tisdag 16 maj 2017

Vi kånkar och vi bär

Bär du på ett lätt bagage idag?

Vi bär alla runt med vårt bagage. Både det som syns och det som inte syns. Det bagaget som inte syns följer med oss genom livets resa vart vi än går. Ibland är det lätt att bära, ibland tyngre och ibland blytungt. Men bär, det gör vi. År in och år ut.

När vårt bagage blir lite tyngre att bära kan det vara svårt att se hur vi ska orka bära det vidare igen. Men efter en tid lär vi oss att ta ett nytt grepp om vårt bagage och det blir på nytt lättare att bära. Även om vi har fått lite mer bagage att kånka på. Så där kånkar vi på genom livet.

Fast när bagaget blir blytungt och vi tänker att vi aldrig någonsin mer kommer att orka att bära det igen. Då hoppas vi att det finns någon vi kan dela bagaget med. Någon som kan hjälpa oss att bära det tillsammans med oss en bit tills det har blivit lättare igen och vi klarar att bära det själv igen. Ibland händer det att den vi ber oss hjälpa oss med vårt tunga bagage artigt men bestämt tackar nej. Kanske för att de just då har för mycket att bära på själva eller för att de bara vill hjälpa dig att bära ditt lätta bagage.

Ibland kan det vara klokt att öppna sitt bagage för att få hjälp med att komma ihåg vilket som var det bästa greppet man tog förra gången för att bära vidare med sitt bagage. Ibland försöker vi glömma delar av vårt bagage någonstans. Fast det går bara ett tag sedan brukar det ändå dyka upp när man minst anar det. Då är det bara att acceptera att det inte går att bli av med den delen av sitt bagage utan man får snällt ändå kånka vidare med det.

En dag har vi alla kånkat färdigt. Sorgligt men sant. Då börjar en ny resa för oss med oklar destination och troligtvis utan något bagage. Fast säker kan man ju aldrig vara.

måndag 17 april 2017

Drömkåken

Hus hittar man inte av sig själv. Det kan jag lova för det vet jag allt om. 

Jag är påskledig och roar mig med att läsa mina gamla blogginlägg. Hoppsan, här i ett inlägg lovar jag tydligen att skriva om hus. Igen. Fast mer specifikt om husets själ. Besjälat hus. Vilket trams, som jag uppenbarligen själv hittat på i ett plötsligt infall av, ja, jag vet inte riktigt vad.

Utanför faller en vacker blå kvällsskymning. En sådan där kvällskymning, då livets alla mysterier helt enkelt bara måste redas ut. Då slår det ned som en blixt från en klarblå sommarhimmel. Vilken evinnerlig tur vi haft som hittade just det här huset.

Jaha, undrar ni. Varför då? Jo, om man tänker på hur många husannonser det är varje dag, som läggs ut på det globala nätet. Då kan vara lätt att drabbas av en svindlande känsla av hur små vi människor ändå är här på jorden och hur lätt det är att gå vilse i sökandet efter hemmets trygga vrå.

Jag hade, sedan ett tag tillbaka, tillbringat åtskilliga timmar, som aldrig mer skulle komma tillbaka, med att kika på husannonser i en svag förvissning om vad som kanske ändå skulle kunna kasta en gnutta ljus över mitt hittills planlösa scrollande bland husannonser. I ett kort ögonblick av klarsynthet och för att få någon styrsel på mitt hittills planlösa sökande hade jag lyckats klura ut att man fick mycket hus för pengarna om man slutade leta efter sommarhus med tillhörande sjöglimt.

Handen på hjärtat, hur många dagar på ett år kan man egentligen bada med glädjen i behåll här uppe i Norden? Det kändes heller inte så lockande att tränga ihop familjen på ynkliga, men ytteffektiva 30 kvm2 när regnet stod som spön i backen. Det slutade jag genast att tänka på. Istället kom jag fram till, i ännu en kort stunds klarhet, att det var rymd vi behövde. Det ska vara ett hus att växa i. I all hast hade jag plötsligt upptäckt den slumrande händiga ådran som jag tydligen alltid burit inom mig, men som ännu inte fått fritt utlopp i sin makalösa kreativitet.

Första gången huset dök upp kändes det kanske inte precis som att jorden skälvde. Att det var speciellt syntes emellertid direkt. Nyfiket började jag noga studera dess yttre såväl som inre egenskaper. Jag kände att min puls höjdes för varje bild jag såg. För ett ögonblick glömde jag bort hur viktigt det är att djupandas för att behålla lugnet. Det här kanske ändå var huset med stort H?

Plötsligt såg jag mig själv spatsera runt i huset. Jag stod och dreglade över originaltapeten från 60-talet som hallen draperat sig i. Sedan gick jag bekymmerslöst mellan rummen och jag till och med mätte med en tumstock för att se var möblerna skulle passa in. Allt detta gjorde jag, efter vad jag trodde, mitt egna huvud.

Öppen spis var ett absolut krav. Därför blev jag smått exalterad när huset trollar fram inte bara en öppen spis, utan två öppna spisar. Så praktisk och nödvändigt, tänkte jag och insåg inte att jag troligtvis förlorat allt sans och vett för att istället segla iväg på en molntapp i en mild sommarbris.

Jag var minst sagt förtrollad. Närmare än så kan jag inte beskriva min känsla. Men. Det finns alltid minst ett men i varje trovärdig historia. En blygsam detalj återstod innan jag skulle sätta mina små mjuka fötter på det blanka parkettgolvet som hade över femtio år på nacken. Priset. Ett knappt hörbart ”puff” hördes ändå ovanför mitt huvud när huset diskret försvann och lämnade kvar en knappt synlig vit dimhöljd rök efter sig.

Mina ögon fylldes långsamt med små tårar som snart förvandlades till storleken av en krokodil och jag tjöt i mitt omskakande inre. Det var ju mitt hus. Det som jag hade valt ut. Nu hade huset helt obekymrat tuggat i sig, inte bara mina drömmar utan också mig och sedan spottat ut oss på den mest ogästvänliga och karga plats du kan tänka dig. Jag och mina drömmar hade från och med en tom snustorr ökenvandring framför oss att se fram emot. Huset hade stampat på mitt och mina drömmars hjärta. Och vi skulle aldrig någonsin förlåta det. Jag stängde av datorn onödigt hårt och lovade dyrt och heligt att aldrig mer öppna den igen.

Tydligen gick livet vidare ändå, men utan huset då förstås. Det upptäckte jag av en slump redan dagen därpå då när jag slog på datorn igen. Vi var fortfarande en smula tilltufsade och märkbart stukade i våra själar efter det bryska avvisande vi fått kvällen innan. För att morska upp oss lite sade jag till mina drömmar: Ja, ja vad är väl en bal på slottet? Vi var väl aldrig riktigt menade för varandra och det finns säkert fler andra hus därute som väntar på oss. Hus som är bättre, finare, roligare, ännu mer otroliga och underbara. Ja, med mer av allt bara helt enkelt.

Trots att jag försökte spela oberörd satt det ändå en liten tagg kvar i mitt hjärta. Den begravdes raskt
under tonvis med jord för att dö en kvalfylld död och för att aldrig komma i närheten av mitt hjärta igen. Från och med nu skulle jag ta hand om mig själv, bara tänka positiva tankar, komma ihåg att djupandas och låta det ta den tid det tar. Det fungerade synnerligen dåligt.

Mitt scrollande bland husannonser antog nu maniska proportioner. Skam den som ger sig, tänkte jag i min nyfunna positivism. När jag upptäckte att mitt hus inte längre fanns kvar bland annonserna låtsades jag bli ohämmad euforisk. Jag tvingade mig att tänka tre positiva tankar på raken. Bra, nu kan jag gå vidare i livet, en positiv tanke. Djupandas. Det här var ju enkelt för en stjärna som mig, ännu en positiv tanke. Jag ska vara snäll mot mig själv och skämma bort mig själv. Det här gick ju galant. Jag fortsatte att scrolla kors och tvärs bland bilderna på alla sorters möjliga och omöjliga hus.

Men hur mycket positivt tänkande och djupandning jag än försökte frammana, fann jag ändå inget hus som kunde mäta sig med huset med stort H. Den lilla taggen var kvar. Den hade inte alls förmultnat i sin ensamhet under tonvis med jord utan dök nu upp med ett skadeglatt flin på sina odrägliga läppar.

Till min stora förvåning dök huset med stort H upp igen en kylig kväll i januari. En sådan där perfekt kväll för att sitta hemma i värmen och surfa runt bland husannonser på jakt efter ett varmt och solglittrande sommarhus. Taggen vaknade genast till liv och meddelade sig genom att ge upp ett skadeglatt och falskt klingande skratt. Jag låtsades inte om det för nu hade jag med stöd av mitt positiva  tänkande förvandlats till en fast och danande karaktär. Så jag scrollade raskt vidare utan att ägna huset en (nästan) blick.

Det där kändes bra, tänkte jag. Jag känner faktiskt inget alls längre. Nu mår jag finfint igen. Tar hand om själv och tänker i stort sett bara positiva tankar. Ja, i alla fall för någon minut eller två. Sedan brakade det lös. Jag började ägna mig åt ett långtgående självplågeri genom att studera alla bilder omsorgsfullt igen i hopp om att få syn på minsta skavank att kunna slå ned på.

Konsekvensen blev istället att alla mina positiva tankar körde direkt ned i diket och istället ersattes helt sonika av sjukliga fantasier som eskalerade i takt med att jag försjönk i husets alla vinklar och vrår. Mitt självbedrägeri hade inga gränser. Jag lallade återigen, i ett tillstånd som kan liknas med att vara milt salongsberusad, från rum till rum och insöp den härliga atmosfären. Dock kände jag en svag förvissning om att det här verkligen var sista gången vi sågs sedan skulle jag ägna mig åt positivt tänkande resten av mitt liv.

Huset var för dyrt. Punkt slut. Lägg ned, gå vidare, väx upp, skaffa dig ett liv, där är dörren. Stäng den och glöm inte att klippa dig på vägen ut. Va, jag hade ju nyss tittat in och hittade kanske inte ut? Jag såg mig själv igen lullande omkring i huset, omsluten i ett rosaskimrande töcken. Nämen titta här då, det här rummet kan bli biblioteket jag alltid drömt om. Tänka sug, där satt vi,  jag och herr Gyllengrön skönt tillbakalutade i  härliga öronlappsfåtöljer. Bakom oss, i den väggfasta bokhyllan som följer med på köpet, stod böcker i långa rader. Nämen, titta här då. Nu halvlåg vi i den otroligt mjuka och sköna soffan framför öppna spisen och spann som katter med varsitt glas rödvin i händerna. Tysta begrundade vi tillsammans det fladdrande varma skenet från vår öppna spis, inne. Det syntes ju tydligt att vi bara var i nuet och ingen annanstans. I nästa stund var det cocktailparty och sorlet av gästernas glada röster ackompanjerades av mjuka jazziga toner som flöt ut i det spatiös tilltagna vardagsrummet med skimrande parkettgolv med över femtio år på nacken.

Det var ingen hejd på det romantiska skimmer som tagit min i endorfindränkta hjärna i besittning.
Nu blev jag inte bara eld och lågor. Jag höll på att självantändas när jag såg att prislappen nu var lägre. Förbannade smarta lilla djävul, väste jag och ägnade mitt positiva tänkande inte en tanke. Huset hade inte bara lagt ut sig själv på nätet igen. Det hade också den goda smaken att sänka priset på sig själv också. Nu brann en eld som var helt omöjlig att släcka. När jag med mina aningen av sot fläckad och skälvande händer visade bilderna för herr Gyllengrön blev han besynnerligt nog inte lika uppeldad.

Här gällde det att smida medans järnet ännu var stekhett. Att jag ändå skulle få se huset på riktigt en enda gång i mitt liv var väl inte för mycket begärt? Jag släpade därför iväg med en något motsträvig herr Gyllengrön på visning en gråmulen dag i början av februari. Först skulle vi se ett annat hus för att i februarieftermiddagens gråbleka skymning träda in i mitt guldglimmade palats. Så smart hade det räknat ut det hela.

Mäklaren med det bredaste leendet kom emot oss. Tog oss i hand och drog sedan med oss ned i källaren. Oj, här fanns det kanske aningens, men bara aningens lite behov av renovering.  Jag var dock onåbar i stunden och lade inte märke till den lilla bekymmersrynkan som syntes i herr Gyllengröns panna. Åh, vad fint, utbrast jag istället helt hämningslöst. Herr Gyllengröns rynka blev allt djupare och han sneglade oroligt på mig. Eller rättare sagt på den person han trodde han hade gift sig, men som nu uppenbarligen blivit kidnappad av någon slags demon eller något åt det hållet.

Glatt traskade hans demoniserade hustru runt och utbrast i små förtjusta skrik över himmelska detaljer ingen normal funtad människa skulle ha uppfattat som det minsta himmelskt utan snarare att jämställa med dårskap. Glädjen över furupaneler, linoleummattor, storblommiga 70-talstapeter och de små trappstegen upp mot sovrummen visste inga gränser. Det här gick inte att hejda och snart skulle allt gå helt över styr.

Med en djup suck följde herr Gyllengrön sin av demoner kidnappade och överexalterade fru och mäklaren med det bredaste leendet uppför källartrappan för att få audiens till husets hjärta. Det stora vida underbara vardagsrummet med öppen spis och glänsande parkettgolv med över femtio år på nacken. Då hände plötsligt något med herr Gyllengrön. Hans ögon fuktades och på en sekund skickades han tillbaka till sin barndom. Där i det dunkla februariljuset tändes nu en gnista i hans hjärta.

Resten av visningen blev en piece of cake för mäklaren med det bredaste leendet som nu drog runt med två löjligt förälskade personer som det vore mer rimligt att förpassa till närmaste hospital istället för att visa ett hus för. Vid köksdörren varnade hon lite försiktigt de två lallande idioterna att det kanske behövdes göras om en liten smula. Dock förstod hon ganska snart att hon talat för döva öron då hon hör demonfrun utbrista: Åh, lila köksluckor, men så fint och hon såg den förut så sansade mannen nicka gillande. Mäklaren med det bredaste leendet tillade, med matt röst, att originaldetaljer som kycklinggula träskivor i kök självklart hade sin alldeels egna speciella charm. I alla fall för svagsinta nollåttor som vuxit upp med Kråkguldet som lördagsunderhållning och som inte hade vett att förstå sitt eget bästa på något sätt eller vis.

Resten är historia. Här sitter vi nu, ännu påsklediga, i vårt av furupanel beklädda bibliotek och småmyser med en kopp kaffe och säger för säkert tusende gången i ordning; vilken tur att vi hittade huset med stort H.

Jag reser mig för att hämta påtår i köket då jag hör en röst viska i mitt öra; Å, så inreder ni mitt rum i källaren till ett fint skrivrum. Och jag kan svära på att det inte var herr Gyllengröns röst.

söndag 2 april 2017

Varde ljus

Fin fågel som vårsjunger. Även om det inte verkar så på just den här bilden.

Nu är våren här med ljus och fågelsång. Värmen lurar bakom knuten även om man i aprilvädrets växlingar slits mellan hopp och förtvivlan. Med ljuset kommer också annat mindre önskvärt fram. Fönster som inte har putsats på länge. Damm som syns tydligare och pockar på uppmärksamhet. Men inte har jag mer lust för att städa för det.

I affärerna fylls det på med utemöbler och med saker för uteaktiviteter så det spricker. Ack, vad säsongen är kort här uppe i Norden. Redan innan midsommar kan man fynda på rean, om man har tid att vänta vill säga. Vi vet ju hur underbart kort våren och sommaren är och det gäller att smida medans järnet är varmt.

Ibland kan jag bli lite deppad av våren. Visst, det kanske låter konstigt. Men för en hemmamurvel som gärna sitter hemma och försjunker i böcker kan våren bli en aning kravfylld. Solen skiner och man måste ut. Inte kan man låta en sådan här fin dag gå till spillo.  Det ska picknickas, gillas, cyklas och fixas i trädgård. Det ska putsas fönster, fram med utemöbler, börja planeras för student och så blir vi mer pigga på att umgås. Ibland kan det bli aningen överfyllt på alla bredder. Fast då blir väl tricket att bara vara. Ge mig ut i skogen och lyssna på fågelsången och djupandas. Eller så får jag väl plocka med mig boken sätta mig på en stubbe och läsa tills stressen runnit av och jag är redo för vårens alla projekt. För längtat efter våren och ljuset det har faktiskt även jag gjort.

Tjohej!

söndag 26 februari 2017

På spaning efter den februari som snart har flytt

Vinterns sista månad, februari lider mot sitt slut och jag känner mig febrig. 

Det återstår inte så många dagar av februari 2017. Själv känner jag mig vissen och febrig. Suck, det är inte för intet februari kallas vabuari. Jag som i veckan skröt med att jag inte varit sjuk på hela vintern får nu äta upp det med besked.

Februari är, som nästan alla vet, årets andra månad i den gregorianska kalendern. Det som gör den unik jämfört med de andra månaderna är att den är årets kortaste månad med 28 dagar. Om det inte är skottår vill säga, då den innehåller 29 dagar.

Ursprungligen var februari den tolfte och sista månaden på året och infördes av den romerske kungen Numa Pompilius. Då infördes också den extra skottdagen som då alltså låg i slutet av året. Men 152 f.Kr när den romerska kalendern ändrades så att året inleddes med 1 januari blev istället februari årets andra månad men skottdagen blev kvar iden. Sitt namn har månaden fått av latinets Februarius som i sin tur kommer från den etruskiska guden Februus namn. Så nu vet ni det.

I Sverige kallades februari förr för göjemånad och göj är troligen samma ord som det gamla isländska gói som eventuellt betyder ”tunn snö” eller ”spårsnö”.  I nordisk mytologi förknippas namnet med Goe, som var dotter till kung Torre.

Har du koll på stjärntecken så vet du redan att den som är född den 1 till 18 februari är vattuman. Vattumannen är en person som älskar fred, är klarsynt, intuitiv, lojal, uppfinningsrik och även revolutionär (se där). Vattumannens element är kanske inte så överraskande vatten. Den som har födelsedag den 19 februari fram till månadens slut är fisk. Fiskar har stor empati vilket ju är väldigt bra att ha. Vidare är fisken human, vänlig och inspirerande men också slarvig, hemlighetsfull och lättpåverkad. Naturligtvis är fiskens element vatten. Vad skulle det annars vara? Månaden har förstås också sin egen sten som är ametist och sin egen blomma som sägs vara viol.

Om vi går vidare i sökande på februari så vet vi att Alla hjärtans dag infaller den 14 februari på Valentindagen. Dagens koppling till romantik och kärlek uppkom troligtvis under medeltiden och genom en folklig föreställning om att fåglar i mitten av februari sökte och fann sin partner. Inspirerade av detta började pojkar och flickor fundera på vem som skulle bli deras Valentin, som de skulle hålla ihop med minst ett år framöver.

Fettisdagen kan vara en annan dag som infaller i februari och dagen hör samman med den kristna traditionen då det är tisdagen efter fastlagssöndagen, 47 dagar före påsk. Dagen är rörlig och kan även infalla i mars. Namnet fettisdag är bildat av ”fet” och ”tisdag”. Fet syftar på all fet mat som man förr brukade äta på fettisdagen. Nu förknippas dagen mest med semlor. Så var det med den saken.

Vill till sist tillägga att idag, den 26 februari, gick solen upp 6.55 och går ned 17.08, det ger 10 timmar och 3 minuters ljus dag. Februari är vinterns sista månad och det betyder att snart kommer mars och våren. Men det är såklart en helt annan historia.

Ta hand om er och jag önskar er mycket  ljus och glädje i era liv!