och vi klarar att bära det själv igen. Ibland händer det att den vi ber oss hjälpa oss med vårt tunga bagage artigt men bestämt tackar nej. Kanske för att de just då har för mycket att bära på själva eller för att de bara vill hjälpa dig att bära ditt lätta bagage.

Ibland kan det vara klokt att öppna sitt bagage för att få hjälp med att komma ihåg vilket som var det bästa greppet man tog förra gången för att bära vidare med sitt bagage. Ibland försöker vi glömma delar av vårt bagage någonstans. Fast det går bara ett tag sedan brukar det ändå dyka upp när man minst anar det. Då är det bara att acceptera att det inte går att bli av med den delen av sitt bagage utan man får snällt ändå kånka vidare med det.

En dag har vi alla kånkat färdigt. Sorgligt men sant. Då börjar en ny resa för oss med oklar destination och troligtvis utan något bagage. Fast säker kan man ju aldrig vara.

Drömkåken

Hus hittar man inte av sig själv. Det kan jag lova för det vet jag allt om. 

Jag är påskledig och roar mig med att läsa mina gamla blogginlägg. Hoppsan, här i ett inlägg lovar jag tydligen att skriva om hus. Igen. Fast mer specifikt om husets själ. Besjälat hus. Vilket trams, som jag uppenbarligen själv hittat på i ett plötsligt infall av, ja, jag vet inte riktigt vad.

Utanför faller en vacker blå kvällsskymning. En sådan där kvällskymning, då livets alla mysterier helt enkelt bara måste redas ut. Då slår det ned som en blixt från en klarblå sommarhimmel. Vilken evinnerlig tur vi haft som hittade just det här huset.

Jaha, undrar ni. Varför då? Jo, om man tänker på hur många husannonser det är varje dag, som läggs ut på det globala nätet. Då kan vara lätt att drabbas av en svindlande känsla av hur små vi människor ändå är här på jorden och hur lätt det är att gå vilse i sökandet efter hemmets trygga vrå.

Jag hade, sedan ett tag tillbaka, tillbringat åtskilliga timmar, som aldrig mer skulle komma tillbaka, med att kika på husannonser i en svag förvissning om vad som kanske ändå skulle kunna kasta en gnutta ljus över mitt hittills planlösa scrollande bland husannonser. I ett kort ögonblick av klarsynthet och för att få någon styrsel på mitt hittills planlösa sökande hade jag lyckats klura ut att man fick mycket hus för pengarna om man slutade leta efter sommarhus med tillhörande sjöglimt.

Handen på hjärtat, hur många dagar på ett år kan man egentligen bada med glädjen i behåll här uppe i Norden? Det kändes heller inte så lockande att tränga ihop familjen på ynkliga, men ytteffektiva 30 kvm2 när regnet stod som spön i backen. Det slutade jag genast att tänka på. Istället kom jag fram till, i ännu en kort stunds klarhet, att det var rymd vi behövde. Det ska vara ett hus att växa i. I all hast hade jag plötsligt upptäckt den slumrande händiga ådran som jag tydligen alltid burit inom mig, men som ännu inte fått fritt utlopp i sin makalösa kreativitet.

Första gången huset dök upp kändes det kanske inte precis som att jorden skälvde. Att det var speciellt syntes emellertid direkt. Nyfiket började jag noga studera dess yttre såväl som inre egenskaper. Jag kände att min puls höjdes för varje bild jag såg. För ett ögonblick glömde jag bort hur viktigt det är att djupandas för att behålla lugnet. Det här kanske ändå var huset med stort H?

Plötsligt såg jag mig själv spatsera runt i huset. Jag stod och dreglade över originaltapeten från 60-talet som hallen draperat sig i. Sedan gick jag bekymmerslöst mellan rummen och jag till och med mätte med en tumstock för att se var möblerna skulle passa in. Allt detta gjorde jag, efter vad jag trodde, mitt egna huvud.

Öppen spis var ett absolut krav. Därför blev jag smått exalterad när huset trollar fram inte bara en öppen spis, utan två öppna spisar. Så praktisk och nödvändigt, tänkte jag och insåg inte att jag troligtvis förlorat allt sans och vett för att istället segla iväg på en molntapp i en mild sommarbris.

Jag var minst sagt förtrollad. Närmare än så kan jag inte beskriva min känsla. Men. Det finns alltid minst ett men i varje trovärdig historia. En blygsam detalj återstod innan jag skulle sätta mina små mjuka fötter på det blanka parkettgolvet som hade över femtio år på nacken. Priset. Ett knappt hörbart ”puff” hördes ändå ovanför mitt huvud när huset diskret försvann och lämnade kvar en knappt synlig vit dimhöljd rök efter sig.

Mina ögon fylldes långsamt med små tårar som snart förvandlades till storleken av en krokodil och jag tjöt i mitt omskakande inre. Det var ju mitt hus. Det som jag hade valt ut. Nu hade huset helt obekymrat tuggat i sig, inte bara mina drömmar utan också mig och sedan spottat ut oss på den mest ogästvänliga och karga plats du kan tänka dig. Jag och mina drömmar hade från och med en tom snustorr ökenvandring framför oss att se fram emot. Huset hade stampat på mitt och mina drömmars hjärta. Och vi skulle aldrig någonsin förlåta det. Jag stängde av datorn onödigt hårt och lovade dyrt och heligt att aldrig mer öppna den igen.

Tydligen gick livet vidare ändå, men utan huset då förstås. Det upptäckte jag av en slump redan dagen därpå då när jag slog på datorn igen. Vi var fortfarande en smula tilltufsade och märkbart stukade i våra själar efter det bryska avvisande vi fått kvällen innan. För att morska upp oss lite sade jag till mina drömmar: Ja, ja vad är väl en bal på slottet? Vi var väl aldrig riktigt menade för varandra och det finns säkert fler andra hus därute som väntar på oss. Hus som är bättre, finare, roligare, ännu mer otroliga och underbara. Ja, med mer av allt bara helt enkelt.

Trots att jag försökte spela oberörd satt det ändå en liten tagg kvar i mitt hjärta. Den begravdes raskt
under tonvis med jord för att dö en kvalfylld död och för att aldrig komma i närheten av mitt hjärta igen. Från och med nu skulle jag ta hand om mig själv, bara tänka positiva tankar, komma ihåg att djupandas och låta det ta den tid det tar. Det fungerade synnerligen dåligt.

Mitt scrollande bland husannonser antog nu maniska proportioner. Skam den som ger sig, tänkte jag i min nyfunna positivism. När jag upptäckte att mitt hus inte längre fanns kvar bland annonserna låtsades jag bli ohämmad euforisk. Jag tvingade mig att tänka tre positiva tankar på raken. Bra, nu kan jag gå vidare i livet, en positiv tanke. Djupandas. Det här var ju enkelt för en stjärna som mig, ännu en positiv tanke. Jag ska vara snäll mot mig själv och skämma bort mig själv. Det här gick ju galant. Jag fortsatte att scrolla kors och tvärs bland bilderna på alla sorters möjliga och omöjliga hus.

Men hur mycket positivt tänkande och djupandning jag än försökte frammana, fann jag ändå inget hus som kunde mäta sig med huset med stort H. Den lilla taggen var kvar. Den hade inte alls förmultnat i sin ensamhet under tonvis med jord utan dök nu upp med ett skadeglatt flin på sina odrägliga läppar.

Till min stora förvåning dök huset med stort H upp igen en kylig kväll i januari. En sådan där perfekt kväll för att sitta hemma i värmen och surfa runt bland husannonser på jakt efter ett varmt och solglittrande sommarhus. Taggen vaknade genast till liv och meddelade sig genom att ge upp ett skadeglatt och falskt klingande skratt. Jag låtsades inte om det för nu hade jag med stöd av mitt positiva  tänkande förvandlats till en fast och danande karaktär. Så jag scrollade raskt vidare utan att ägna huset en (nästan) blick.

Det där kändes bra, tänkte jag. Jag känner faktiskt inget alls längre. Nu mår jag finfint igen. Tar hand om själv och tänker i stort sett bara positiva tankar. Ja, i alla fall för någon minut eller två. Sedan brakade det lös. Jag började ägna mig åt ett långtgående självplågeri genom att studera alla bilder omsorgsfullt igen i hopp om att få syn på minsta skavank att kunna slå ned på.

Konsekvensen blev istället att alla mina positiva tankar körde direkt ned i diket och istället ersattes helt sonika av sjukliga fantasier som eskalerade i takt med att jag försjönk i husets alla vinklar och vrår. Mitt självbedrägeri hade inga gränser. Jag lallade återigen, i ett tillstånd som kan liknas med att vara milt salongsberusad, från rum till rum och insöp den härliga atmosfären. Dock kände jag en svag förvissning om att det här verkligen var sista gången vi sågs sedan skulle jag ägna mig åt positivt tänkande resten av mitt liv.

Huset var för dyrt. Punkt slut. Lägg ned, gå vidare, väx upp, skaffa dig ett liv, där är dörren. Stäng den och glöm inte att klippa dig på vägen ut. Va, jag hade ju nyss tittat in och hittade kanske inte ut? Jag såg mig själv igen lullande omkring i huset, omsluten i ett rosaskimrande töcken. Nämen titta här då, det här rummet kan bli biblioteket jag alltid drömt om. Tänka sug, där satt vi,  jag och herr Gyllengrön skönt tillbakalutade i  härliga öronlappsfåtöljer. Bakom oss, i den väggfasta bokhyllan som följer med på köpet, stod böcker i långa rader. Nämen, titta här då. Nu halvlåg vi i den otroligt mjuka och sköna soffan framför öppna spisen och spann som katter med varsitt glas rödvin i händerna. Tysta begrundade vi tillsammans det fladdrande varma skenet från vår öppna spis, inne. Det syntes ju tydligt att vi bara var i nuet och ingen annanstans. I nästa stund var det cocktailparty och sorlet av gästernas glada röster ackompanjerades av mjuka jazziga toner som flöt ut i det spatiös tilltagna vardagsrummet med skimrande parkettgolv med över femtio år på nacken.

Det var ingen hejd på det romantiska skimmer som tagit min i endorfindränkta hjärna i besittning.
Nu blev jag inte bara eld och lågor. Jag höll på att självantändas när jag såg att prislappen nu var lägre. Förbannade smarta lilla djävul, väste jag och ägnade mitt positiva tänkande inte en tanke. Huset hade inte bara lagt ut sig själv på nätet igen. Det hade också den goda smaken att sänka priset på sig själv också. Nu brann en eld som var helt omöjlig att släcka. När jag med mina aningen av sot fläckad och skälvande händer visade bilderna för herr Gyllengrön blev han besynnerligt nog inte lika uppeldad.

Här gällde det att smida medans järnet ännu var stekhett. Att jag ändå skulle få se huset på riktigt en enda gång i mitt liv var väl inte för mycket begärt? Jag släpade därför iväg med en något motsträvig herr Gyllengrön på visning en gråmulen dag i början av februari. Först skulle vi se ett annat hus för att i februarieftermiddagens gråbleka skymning träda in i mitt guldglimmade palats. Så smart hade det räknat ut det hela.

Mäklaren med det bredaste leendet kom emot oss. Tog oss i hand och drog sedan med oss ned i källaren. Oj, här fanns det kanske aningens, men bara aningens lite behov av renovering.  Jag var dock onåbar i stunden och lade inte märke till den lilla bekymmersrynkan som syntes i herr Gyllengröns panna. Åh, vad fint, utbrast jag istället helt hämningslöst. Herr Gyllengröns rynka blev allt djupare och han sneglade oroligt på mig. Eller rättare sagt på den person han trodde han hade gift sig, men som nu uppenbarligen blivit kidnappad av någon slags demon eller något åt det hållet.

Glatt traskade hans demoniserade hustru runt och utbrast i små förtjusta skrik över himmelska detaljer ingen normal funtad människa skulle ha uppfattat som det minsta himmelskt utan snarare att jämställa med dårskap. Glädjen över furupaneler, linoleummattor, storblommiga 70-talstapeter och de små trappstegen upp mot sovrummen visste inga gränser. Det här gick inte att hejda och snart skulle allt gå helt över styr.

Med en djup suck följde herr Gyllengrön sin av demoner kidnappade och överexalterade fru och mäklaren med det bredaste leendet uppför källartrappan för att få audiens till husets hjärta. Det stora vida underbara vardagsrummet med öppen spis och glänsande parkettgolv med över femtio år på nacken. Då hände plötsligt något med herr Gyllengrön. Hans ögon fuktades och på en sekund skickades han tillbaka till sin barndom. Där i det dunkla februariljuset tändes nu en gnista i hans hjärta.

Resten av visningen blev en piece of cake för mäklaren med det bredaste leendet som nu drog runt med två löjligt förälskade personer som det vore mer rimligt att förpassa till närmaste hospital istället för att visa ett hus för. Vid köksdörren varnade hon lite försiktigt de två lallande idioterna att det kanske behövdes göras om en liten smula. Dock förstod hon ganska snart att hon talat för döva öron då hon hör demonfrun utbrista: Åh, lila köksluckor, men så fint och hon såg den förut så sansade mannen nicka gillande. Mäklaren med det bredaste leendet tillade, med matt röst, att originaldetaljer som kycklinggula träskivor i kök självklart hade sin alldeels egna speciella charm. I alla fall för svagsinta nollåttor som vuxit upp med Kråkguldet som lördagsunderhållning och som inte hade vett att förstå sitt eget bästa på något sätt eller vis.

Resten är historia. Här sitter vi nu, ännu påsklediga, i vårt av furupanel beklädda bibliotek och småmyser med en kopp kaffe och säger för säkert tusende gången i ordning; vilken tur att vi hittade huset med stort H.

Jag reser mig för att hämta påtår i köket då jag hör en röst viska i mitt öra; Å, så inreder ni mitt rum i källaren till ett fint skrivrum. Och jag kan svära på att det inte var herr Gyllengröns röst.

Varde ljus

Fin fågel som vårsjunger. Även om det inte verkar så på just den här bilden.

Nu är våren här med ljus och fågelsång. Värmen lurar bakom knuten även om man i aprilvädrets växlingar slits mellan hopp och förtvivlan. Med ljuset kommer också annat mindre önskvärt fram. Fönster som inte har putsats på länge. Damm som syns tydligare och pockar på uppmärksamhet. Men inte har jag mer lust för att städa för det.

I affärerna fylls det på med utemöbler och med saker för uteaktiviteter så det spricker. Ack, vad säsongen är kort här uppe i Norden. Redan innan midsommar kan man fynda på rean, om man har tid att vänta vill säga. Vi vet ju hur underbart kort våren och sommaren är och det gäller att smida medans järnet är varmt.

Ibland kan jag bli lite deppad av våren. Visst, det kanske låter konstigt. Men för en hemmamurvel som gärna sitter hemma och försjunker i böcker kan våren bli en aning kravfylld. Solen skiner och man måste ut. Inte kan man låta en sådan här fin dag gå till spillo.  Det ska picknickas, gillas, cyklas och fixas i trädgård. Det ska putsas fönster, fram med utemöbler, börja planeras för student och så blir vi mer pigga på att umgås. Ibland kan det bli aningen överfyllt på alla bredder. Fast då blir väl tricket att bara vara. Ge mig ut i skogen och lyssna på fågelsången och djupandas. Eller så får jag väl plocka med mig boken sätta mig på en stubbe och läsa tills stressen runnit av och jag är redo för vårens alla projekt. För längtat efter våren och ljuset det har faktiskt även jag gjort.

Tjohej!

På spaning efter den februari som snart har flytt

Vinterns sista månad, februari lider mot sitt slut och jag känner mig febrig. 

Det återstår inte så många dagar av februari 2017. Själv känner jag mig vissen och febrig. Suck, det är inte för intet februari kallas vabuari. Jag som i veckan skröt med att jag inte varit sjuk på hela vintern får nu äta upp det med besked.

Februari är, som nästan alla vet, årets andra månad i den gregorianska kalendern. Det som gör den unik jämfört med de andra månaderna är att den är årets kortaste månad med 28 dagar. Om det inte är skottår vill säga, då den innehåller 29 dagar.

Ursprungligen var februari den tolfte och sista månaden på året och infördes av den romerske kungen Numa Pompilius. Då infördes också den extra skottdagen som då alltså låg i slutet av året. Men 152 f.Kr när den romerska kalendern ändrades så att året inleddes med 1 januari blev istället februari årets andra månad men skottdagen blev kvar iden. Sitt namn har månaden fått av latinets Februarius som i sin tur kommer från den etruskiska guden Februus namn. Så nu vet ni det.

I Sverige kallades februari förr för göjemånad och göj är troligen samma ord som det gamla isländska gói som eventuellt betyder ”tunn snö” eller ”spårsnö”.  I nordisk mytologi förknippas namnet med Goe, som var dotter till kung Torre.

Har du koll på stjärntecken så vet du redan att den som är född den 1 till 18 februari är vattuman. Vattumannen är en person som älskar fred, är klarsynt, intuitiv, lojal, uppfinningsrik och även revolutionär (se där). Vattumannens element är kanske inte så överraskande vatten. Den som har födelsedag den 19 februari fram till månadens slut är fisk. Fiskar har stor empati vilket ju är väldigt bra att ha. Vidare är fisken human, vänlig och inspirerande men också slarvig, hemlighetsfull och lättpåverkad. Naturligtvis är fiskens element vatten. Vad skulle det annars vara? Månaden har förstås också sin egen sten som är ametist och sin egen blomma som sägs vara viol.

Om vi går vidare i sökande på februari så vet vi att Alla hjärtans dag infaller den 14 februari på Valentindagen. Dagens koppling till romantik och kärlek uppkom troligtvis under medeltiden och genom en folklig föreställning om att fåglar i mitten av februari sökte och fann sin partner. Inspirerade av detta började pojkar och flickor fundera på vem som skulle bli deras Valentin, som de skulle hålla ihop med minst ett år framöver.

Fettisdagen kan vara en annan dag som infaller i februari och dagen hör samman med den kristna traditionen då det är tisdagen efter fastlagssöndagen, 47 dagar före påsk. Dagen är rörlig och kan även infalla i mars. Namnet fettisdag är bildat av ”fet” och ”tisdag”. Fet syftar på all fet mat som man förr brukade äta på fettisdagen. Nu förknippas dagen mest med semlor. Så var det med den saken.

Vill till sist tillägga att idag, den 26 februari, gick solen upp 6.55 och går ned 17.08, det ger 10 timmar och 3 minuters ljus dag. Februari är vinterns sista månad och det betyder att snart kommer mars och våren. Men det är såklart en helt annan historia.

Ta hand om er och jag önskar er mycket  ljus och glädje i era liv!

Äntligen; boklistan 2016 är här!

Toppar med ett klassiskt bokomslag. Det kan knappast bli snyggare än så här,
 Vic Suneson lovar jag att läsa mer av under 2017.

I spänd förväntan inför ett nytt läsår sitter jag i favoritläsfåtöljen och betraktar årets boklista. Känner mig mycket nöjd över att jag hann med 45 titlar. För er som gillar statistik kan jag bjuda på att det är hela 20 titlar fler än jag hann med 2015 och 2002, året då jag började med att föra lista över mitt bokläsande. Dock en titel mindre än rekordåret 2005. I år har jag nog mitt avtagande tevetittande att tacka för att jag istället hann med mer spännande läsning.

Jag minns såklart varenda, men jag ska inte trötta ut er i onödan. Dock känner jag ett starkt behov av att dela med mig av några. Årets stora läsupplevelse är trilogin om Maj av Kristina Sandberg som skildrar en hemmafrus vardag från 1940-talet fram till slutet av 1960-talet. Fantastiskt spännande och gripande och något som vår svenska litteraturkanon inte är allt för bortskämd med. Starka kvinnor biter sig fast, så också boken om Tove Jansson som konstnär. Intressant läsning om en folkkär författare som de flesta förknippar med Muminfamiljen. Något som för Tove blev en börda till slut.

Presidentens apelsiner av Abbas Khider är ytterligare en bok som bränner sig fast. Den berättar om ett närmast ohyggligt öde. Bokjaget mister sina nära och kära, blir torterad i Saddams fängelse och är på flykt undan krigets fasor. Stundtals så drabbande att det känns svårt att andas när jag läser den skakande historien som även inbegriper hopp, kärlek och ljus i en mörk tillvaro. Aktuellt ämne som ingen som läser kan lämnas oberörd av.

Jag vill även passa på att nämna en mina favoriter, John Steinbeck, som jag återkommer till om och om igen. I år blev det ”En underbar torsdag” missa inte den eller någon annan av hans andra böcker för all del.

Att det skulle bli ett år från att jag skulle kunna hålla mig borta från deckare fanns nog inte riktigt på kartan. Jag har tidigare skrivit om min vurm för Maria Lang. Botaniserar vidare i nostalgistinna fotspår då jag hittade en deckare av Vic Suneson för det facila priset av 20 kronor. Knappast någon under 50-årsstrecket som hört namnet tidigare skulle jag tro, än mindre kanske läst av någon idag, förutom jag då förstås. Nästa bokår kommer jag att fortsätta min jakt efter fler av hans titlar bara för att jag är den jag är, en boknörd i stort som smått.

Gott slut till er alla och en önskan till er om ett riktigt gott nytt läsår 2017! Här kommer det ni väntat så innerligt på, min boklista 2016:

1. Akademimorden av Martin Olczak
2. Blå flicka av Ana Porss
3. Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag – Sara Ohlsson
4. Döda vita män – Johan Hakelius
5. Augustenbad – en sommar – Anneli Jordahl
6. Dina sanningar – Markus Fernlund
7. Slash – Slash med Anthony Bozza
8. Att föda ett barn – Kristina Sandberg
9. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn – Ransom Riggs
10. Kalmars Jägarinnor – Tove Folkesson
11. Låt inte den här staden plåga livet ur dig, Mona – Anneli Jordahl
12. Att sörja för de sina – Kristina Sandberg
13. Maos sista dansare – Li Cunxin
14. Presidentens apelsiner – Abbas Khider
15. Liv till varje pris – Kristina Sandberg
16. Britt-Marie var här – Fredrik Backman
17. Intrigernas hus – Maria Lang
18. Mördaren ljuger inte ensam – Maria Lang
19. Silverapostlarna – Jan Mårtenson
20. Tove Jansson – Arbeta och älska – Tuula Karjalainen
21. Allt jag inte minns – Jonas Hassen Khemiri
22. Dr Mugg – Dasspappersplaneten – Fredde Granberg
23. En underbar torsdag – John Steinbeck
24. Livet – Ken Ring med Klas Ekman och lite hjälp av Joel Gillhög.
25. Tre små gummor – Maria Lang
26. Sista brevet från min älskade – Jojo Moyes
27. Nio dagar, nio nätter – Kajsa Grytt
28. Det är ugglor i mossen – Maria Lang
29. Telegrammet från San José – Jan Mårtenson
30. Ett helt liv – Robert Seethaler
31. Den döende detektiven – Leif GW Persson
32. Dubbelsäng i Danmark – Maria Lang
33. Världens lyckligaste folk – Lena Sundström
34. Herr Isakowitz skatt – Danny Wattin
35. Min fantastiska väninna – Elena Ferrante
36. Vitklädd med ljus i hår – Maria Lang
37. De försvunna böckernas bibliotek – Kristoffer Leandoer
38. Camilla vid skiljevägen – Maria Lang
39. Det här är inte en bok – Linda Skugge
40. Outsider – Torbjörn Flyght
41. Hennes nya namn - Elena Ferrante
42. Det varsamma bruket av komplimanger - Alexander McCall Smith
43. Det är något som inte stämmer – Martina Haag
44. Störst av allt – Malin Persson Giolito
45. Vänta på annans död – Vic Suneson

Förnuft och känsla i juletid

Här kommer ett gnistrande tankebloss till dig att reflektera över. Om du har tid vill säga?

Oj, hur gick det här till? Redan december och snart jul. För varje år är känslan att tiden går fortare och fortare. Fast den såklart inte gör det. Tiden går lika fort eller långsamt, för all del, som alltid. Dygnet har 24 timmar, varken mer eller mindre.

Jag tycker att tankar om tid är intressanta. Vi verkar känna oss mer och mer stressade över allt som ska hinnas med. Allt i en strävan över att hinna leva lyckliga i alla våra dagar. Dock räcker det inte idag att exempelvis springa en löprunda på 5 kilometer för att känna oss nöjda och lyckliga. Inte ens ett maraton på över 4 mil får någon att imponerat höja ett ögonbryn. Du ska helst göra klassikern, springa Ultramaraton eller hålla på en hel dag med att simma och springa mellan olika öar. Samtidigt som du lägger ut en statusuppdatering i sociala medier för att visa hur duktig och lycklig du är över att leva det perfekta livet.

Jag vill på inget sätt klanka ned på de som tycker om att röra sig men det väcks ändå funderingar i mig varför det är så viktigt att hela tiden ”utmana sig själv”. Det är nog bra att då och då utmana sig själv genom olika prövningar för att växa och få självförtroende över den egna förmågan att klara av saker och ting. Hela livet är en prövning som utmanar oss ständigt. Dock verkar det som det inte bara räcker med att utmana sig själv, det är också själva utmaningen som ger beundrande utrop och givetvis en statushöjning och en go känsla att bli sedd. Och så smakar det förstås så gott att få slicka i sig allt beröm över att vara så duktig. För duktiga vill vi nog alla vara. Fast behöver vi vara det hela tiden, dygnet runt? Och är det kanske så att det är i jakten på duktigheten som vi går riktigt vilse?

Vi gör förmodligen en hel del saker för att vi söker bekräftelse, kanske kärlek eller vad det nu kan vara det vi söker och som vi förmodligen lider brist på eller har lidit brist på. Vi inbillar oss att allt ska vara perfekt, att vi har kontroll och att vi hela tiden måste vara lyckliga för att alla andra är det. För det har jag ju sett på Facebook att alla andra är det och för att de hinner med precis allt. Medan jag bara hinner med hälften så mycket. Så är det naturligtvis inte, ingen är lycklig hela tiden och ingen hinner med precis allt. Men vad hjärnan vet är inte, som bekant, självklart kopplat till det vi känner. Det är därför vi fortsätter att bli exponerade av reklam som fullkomligt översköljer oss, det är inte med förnuftet vi fattar våra beslut, det är med känslan.

Ibland tror jag att det är nödvändigt att tillåta sig att stanna upp. Att verkligen få vila, gå in i sig själv, känna efter och stillsamt reflektera över tiden och vad som verkligen är viktigt för mig? Få tid att ställa den verkligt utmanande och svåra frågan; blir jag verkligen lyckligare av att bara springa på? Trots att jag springer över min egen inre kompass och mina egna behov?

Fast det kanske inte är den frågan som är viktigast att ställa sig utan vilket val ska jag göra framöver? Fortsätta med nästa utmaning, även om jag vet att det inte är den som gör mig lycklig eller välja något annat sätt? Att våga välja någon annan stig än alla andra? Även om andras livsval verkar vara det som allra mest verkar provocera oss människor. Fast det kanske säger mer om oss och hur vi verkligen mår där i botten av oss själva.

Önskar er alla en god och fridsam jul! Var snälla mot varandra och tänk på att det är barnens högtid. Största kramen och skickar med en rad att kanske fundera vidare kring ”det är de som går vilse som hittar de nya vägarna”.

Hej då dåliga samvete

På bilden ser du hur mitt dåliga samvete har packat ihop sina saker inför flytten ur mitt huvud,

I mitt senaste inlägg lovade jag bot och bättring på att blogga mer. Det blev kanske inte riktigt så. Jag har inte direkt sprutat ur mig blogginlägg under hösten. Fast nu råder jag lite bot och bättring i frågan genom att skriva detta inlägg. Hurra!

Tänker på detta med dåligt samvete. I vår tid, kanske för övrigt i alla tider, drabbas vi, mer eller mindre ofta, av dåligt samvete för allt vi inte hinner med. Går sedan och grämer oss för allt vi måste, borde och skulle göra. Så även jag förstås. Däremot har jag nu bestämt mig för att, här inför öppen ridå, göra slut med mitt dåliga samvete. Jag ska från och med nu vara glad över de gånger saker och ting, måsten och borden blir av istället och faktiskt njuta av det. Att det blev av alltså. Exempelvis vara lycklig över stunderna jag träffar mina vänner och vara närvarande i det. Istället för att känna dåligt samvete och älta tankar om att vi borde ses oftare.

Detsamma ska jag göra med alla projekt jag planerar i mitt huvud. Jag ska känna en glädje över de projekt jag lyckas genomföra. De andra kan faktiskt få fungera som kreativa tankar för att få igång andra projekt.

Idag, till exempel, känner jag en glädje över att vi börjat måla om ett rum. Något vi tänkt och planerat en längre tid. Mycket annat kom mellan, eller rättare sagt det var livet som kom i mellan. Det händer saker som jag inte själv styr över, men som jag av olika anledningar behöver ta itu med och göra istället. Ting tar tid och ting behöver få ta tid.

Så från och med nu tänker jag var snäll mot mig själv och inte längre plåga mig med tankar på allt som borde, måste och ska göras. Istället ska jag hylla mig själv när något blev gjort. Hej då dåligt samvete, lycka till, jag önskar dig allt gott nu när du flyttar ur mitt huvud. Du får klara dig själv nu. Själv ger jag mig nu av från bloggen för att njuta av fonduemiddag med mina nära och kära samtidigt som jag klappar mig själv på axeln.

Massor av guldgula höstlöv och kärlek till er alla!

Förändringens vindar

Förändring kräver mod, brukar det sägas.
Vet inte om jag är modigare än de flesta men förändrar gör jag i alla fall.
För tänk om det finns något ännu mer spännande bakom nästa kulle?
 

Oj, vad länge sedan det var jag bloggade. Jag skäms nästan lite när jag ser att det senaste inlägget var i mars. Vart har tiden tagit vägen? Jag får skylla på att det har hänt en större förändring i mitt liv; jag har fått nytt jobb. Det har upptagit mycket av min tid,  så jag har inte haft riktigt med ork för att blogga. Men nu får det bli förändring på det.

Förändring är något som hela livet består av. Ändå brukar många människor in i det längsta försöka klamra sig fast vid att det inte ska bli någon förändring alls, för förändringar är osäkra, läskiga och helt, helt underbara. Det är förändringen som får oss att växa som människor. Som mitt beslut att byta jobb. Till en annan bransch och en annan tjänst. Något som jag velat länge. Jag är glad att jag ännu hänger med och jag är glad att en ny spännande dörr öppnas för mig även om det är i ett helt okänt landskap.

Funderar på hur det sett ut om jag fortfarande satt på mitt första jobb? Hur mycket jag skulle ha missat i min personliga och yrkesmässiga utveckling. Hur många trevliga människor jag inte hade träffat. Hur många nya tankar och idéer jag inte fått ta del av och tänkt ”ja, så kan man ju också tänka”. För mig har förändringar varit vitala och utvecklande. Jag är inte speciellt sentimental lagd. Går inte omkring muttrar ”det var bättre förr”.  Jag ser mer fram emot det nya och är nyfiken vad det ska föra med sig.

Nu invänder säkert någon och säger att det minsann inte är något fel att jobba på samma jobb i alla sina yrkesverksamma år. Och det tycker inte jag heller. Däremot hade det inte varit en bra lösning för mig. Jag blir lätt rastlös och vill ha omväxling. Lära mig nya saker. Som tur är har jag förmånen att jobba med ett yrke där det går att hoppa mellan branscher. Vilket jag är otroligt lycklig över.
Visst har jag många gånger funderat över vad det är som driver mig att förändra hela tiden. Har med tiden också förstått mer av varför jag vill det. Har också med livets erfarenhet fått med mig att förändring sker hela tiden och är inget som jag kan styra över, vare sig jag vill eller inte. Hela livet är en förändring, i stort och i smått, i glädje och i sorg.
En sak är dock säkert och det är att inget kommer att vara beständigt. Inget varar för evigt. Även om vi människor gärna vill inbilla oss det. Avslutar med ett citat från Tove Janssons Trollvinter ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”

Solsken & hummelsurr på er!

Katter är trevliga varelser

En katt som knatade förbi på landet när jag låg och latade mig en sommardag i utesoffan.

Väldigt kelig, tills den fick span på något mer intressant. En fågel? Eller kanske en mus?

Ibland undrar min son vad vi gjorde förr i tiden när vi inte kunde lägga ut bilder på katter i sociala medier. Gick vi runt på stan med våra katter och visade upp dem för varandra? Nja, kanske inte riktigt, men själva sinnebilden att det skulle varit så är fnitterframkallande.

Själv har jag alltid varit förtjust i djur. När jag var riktigt ung var det bara hundar som gällde. Jag gillade att lära mig om olika raser och min högsta dröm var att få en egen förstås. Det fick jag, mina snälla föräldrar tröttnade väl på allt tjat och föll till föga. Jag lovade såklart dyrt och heligt att jag skulle gå ut med hunden varje dag. Det blev väl kanske inte riktigt så, men vår tax blev en uppskattad familjemedlem och ett bra sällskap till min pappa som jobbade hemifrån på dagarna. Det var nog han som mest gick ut med taxen. Idag har jag emellertid ett kort på vår fina tax, som hette Linda, på nattduksbordet. Ett rart minne.

Men nu var det katter jag skulle skriva om. Två egna har jag haft, båda bondkatter. En som var i alla möjliga färger; brun, svart, grå. En vit fläck på bröstet och på tassarna, som hade fått ett litet stänk av det vita där också. Den andra katten var helvit och hade något lurvigt påbrå. Väldigt kelig var den katten, medan den andra mest tydde sig till mig och var tämligen argsint mot andra människor.

Först kom den spräckliga katten till oss. Minns att vi tog den väldigt ung, åkte hem med tunnelbanan med det lilla söta knytet. Det finns väl knappast något som är så sockersött som en kattunge. Väl hemma tyckte vi lite synd om den, att den skulle vara ensam hela dagarna, så vi skaffade snart den vita katten som sällskap. I vår enfald trodde vi att det var två honor vi hade fått tag i. Det uppdagades efter ett tag att den vita katten var av hankön. En kväll födde nämligen katthonan en kattunge i soffan. Jag minns att jag ringde till veterinären, något skräckslagen, som försäkrade att det nog skulle komma fler ungar då det var ytterst sällsynt att katter bara födde en unge. Dock kom det den gången inga flera.

Den spräckliga katten hette Semlan och den vita kallade vi Saffran. Ungen fick heta Muffin och den gav vi bort till en av mina kompisar. Nästa gång det var kattungar på gång syntes det minsann alldeles tydligt. Semlan var tjock som en mindre boll. Vi hade vadslagning om hur många som fick plats därinne. Fyra sade min dåvarande sambo. Inte kan det bli fler, tänkte jag, och slog till med tre.

Natten till lucia, i mitten av 1980-talet, började Semlan rumstera om så det stod härliga till. Hon ville gärna vara i närheten av mig och den första ungen föddes i vår säng. Sedan bar hon runt dem och lade den ena ungen efter de andra på lite olika ställen i vår lägenhet. Jag var livrädd att det skulle vara någon som var döfödd, men icke. Sju välskapta kattungar blev det. Tre var helvita. Så både vi och Semlan hade fullt upp en tid efteråt. Jag med att bland annat sätta in en annons i dåtidens Blocket, som hette Gula Sidorna. Vi blev faktiskt av med nästan alla sju i ett nafs. Tror vi tog 50 kronor i betalning för varje unge. De vita blev tingade först. En kvinna som ringde ville veta exakt när den vita kattungen hon hade tingat var född. Hon skulle nämligen ställa horoskop på katten. Det var inte helt lätt att svara på den frågan. Kom ihåg att den skulle heta Snövit, kanske inte ett föga originellt namn på en vit katt. Hur det gick med horoskopet har jag ingen aning om. Bra hoppas jag eller jag vet inte om Snövit någonsin brydde sig om att ett horoskop var utställd på henne.

När den sista kattungen var utskeppad till kattmoderns lättnad, hon var rätt trött på sina telningar på slutet och hade magrat något alldeles förskräckligt, då kastrerade vi Saffran. Tyvärr levde han inte så länge utan vandrade till katthimlen ungefär tre år senare efter sin bravad med att tillverka himla söta och välartade kattungar. Semlan däremot höll ställningarna ändå upp till 17 års ålder då hon tackade för sig och förenades med Saffran på de sälla kattjaktmarkerna.

Idag kan vi inte ha katt eftersom min man är allergiskt mot pälsdjur. Såklart känns det lite tråkigt, men att lämna bort honom till sjukhuset, som min son föreslog som lösning när han var i femårsåldern och vill ha en katt, gjorde vi inte. Det finns trots allt gränser hur man behandlar en stackars pälsdjurs allergiker.

Ja, så var det med den lilla katthistorien. Hade som sagt gärna haft katt, de är mysiga djur. Särskilt fenomenet med att de spinner när de mår riktigt bra (tror jag i alla fall att de uttrycker). Idag har vi bara en undulat som husdjur. De var också två en gång, men det är en helt annan historia.

Spinn och kram på er!

Snart kommer våren

Gör nu riktigt många solhälsningar. Snart är våren här!

Idag är det tolv dagar kvar till våren. Vad jag har längtat. Mest efter att säga adjö till kyla, mörker och eländiga förkylningar. Det är i alla fall vad jag önskar. Jag längtar efter morgonpromenader, fågelkvitter och få gå hem från jobbet när det fortfarande är ljust.

Undrar hur våra förfäder tänkte när det kom hit upp till Norden. Förmodligen måste de ha kommit under våren eller sommaren och tänkt; vilken underbar plats. Här sätter vi ned våra bopålar. De blev sedan säkert obehagligt överraskade när hösten och sedan långa vintern kom och ångrade säkert bittert sitt val av boplats. Eller inte, vad vet jag om det egentligen?

Grönskan är något annat jag längtar efter. Att få se naturen vakna till liv och återigen försiktigt få knoppa ut. Precis som vi människor börjar knoppa ut när våren kommer. Vi slutar att sucka och stöna över väder och vind. Vi kanske börjar cykla för att slippa den överfulla kollektivtrafiken.

Så om bara ynka tolv dagar är mars här och jag lovar att jag ska omfamna den ordentligt. Det ska bli riktigt härligt att känna vårkänslor igen. Bara ynka tolv dagar kvar. Känn på den.

Må solen lysa där ni vandrar.

Alla dessa vackra kala träd

Vackert kala träd i vinterskrud.

För en melankoliker som jag som lätt fastnar i betraktelser som jag uppfattar som vackra har kala träd blivit en av mina favoriter. Ett särartat intresse som smugit sig på när jag tittar på vad jag har fotat de senaste månaderna. Min mobil är full av bilder på dem så det måste ju betyda något tänker jag. De känns mytiska nästintill sagolika där de står fast förankrade med sina rötter i jorden. Är de dessutom rimfrostiga blir det näst intill en andlig upplevelse som spelar an på känslan av övernaturligt väsen.

Naturen är sagolikt vacker och jag är glad att jag nu för tiden lärt mig uppskatta naturens skapelse på nytt. Jag, en klassisk stadsråtta, har med åren lärt mig uppskatta att ge mig ut i det fria och spana in allt spännande som sker där. Hur ett träd kan växla med årstiderna är fantastiskt att se och känslan det förmedlar är obegripligt fint.

Jag bjuder på två till kala vackra träd, denna gång från storstadspromenaden.

Årstidernas växlingar är underbart att få njuta av och ger tid för reflektion över tidens gång. Jag tror jag mår bra av att vara i naturen för den kan läka en storstadsstressad själ och ge den kraft och näring för att orka vidare att bära vardagens krav. Att jag tillåter att ge mig själv stunder för att bara få vara och andas ut. Där jag får respekt för hur väsentligt det är att få njuta av min stund här på jorden och även om det kan kännas lite skrämmande ger dig mig också en tröst och tillit till att jag gör så gott jag kan med den tid jag har fått till låns i denna vackra värld. För världen är vacker, det är i alla fall vad jag vill tro även om det är lätt att drunkna i det negativa som jag kan omgärdas av, både från det yttre skeendet som mitt inre. Oj, vad filosofisk jag blev, men jag tycker det känns helt okey en kall vinterdag i nådens år 2016.

Ta hand om er och glöm inte att krama ett träd eller varandra för den delen. Vi behöver värmen som kan omge oss från naturen och varandra. Tänd ett ljus och när du ändå är igång, det brukar jag göra. Eller flera faktiskt för att lysa upp tillvaron som just nu påminner om ett ide.

Filosofi och visdom på er!

Årets boklista

Att läsa är att leva för mig. Jag tror blint på det övar upp den empatiska förmågan vi människor i bästa fall är utrustad med. Här är min boklista på de böcker jag hann läsa under året som gått. Nya spännande titlar väntar 2016.

In med det nya och ut med det gamla. På årets sista skälvande dag lägger jag på egen begäran ut min boklista för 2015. I år hann jag läsa 25 böcker, en varannan vecka. Känner mig ganska nöjd med det.

En fördel är att jag nu har längre till jobbet och har börjat läsa på vägen dit och hem. Om jag får sittplats på tunnelbanan vill säga, annars blir det inte mycket läsande av då jag ännu inte lärt mig tekniken att stå och läsa, men det kanske går utmärkt?

Årets lista innehåller många Maria Lang, ser jag när jag tittar på helheten. Hela sex stycken, Homandeckarna blev två till antalet och en ynka Stieg Trenter; Kalla handen hann jag med. Till mitt försvar kan jag ändå säga att jag slutat med att ”deckaknarka” eftersom jag mest håller mig till pusseldeckare i Agata Christie stil. Lättsamma historier, om än med ond bråd död. Sedan kunde jag inte hålla mig borta från ”Mördaren i Folkhemmet” en bok som handlar om ett av Sveriges mest uppmärksammade mordfall, eller rättare sagt den misstänkte; Olle Möller. Intressant läsning. Sedan får jag väl försvara mig med att jag nog är en obotlig melankoliker som inte får nog av känslan från ett svunnet 50-60-tal.

En bok som jag verkligen vill rekommendera är ”Tobakshandlaren” av Robert Seethaler från min brors bokförlag Thoren & Lindskog, passar på att göra lite reklam för deras mycket läsvärda böcker med flera författare som skriver på tyska. Finns även svenska författare numera för att bredda förlagets inriktning. Här finns historier som är välskrivna och lite udda. Vi är ju inte bortskämda med att hitta berättelser från andra länder än de anglosaxiska, men här finns alltså historier från en annan del av Europa.

Tobakshandlaren är riktigt intressant då handlingen rör sig innan andra världskriget i en tid där Hitler har kommit till makten. I centrum står en ung man som ska ut i livet och får ett jobb i Wien hos en Tobakshandlare som gör motstånd. Den unga mannen blir också vän med en mer berömd person, Sigmund Freud. Boken har ett aktuellt tema med tanke på vad som idag händer politiskt i Europa.

Mer om politik finns att läsa i ”Partiledaren som kom in i kylan” av Daniel Suhonen som skildrar Håkan Juholts uppgång och fall. Fängslande läsning även om den inte ska tas för någon ”sanning”, om det överhuvudtaget skulle finnas någon sådan i det politiska spelet, snarare bara enskilda personers upplevelser av olika skeenden. I alla fall gav den mig en hel del viktiga tankar att fundera kring.

Sist vill jag också nämna Eva F Dahlgrens "Fallna kvinnor" som skildrar en mörk tid i vår historia; hur ogifta kvinnor kunde bli dömda för lösdriveri och sattes på anstalt under det mest vidriga former och helt godtyckligt ur ett rättsligt perspektiv. Det var tyvärr inte så länge sedan det var en skam för kvinnor att få barn utom äktenskapet. Hua, den tiden då vi kvinnor inte fick bestämma själva över våra egna kroppar önskar jag aldrig kommer tillbaka igen.

Nu ska jag inte trötta ut er mer utan håll till godo, min boklista anno 2015:
1. ”Himmel och helvete” – Jón Kalman Stefánsson
2. ”Kaninhjärta” – Christin Ljungqvist
3. ”Mördaren i folkhemmet” – Lena Ebervall och Per E Samuelson
4. ”En skugga blott” – Maria Lang
5. ”Modern mystik – den dolda vägen till inre klarhet” – Kajsa Ingemarsson
6. ”Den inre gnistan – vägen till ett kreativt liv” – Kajsa Ingemarsson.
7. ”Kalla handen” – Stieg Trenter
8. ”Döden går på museum” – Jan Mårtenson
9. ”Staden sover” – Maria Lang
10. ”Dimma över Darjeeling” – Mikael Bergstrand
11. ”Medicis ring” – Jan Mårtenson
12. ”Påven Johanna” – Donna Woolfolk Gross
13. ”Min farfar var rasbiolog” – Eva F Dahlgren
14. ”Fallna kvinnor” – Eva F Dahlgren
15. ”Rävungen” – Torey Hayden
16. ”Finns inte på kartan” – Carin Hjulström
17. ”Partiledaren som kom in i kylan” – Daniel Suhonen
18. ”Tobakshandlaren” – Robert Seethaler
19. ”Ring på Jeeves” – P G Wodehouse
20. ”Ofärd i huset bor” – Maria Lang
21. ”En främmande man” – Maria Lang
22. ”Kafka på stranden” - Haruki Murakami
23. ”Siden, sammet” – Maria Lang
24. ”De röda kattorna” – Maria Lang
25. ”Sund” – Tove Folkesson

Var nu rädda om varandra i Nyårsnatten. Gott Nytt år och Tjo & Tjim på er!

Vad andra tycker om mig

Lev som jag lär eller lär som jag lever?

Det är svårt att inte ha synpunkter på andra människor, även om jag titt som tätt försöker att låta bli. Det är lätt att halka in i funderingar kring andras beteenden och varför den sade si eller så eller gjorde det eller det. I alla fall för mig som är en person som lätt tar in stämningar och andras känslor. Fast hur mycket jag än funderar vet jag att jag aldrig kommer att komma fram till någonting som är i närheten av någon sanning utan det blir bara ren och skär spekulation. Ibland har jag tidigt dömt ut någon, för att senare ändra mig för att det visar sig att personen jag dömt ut på förhand och jag hade mer gemensamt än jag först ville tro.

Jag har nog ägnat alldeles för mycket tid åt att försöka klura ut vad andra tycker om mig. Det är sällan jag får reda på det, och tycker något det gör människor i alla fall utan att jag på något sätt kan ändra på det. Däremot kan jag fundera på hur jag beter mig mot andra och jag kan lova mig själv vissa saker jag inte ska försöka göra. Exempelvis att döma för tidigt och gå på andra så att det kan såra. Svåra saker att försöka agera efter men för mig är det i alla fall ett försök till påminna mig själv om hur jag skulle vilja att andra agerade mot mig.

Att vi har synpunkter på andra handlar nog i grunden av att vi är sociala varelser och har behov av att interagerar med andra personer. Vi bär alla med oss saker i vår ryggsäck som lätt slås på i olika situationer, ibland helt automatiskt. Då gäller det att bromsa mig själv en stund och försöka påminna mig om det jag bestämt mig för. Att ha synpunkter på andra gör ibland att jag själv kanske mår bättre för stunden, men i det långa loppet leder det egentligen ingen vart alls. Att ha synpunkter på andra tar också bort fokus från min egen person och jag tar inte ansvar för mitt eget agerande. Det handlar nog ibland att försöka få kontroll i en osäker och okontrollerbar värld. Att kontrollera andra är förkastligt anser jag och inget jag vill ägna mig åt. Så valet att jag satt upp lite visdomsord som jag försöker leva efter är nog ett bättre alternativ. Men lätt är det inte, jag krånglar mig framåt på livets knaggliga stig utan att riktigt säkert veta vad min belöning blir om jag lyckas en gnutta i alla fall. Det kanske är något som visar sig?

Kärlek & respekt önskar jag er denna Nobeldag!

Struktur för mindre strul

Struktur är inte lätt när man har en överbelastad hjärna som dessutom har svårt med för mycket intryck.

Struktur tycker jag är ett ämne jag har haft svårt för. Med åren har jag blivit bättre på att planera och jag håller mig numera till många rutiner för att inte bli för trött i knopp och kropp. På senare tid har jag börjat med att skriva upp det jag ska göra i,  hör och häpna, en papperskalender. Det har funkat ganska bra. Dels behöver jag inte hålla allt jag ska göra i huvudet, dels kan jag sortera ut det som är mest akut att göra och jag får det gjort. Det skänker mig en enorm tillfredställelse och jag känner mig inte längre så dålig att jag inte kommer ihåg vad det är jag skulle få gjort i mitt liv.

Papperskalendern ger mig en överblick och jag kan begränsa mig så jag inte planerar in för mycket saker under samma vecka. Det ger mig mer balans och jag känner mig mer harmonisk. Dessutom undviker jag inte längre att även ta itu med saker som jag förut tycket varit jobbigt och för krävande. Då har det istället inte blivit något alls med alla tusen idéer som hela tiden poppar upp i min skalle.

Jag har alltid grubblat mycket över livet. Över svåra saker och försökt hitta en mening. Det har varit svårt i långa perioder och jag har känt mig hopplös och misslyckad. Jag har haft det svårt med att känna mig nöjd och att känna att jag duger som jag är fast jag såklart har en del brister. På senare år har jag känt mig mer nöjd med mig själv och kämpar inte så hårt längre för att passa in. Jag har en mer förlåtande inställning till mig själv och det jag gör. Det har också varit en enorm befrielse att känna att jag är som jag är men med lite smarta hjälpmedel kan jag få bättre struktur i mitt liv. Kanske låter det banalt men det struntar jag i.

Vi mäts väldigt mycket i dagens samhälle på det vi gör och det vi presterar. För mig har det inte alltid varit så bra då jag haft svårt att hitta glädjen i prestationen utan haft överkrav på mig själv som hindrat mig från att istället våga mig på att göra saker. Nuförtiden försöker jag har mer överseende med mig själv och min ork. Jag är idag mer medveten om att jag har en högre sårbarhet än andra och därför måste jag ibland dra ned på tempot och bara få vara. Jag lär mig mer och mer även om det fortfarande ibland är på vingliga ben. Fast livet är nog inte lekande lätt för någon. Försöker också lära mig mer av de erfarenheter jag samlat på mig under resans gång. Så jag kämpar på med livet och känner mig nöjd över det. Försöker fokusera på det glädjefyllda och positiva. Gnälla kan man alltid göra, men frågan är om det leder någon vart? Summa summarum är det lätt att gå vilse i livets labyrint. Hur har du det?

Stolthet och ära på er!

Hjälp är jag nomal?

Jag hör ofta någon säga ”det där är inte normalt”. Efter mycket funderande har jag kommit fram till att jag nog inte är som folk är mest eftersom jag:

• Ofta är mörkrädd.
• Inte alltid orkar säga ifrån när jag hör någon yttra något nedsättande eller fördomsfullt.
• Ältar saker och ting.
• Blir sur om jag inte ätit.
• Fastnat framför teven istället för att gå och träna.
• Testat olika metoder för att gå ned i vikt.
• Misstolkat situationer och trott att någon vill mig illa.
• Trott att någon är sur på mig fast den personen bara har en dålig dag.
• Snäst åt folk som jag tycker ställer dumma frågor.
• Handlat en svart tröja till, fast garderoben är full med svarta tröjor.
• Tyckt att ett sista glas vin sent på natten är en oerhört god idé och bittert ångrat det dagen efter.
• Funderat om den personen gillar mig eller inte.
• Ofta går i mina egna tankar.
• Snozzar minst två gånger till fast jag borde gå upp direkt.
• Tänker ut djävulusiska hämndplaner för folk jag inte gillar.
• Ibland äter skräpmat.
• Tappat humöret och svurit åt mina barn.
• Pratat först och tänkt sedan.
• Tappat bort nycklar och busskort.
• Dragit mig för att ringa ett jobbigt samtal.
• Skjutit upp saker till morgondagen.
• Inte kommit i mål med uppgifter.
• Sovit för lite.
• Inte sopsorterat.
• Dragit ett dåligt skämt.
• Brusat upp i onödan.
• Oroat mig för småsaker.
• Påstått något som inte stämt.
• Suckat och stönat.
• Hoppat över städning.
• Staplat högar av böcker på golvet.
• Spottat på gatan.
• Gått mot röd gubbe.
• Tänkt att jag inte duger till någonting.
• Förstorat upp saker.
• Fallit in i gamla hjulspår.
• Snackat skit.
• Missförstått saker och ting.
• Tänkt att jag inte klarar av att göra något rätt.
• Tyckt att jag är virrig.
• Inte lyssnat på andra.
• Pratat för mycket.
• Haft dåligt samvete för det jag borde gjort.
• Pratat för lite.
• Glömt bort saker.
• Tackat nej till saker för jag inte har haft ork.
• Kommit med goda råd fast ingen bett mig.
• Handlat efter känslan inte förnuftet.
• Råkat spilla på mig.
• Dragit till med en vit lögn.
• Inte satt upp mål.
• Stressat upp mig i onödan.
• Inte bett om hjälp.
• Kommit försent.
• Varit nervös när jag ska prata inför en grupp.
• Inte hållit en röd tråd.
• Blivit arg på döda ting.
• Ödslat tid på oväsentligheter.
• Inte tillräckligt ofta sagt att jag älskar mina nära och kära.

Ja, listan kan göras lång, men kanske att jag ändå duger? I alla fall ibland.

Tro och hopp på er!

Det här med att skriva

En bok finner sina läsare. i detta fall ser de ut att vara vällästa.

Vad är det här med att skriva egentligen? Foga ihop en massa ord till en massa meningar som alla hänger ihop så det hela blir begripligt, och även värdefullt, för någon annan att läsa. Författaren vill förmedla ett budskap, eller har i alla fall en intention med sin text. Dock är det inte självklart att författarens budskap eller intention alltid uppfattas eller går hem, allt sker hos läsaren. Vad läsaren uppfattar och tolkar in. En del texter är tydliga och kan inte missuppfattas. En del texter är öppna och lämnar mer åt läsaren att själv tolka in.

En del texter uppfattas olika beroende i vilken fas i livet jag befinner mig i. En del texter tilltalar mig som ung, men inte som vuxen och tvärtom. En del texter går att läsa om hur många gånger som helst. En del texter räcker det med att läsa en gång, för en andra gång ger inget extra då vändningen i texten inte överraskar igen. En del texter biter sig fast, en del glöms bort direkt efter dem är färdiglästa.

Att skriva är svårt och hur bär man sig åt? Att skriva är kreativt, men också ett gnetigt hantverk. Att skriva är att skriva om, skriva om och skriva om igen. Att skriva är att vara så övertygande att läsaren köper det hela och vill läsa till slutet. Att skriva är att hålla den röda tråden. Att skriva är att berätta något spännande som ger hopp. Att skriva är att beröra, men vi berörs av olika saker beroende vilken ryggsäck vi bär med oss genom livet. Att skiva är att veta när man ska sätta punkt. Som här.

Om jag fick välja om yrke igen




Jag älskar husfasader. Denna finns Hamburg,

Ibland leker jag med tanken om vad jag skulle göra om jag inte gjorde det jag gör om dagarna. Skulle jag få välja ett nytt yrke skulle jag välja att jobba med inredning. Jag har skrivit om det förut, jag bara älskar hus och jag kan gå igång på att se någon detalj på ett hus, exempelvis en port i valnötsträ och glas med just det speciella dörrhandtaget, eller ett vackert svart smidesstaket, eller ett garage i gatunivå. Det får mina ögon att nästan tåras och jag känner en obeskrivbar känsla av lycka korsat med ett uns melankoli över det ögat flyktigt uppfattat. Jag är helt klart en detaljmänniska som lägger märke till det som andra kanske skulle uppfatta som litet och obetydligt. Jag älskar att gå och titta upp på en husfasad och upplever hus som väldigt fascinerande. Upptäcka linjerna och hur planeringen är  runt omkring huset, och själva huset som ofta är oemotståndligt vackert eller coolt eller bara helt enkelt ett estetiskt mästerverk.



Hus på kvällen är det bästa som finns.

Samma sak händer i mig när jag ser vissa prylar. Mycket handlar förmodligen om nostalgi och stämningar från en svunnen tid. Jag kan gå in i en av Maria Lang skapad 50-talsmiljö för att det känns så gott att gå omkring där i tanken. Teveserien Kråkguldet, från slutet av 60-talet, får den varmaste känslan att spridas i mitt bröst. Ett avsnitt av Mad Man kan väcka mitt prylbegär från ett svunnet 1950-60-tal då allt var möjligt och allt så snyggt att jag får dåndimpen. Vitt och avskalat har aldrig varit något för mig. Då börjar mitt inre hyperventilera och värsta paniken lurar runt knuten. Jag vill ha det avskavda, smått luggslitna, det inte alltid så jäkla perfekta. Där känner jag mig i tryggt förvar.



Hus på dagen är också förstås helt fantastiska,

Jag tror att jag alltid kommer att vara en person som omger mig med saker bara för att jag tycker så mycket om dem. De behöver inte värdefulla utan var och en av dem har ett värde för mig. Jag handlar gärna på loppisar till en billig peng och har alltid gillat att gå och titta på saker. Jag fullkomligt älskar att inredda mina hem i huvudet och kan ägna massor av tid sökande på internet efter tapeter, möbler, porslin eller prylar. Så inredare får det bli, om inte i detta liv så i mitt nästa. Någon gång ska jag skriva om ett hus själ, det är något annat magiskt att fundera kring. Tjingeling!



Å, så får det bli en rysk gumma på slutet för att min fina farmor Maria var därifrån
och för att denna sak vill jag ha. .

Nu stundar Tant-SM i fruntimmersveckan

Puh, man tar sig för pannan, nu stundar Tant-SM. Bråda dagar för alla husmödrar.

I helgen avgörs som bekant Tant-SM som en värdig avslutning på fruntimmersveckan. Ni vet veckan då det nästan bara är kvinnor som har namnsdag. I Sverige har Sara, Margareta, Johanna, Magdalena, Emma och Kristina namnsdag under veckan. Hur många av dessa som kommer att ställa upp i Tant-SM vet jag inte, däremot kommer det som vanligt att tävlas i följande hela 30 grenar under Tant-SM:

1. Te med äkta småkakor.
2. Rulla köttbullar motsols.
3. Kast med liten eller stor brödkavel.
4. Knyppling på bar backe.
5. Kaffe med påtår.
6. Papiljottrullning med veckotidningsbläddring.
7. 25 meter häng med träklädnypa.
8. 15 liter krusbärskompottskokning.
9. Snyta barn i parti och på minut.
10. Helklassisk husmorsgymnastik.
11. Lösa korsord på både längden och tvären.
12. Lägga in sillar där de borde vara.
13. Bädda i sträck med påslakan.
14. Såpa golvet med rotborste.
15. Mattpiskning med rottingen i högsta hugg.
16. Tvätta byket.
17. Virka i kors.
18. Mangla lakan inklusive krusa band.
19. Välta korsvirkeshus med halmtak.
20. Brodera med korsstygn.
21. Få hushållskassan att räcka hela månaden.
22. Stärka krage.
23. Få bort rödvinsfläcken.
24. Vinka av skolbarn.
25. Påta i liten rosenrabatt.
26. Klippa ur rabattkuponger.
27. Luta lutfisk.
28. Huta åt äkta hälften.
29. Pressa sylta.
30. Styra och ställa i största allmänhet.

Det var alla grenar. Ingen nämnd och ingen glömd. Må bästa husmor vinna!

Förra årets vinnare i Te och småkakor när krutröken lagt sig blev, Fru Ingegärd Svensson, Bergåkravägen 15 i Motala,. Här visar hon trött men stolt  upp vinnarkakorna med aningen bittermandel och  äggula i.
Ett gammalt känt husmorsknep som kan knäcka vilket huskors som helst.

Hur tänkte han här?

Nu ska jag beröra ett ämne som tidigare har skrivit om i min blogg; varför vissa personer använder ord i nedsättande syfte utan att tänka på hur ord kan såra eller exkludera någon annan. Denna gång blev jag först upprörd, men sedan faktiskt lite glad också. Fast jag tar det hela från början.

Igår valde en av Aftonbladets krönikörer att i sin krönika skriva generaliserande om två olika personlighetsgrupper som tydligen skulle finnas i sociala medier; ”Tycka-synd-om:arna” och ”Robot-autisterna”. Det var det senare som fick mig att känna en viss sorg över krönikörens sätt att uttrycka sig nedsättande över en hel grupp människor med autism.

Sedan blev jag förbannad över att han så okritiskt sprider vidare fördomar kring personer med autism. Texten antydde att de skulle sakna empati och vara känslokalla. Inget kan vara mer fel. Många personer med autism är mycket känsliga och deras känslor svämmar lätt över. Men eftersom de kan ha svårt med det sociala samspelet, uttrycker de inte sina känslor på det sätt som andra förväntar sig vara passande i vissa situationer och därför feltolkas de som känslokalla. Tvärtom är många med autism inte alls så dömande mot sina medmänniskor och de kan till och med vara mindre fördomsfulla än andra. Sedan är det självklart så att personer med autism också är väldigt olika individer, precis som alla andra, vilket gör att de, lika lite som alla andra, kan klumpas ihop i en ”grupp” som är precis si eller precis så.

Däremot är det tråkigt att en krönikör som har ordet i sin makt att påverka andra inte tänker längre än näsan räcker. Jag vet inte om krönikören har barn själv, men om han hade det kanske han kunde ha tänkt ett varv till innan han skrev ”Robot-autisterna” och själv använt sig av sin empati. Och bara för ett ögonblick försökt sätta sig in i hur eventuellt ett barn, en ungdom eller en vuxen med autism eller en av deras närstående skulle tänkas känna när de skulle komma att läsa  hans krönika. Jag kan inte heller för mitt liv tänka mig att han skulle ha suttit där och övervägt andra alternativ; till exempel om han skulle skriva ”Robot-diabetikerna” eller ”Robot-reumatikerna” istället. Men tydligen är det fritt fram att använda ett nedsättande ord som ”Robot-autisterna” och tror att man kan gå hem med det.

Så idag blev jag  lite glad då jag såg att krönikören hade ändrat i sin krönika och tagit bort ordet ”Robot-autisterna” samt bett om ursäkt. Det finns hopp om mänskligheten och jag tror nog att han tänker sig noga för hur han uttrycker sig framöver. Se där, det kanske blev en liten sedelärande historia av det hela till slut. Sedan känner jag en glädje över att så många andra, inte bara jag också hade reagerat och även agerat så snabbt. För jag tror att ju mer öppenhet det finns om olika diagnoser, desto färre fördomar. Det vi känner till är vi inte rädda för. I alla fall vill jag tro det. Kanske tillhör jag ”Obotliga-optimisterna”.