torsdag 31 december 2015

Årets boklista


Att läsa är att leva för mig. Jag tror blint på det övar upp den empatiska förmågan vi människor i bästa fall är utrustad med. Här är min boklista på de böcker jag hann läsa under året som gått. Nya spännande titlar väntar 2016.


In med det nya och ut med det gamla. På årets sista skälvande dag lägger jag på egen begäran ut min boklista för 2015. I år hann jag läsa 25 böcker, en varannan vecka. Känner mig ganska nöjd med det.

En fördel är att jag nu har längre till jobbet och har börjat läsa på vägen dit och hem. Om jag får sittplats på tunnelbanan vill säga, annars blir det inte mycket läsande av då jag ännu inte lärt mig tekniken att stå och läsa, men det kanske går utmärkt?

Årets lista innehåller många Maria Lang, ser jag när jag tittar på helheten. Hela sex stycken, Homandeckarna blev två till antalet och en ynka Stieg Trenter; Kalla handen hann jag med. Till mitt försvar kan jag ändå säga att jag slutat med att ”deckaknarka” eftersom jag mest håller mig till pusseldeckare i Agata Christie stil. Lättsamma historier, om än med ond bråd död. Sedan kunde jag inte hålla mig borta från ”Mördaren i Folkhemmet” en bok som handlar om ett av Sveriges mest uppmärksammade mordfall, eller rättare sagt den misstänkte; Olle Möller. Intressant läsning. Sedan får jag väl försvara mig med att jag nog är en obotlig melankoliker som inte får nog av känslan från ett svunnet 50-60-tal.

En bok som jag verkligen vill rekommendera är ”Tobakshandlaren” av Robert Seethaler från min brors bokförlag Thoren & Lindskog, passar på att göra lite reklam för deras mycket läsvärda böcker med flera författare som skriver på tyska. Finns även svenska författare numera för att bredda förlagets inriktning. Här finns historier som är välskrivna och lite udda. Vi är ju inte bortskämda med att hitta berättelser från andra länder än de anglosaxiska, men här finns alltså historier från en annan del av Europa.

Tobakshandlaren är riktigt intressant då handlingen rör sig innan andra världskriget i en tid där Hitler har kommit till makten. I centrum står en ung man som ska ut i livet och får ett jobb i Wien hos en Tobakshandlare som gör motstånd. Den unga mannen blir också vän med en mer berömd person, Sigmund Freud. Boken har ett aktuellt tema med tanke på vad som idag händer politiskt i Europa.

Mer om politik finns att läsa i ”Partiledaren som kom in i kylan” av Daniel Suhonen som skildrar Håkan Juholts uppgång och fall. Fängslande läsning även om den inte ska tas för någon ”sanning”, om det överhuvudtaget skulle finnas någon sådan i det politiska spelet, snarare bara enskilda personers upplevelser av olika skeenden. I alla fall gav den mig en hel del viktiga tankar att fundera kring.

Sist vill jag också nämna Eva F Dahlgrens "Fallna kvinnor" som skildrar en mörk tid i vår historia; hur ogifta kvinnor kunde bli dömda för lösdriveri och sattes på anstalt under det mest vidriga former och helt godtyckligt ur ett rättsligt perspektiv. Det var tyvärr inte så länge sedan det var en skam för kvinnor att få barn utom äktenskapet. Hua, den tiden då vi kvinnor inte fick bestämma själva över våra egna kroppar önskar jag aldrig kommer tillbaka igen.

Nu ska jag inte trötta ut er mer utan håll till godo, min boklista anno 2015:
1. ”Himmel och helvete” – Jón Kalman Stefánsson
2. ”Kaninhjärta” – Christin Ljungqvist
3. ”Mördaren i folkhemmet” – Lena Ebervall och Per E Samuelson
4. ”En skugga blott” – Maria Lang
5. ”Modern mystik – den dolda vägen till inre klarhet” – Kajsa Ingemarsson
6. ”Den inre gnistan – vägen till ett kreativt liv” – Kajsa Ingemarsson.
7. ”Kalla handen” – Stieg Trenter
8. ”Döden går på museum” – Jan Mårtenson
9. ”Staden sover” – Maria Lang
10. ”Dimma över Darjeeling” – Mikael Bergstrand
11. ”Medicis ring” – Jan Mårtenson
12. ”Påven Johanna” – Donna Woolfolk Gross
13. ”Min farfar var rasbiolog” – Eva F Dahlgren
14. ”Fallna kvinnor” – Eva F Dahlgren
15. ”Rävungen” – Torey Hayden
16. ”Finns inte på kartan” – Carin Hjulström
17. ”Partiledaren som kom in i kylan” – Daniel Suhonen
18. ”Tobakshandlaren” – Robert Seethaler
19. ”Ring på Jeeves” – P G Wodehouse
20. ”Ofärd i huset bor” – Maria Lang
21. ”En främmande man” – Maria Lang
22. ”Kafka på stranden” - Haruki Murakami
23. ”Siden, sammet” – Maria Lang
24. ”De röda kattorna” – Maria Lang
25. ”Sund” – Tove Folkesson

Var nu rädda om varandra i Nyårsnatten. Gott Nytt år och Tjo & Tjim på er!

torsdag 10 december 2015

Vad andra tycker om mig



Lev som jag lär eller lär som jag lever?

Det är svårt att inte ha synpunkter på andra människor, även om jag titt som tätt försöker att låta bli. Det är lätt att halka in i funderingar kring andras beteenden och varför den sade si eller så eller gjorde det eller det. I alla fall för mig som är en person som lätt tar in stämningar och andras känslor. Fast hur mycket jag än funderar vet jag att jag aldrig kommer att komma fram till någonting som är i närheten av någon sanning utan det blir bara ren och skär spekulation. Ibland har jag tidigt dömt ut någon, för att senare ändra mig för att det visar sig att personen jag dömt ut på förhand och jag hade mer gemensamt än jag först ville tro.

Jag har nog ägnat alldeles för mycket tid åt att försöka klura ut vad andra tycker om mig. Det är sällan jag får reda på det, och tycker något det gör människor i alla fall utan att jag på något sätt kan ändra på det. Däremot kan jag fundera på hur jag beter mig mot andra och jag kan lova mig själv vissa saker jag inte ska försöka göra. Exempelvis att döma för tidigt och gå på andra så att det kan såra. Svåra saker att försöka agera efter men för mig är det i alla fall ett försök till påminna mig själv om hur jag skulle vilja att andra agerade mot mig.

Att vi har synpunkter på andra handlar nog i grunden av att vi är sociala varelser och har behov av att interagerar med andra personer. Vi bär alla med oss saker i vår ryggsäck som lätt slås på i olika situationer, ibland helt automatiskt. Då gäller det att bromsa mig själv en stund och försöka påminna mig om det jag bestämt mig för. Att ha synpunkter på andra gör ibland att jag själv kanske mår bättre för stunden, men i det långa loppet leder det egentligen ingen vart alls. Att ha synpunkter på andra tar också bort fokus från min egen person och jag tar inte ansvar för mitt eget agerande. Det handlar nog ibland att försöka få kontroll i en osäker och okontrollerbar värld. Att kontrollera andra är förkastligt anser jag och inget jag vill ägna mig åt. Så valet att jag satt upp lite visdomsord som jag försöker leva efter är nog ett bättre alternativ. Men lätt är det inte, jag krånglar mig framåt på livets knaggliga stig utan att riktigt säkert veta vad min belöning blir om jag lyckas en gnutta i alla fall. Det kanske är något som visar sig?

Kärlek & respekt önskar jag er denna Nobeldag!

onsdag 11 november 2015

Struktur för mindre strul

Struktur är inte lätt när man har en överbelastad hjärna som dessutom har svårt med för mycket intryck.

Struktur tycker jag är ett ämne jag har haft svårt för. Med åren har jag blivit bättre på att planera och jag håller mig numera till många rutiner för att inte bli för trött i knopp och kropp. På senare tid har jag börjat med att skriva upp det jag ska göra i,  hör och häpna, en papperskalender. Det har funkat ganska bra. Dels behöver jag inte hålla allt jag ska göra i huvudet, dels kan jag sortera ut det som är mest akut att göra och jag får det gjort. Det skänker mig en enorm tillfredställelse och jag känner mig inte längre så dålig att jag inte kommer ihåg vad det är jag skulle få gjort i mitt liv.

Papperskalendern ger mig en överblick och jag kan begränsa mig så jag inte planerar in för mycket saker under samma vecka. Det ger mig mer balans och jag känner mig mer harmonisk. Dessutom undviker jag inte längre att även ta itu med saker som jag förut tycket varit jobbigt och för krävande. Då har det istället inte blivit något alls med alla tusen idéer som hela tiden poppar upp i min skalle.

Jag har alltid grubblat mycket över livet. Över svåra saker och försökt hitta en mening. Det har varit svårt i långa perioder och jag har känt mig hopplös och misslyckad. Jag har haft det svårt med att känna mig nöjd och att känna att jag duger som jag är fast jag såklart har en del brister. På senare år har jag känt mig mer nöjd med mig själv och kämpar inte så hårt längre för att passa in. Jag har en mer förlåtande inställning till mig själv och det jag gör. Det har också varit en enorm befrielse att känna att jag är som jag är men med lite smarta hjälpmedel kan jag få bättre struktur i mitt liv. Kanske låter det banalt men det struntar jag i.

Vi mäts väldigt mycket i dagens samhälle på det vi gör och det vi presterar. För mig har det inte alltid varit så bra då jag haft svårt att hitta glädjen i prestationen utan haft överkrav på mig själv som hindrat mig från att istället våga mig på att göra saker. Nuförtiden försöker jag har mer överseende med mig själv och min ork. Jag är idag mer medveten om att jag har en högre sårbarhet än andra och därför måste jag ibland dra ned på tempot och bara få vara. Jag lär mig mer och mer även om det fortfarande ibland är på vingliga ben. Fast livet är nog inte lekande lätt för någon. Försöker också lära mig mer av de erfarenheter jag samlat på mig under resans gång. Så jag kämpar på med livet och känner mig nöjd över det. Försöker fokusera på det glädjefyllda och positiva. Gnälla kan man alltid göra, men frågan är om det leder någon vart? Summa summarum är det lätt att gå vilse i livets labyrint. Hur har du det?

Stolthet och ära på er!

torsdag 5 november 2015

Hjälp är jag nomal?


Jag hör ofta någon säga ”det där är inte normalt”. Efter mycket funderande har jag kommit fram till att jag nog inte är som folk är mest eftersom jag:

• Ofta är mörkrädd.
• Inte alltid orkar säga ifrån när jag hör någon yttra något nedsättande eller fördomsfullt.
• Ältar saker och ting.
• Blir sur om jag inte ätit.
• Fastnat framför teven istället för att gå och träna.
• Testat olika metoder för att gå ned i vikt.
• Misstolkat situationer och trott att någon vill mig illa.
• Trott att någon är sur på mig fast den personen bara har en dålig dag.
• Snäst åt folk som jag tycker ställer dumma frågor.
• Handlat en svart tröja till, fast garderoben är full med svarta tröjor.
• Tyckt att ett sista glas vin sent på natten är en oerhört god idé och bittert ångrat det dagen efter.
• Funderat om den personen gillar mig eller inte.
• Ofta går i mina egna tankar.
• Snozzar minst två gånger till fast jag borde gå upp direkt.
• Tänker ut djävulusiska hämndplaner för folk jag inte gillar.
• Ibland äter skräpmat.
• Tappat humöret och svurit åt mina barn.
• Pratat först och tänkt sedan.
• Tappat bort nycklar och busskort.
• Dragit mig för att ringa ett jobbigt samtal.
• Skjutit upp saker till morgondagen.
• Inte kommit i mål med uppgifter.
• Sovit för lite.
• Inte sopsorterat.
• Dragit ett dåligt skämt.
• Brusat upp i onödan.
• Oroat mig för småsaker.
• Påstått något som inte stämt.
• Suckat och stönat.
• Hoppat över städning.
• Staplat högar av böcker på golvet.
• Spottat på gatan.
• Gått mot röd gubbe.
• Tänkt att jag inte duger till någonting.
• Förstorat upp saker.
• Fallit in i gamla hjulspår.
• Snackat skit.
• Missförstått saker och ting.
• Tänkt att jag inte klarar av att göra något rätt.
• Tyckt att jag är virrig.
• Inte lyssnat på andra.
• Pratat för mycket.
• Haft dåligt samvete för det jag borde gjort.
• Pratat för lite.
• Glömt bort saker.
• Tackat nej till saker för jag inte har haft ork.
• Kommit med goda råd fast ingen bett mig.
• Handlat efter känslan inte förnuftet.
• Råkat spilla på mig.
• Dragit till med en vit lögn.
• Inte satt upp mål.
• Stressat upp mig i onödan.
• Inte bett om hjälp.
• Kommit försent.
• Varit nervös när jag ska prata inför en grupp.
• Inte hållit en röd tråd.
• Blivit arg på döda ting.
• Ödslat tid på oväsentligheter.
• Inte tillräckligt ofta sagt att jag älskar mina nära och kära.

Ja, listan kan göras lång, men kanske att jag ändå duger? I alla fall ibland.

Tro och hopp på er!



lördag 31 oktober 2015

Det här med att skriva


En bok finner sina läsare. i detta fall ser de ut att vara vällästa.

Vad är det här med att skriva egentligen? Foga ihop en massa ord till en massa meningar som alla hänger ihop så det hela blir begripligt, och även värdefullt, för någon annan att läsa. Författaren vill förmedla ett budskap, eller har i alla fall en intention med sin text. Dock är det inte självklart att författarens budskap eller intention alltid uppfattas eller går hem, allt sker hos läsaren. Vad läsaren uppfattar och tolkar in. En del texter är tydliga och kan inte missuppfattas. En del texter är öppna och lämnar mer åt läsaren att själv tolka in.

En del texter uppfattas olika beroende i vilken fas i livet jag befinner mig i. En del texter tilltalar mig som ung, men inte som vuxen och tvärtom. En del texter går att läsa om hur många gånger som helst. En del texter räcker det med att läsa en gång, för en andra gång ger inget extra då vändningen i texten inte överraskar igen. En del texter biter sig fast, en del glöms bort direkt efter dem är färdiglästa.

Att skriva är svårt och hur bär man sig åt? Att skriva är kreativt, men också ett gnetigt hantverk. Att skriva är att skriva om, skriva om och skriva om igen. Att skriva är att vara så övertygande att läsaren köper det hela och vill läsa till slutet. Att skriva är att hålla den röda tråden. Att skriva är att berätta något spännande som ger hopp. Att skriva är att beröra, men vi berörs av olika saker beroende vilken ryggsäck vi bär med oss genom livet. Att skiva är att veta när man ska sätta punkt. Som här.

torsdag 8 oktober 2015

Om jag fick välja om yrke igen





Jag älskar husfasader. Denna finns Hamburg,
Ibland leker jag med tanken om vad jag skulle göra om jag inte gjorde det jag gör om dagarna. Skulle jag få välja ett nytt yrke skulle jag välja att jobba med inredning. Jag har skrivit om det förut, jag bara älskar hus och jag kan gå igång på att se någon detalj på ett hus, exempelvis en port i valnötsträ och glas med just det speciella dörrhandtaget, eller ett vackert svart smidesstaket, eller ett garage i gatunivå. Det får mina ögon att nästan tåras och jag känner en obeskrivbar känsla av lycka korsat med ett uns melankoli över det ögat flyktigt uppfattat. Jag är helt klart en detaljmänniska som lägger märke till det som andra kanske skulle uppfatta som litet och obetydligt. Jag älskar att gå och titta upp på en husfasad och upplever hus som väldigt fascinerande. Upptäcka linjerna och hur planeringen är  runt omkring huset, och själva huset som ofta är oemotståndligt vackert eller coolt eller bara helt enkelt ett estetiskt mästerverk.


Hus på kvällen är det bästa som finns.

Samma sak händer i mig när jag ser vissa prylar. Mycket handlar förmodligen om nostalgi och stämningar från en svunnen tid. Jag kan gå in i en av Maria Lang skapad 50-talsmiljö för att det känns så gott att gå omkring där i tanken. Teveserien Kråkguldet, från slutet av 60-talet, får den varmaste känslan att spridas i mitt bröst. Ett avsnitt av Mad Man kan väcka mitt prylbegär från ett svunnet 1950-60-tal då allt var möjligt och allt så snyggt att jag får dåndimpen. Vitt och avskalat har aldrig varit något för mig. Då börjar mitt inre hyperventilera och värsta paniken lurar runt knuten. Jag vill ha det avskavda, smått luggslitna, det inte alltid så jäkla perfekta. Där känner jag mig i tryggt förvar.


Hus på dagen är också förstås helt fantastiska,
Jag tror att jag alltid kommer att vara en person som omger mig med saker bara för att jag tycker så mycket om dem. De behöver inte värdefulla utan var och en av dem har ett värde för mig. Jag handlar gärna på loppisar till en billig peng och har alltid gillat att gå och titta på saker. Jag fullkomligt älskar att inredda mina hem i huvudet och kan ägna massor av tid sökande på internet efter tapeter, möbler, porslin eller prylar. Så inredare får det bli, om inte i detta liv så i mitt nästa. Någon gång ska jag skriva om ett hus själ, det är något annat magiskt att fundera kring. Tjingeling!


Å, så får det bli en rysk gumma på slutet för att min fina farmor Maria var därifrån
och för att denna sak vill jag ha. .

torsdag 23 juli 2015

Nu stundar Tant-SM i fruntimmersveckan



Puh, man tar sig för pannan, nu stundar Tant-SM. Bråda dagar för alla husmödrar.

I helgen avgörs som bekant Tant-SM som en värdig avslutning på fruntimmersveckan. Ni vet veckan då det nästan bara är kvinnor som har namnsdag. I Sverige har Sara, Margareta, Johanna, Magdalena, Emma och Kristina namnsdag under veckan. Hur många av dessa som kommer att ställa upp i Tant-SM vet jag inte, däremot kommer det som vanligt att tävlas i följande hela 30 grenar under Tant-SM:

1. Te med äkta småkakor.
2. Rulla köttbullar motsols.
3. Kast med liten eller stor brödkavel.
4. Knyppling på bar backe.
5. Kaffe med påtår.
6. Papiljottrullning med veckotidningsbläddring.
7. 25 meter häng med träklädnypa.
8. 15 liter krusbärskompottskokning.
9. Snyta barn i parti och på minut.
10. Helklassisk husmorsgymnastik.
11. Lösa korsord på både längden och tvären.
12. Lägga in sillar där de borde vara.
13. Bädda i sträck med påslakan.
14. Såpa golvet med rotborste.
15. Mattpiskning med rottingen i högsta hugg.
16. Tvätta byket.
17. Virka i kors.
18. Mangla lakan inklusive krusa band.
19. Välta korsvirkeshus med halmtak.
20. Brodera med korsstygn.
21. Få hushållskassan att räcka hela månaden.
22. Stärka krage.
23. Få bort rödvinsfläcken.
24. Vinka av skolbarn.
25. Påta i liten rosenrabatt.
26. Klippa ur rabattkuponger.
27. Luta lutfisk.
28. Huta åt äkta hälften.
29. Pressa sylta.
30. Styra och ställa i största allmänhet.

Det var alla grenar. Ingen nämnd och ingen glömd. Må bästa husmor vinna!


Förra årets vinnare i Te och småkakor när krutröken lagt sig blev, Fru Ingegärd Svensson, Bergåkravägen 15 i Motala,. Här visar hon trött men stolt  upp vinnarkakorna med aningen bittermandel och  äggula i.
Ett gammalt känt husmorsknep som kan knäcka vilket huskors som helst.


onsdag 24 juni 2015

Hur tänkte han här?






Nu ska jag beröra ett ämne som tidigare har skrivit om i min blogg; varför vissa personer använder ord i nedsättande syfte utan att tänka på hur ord kan såra eller exkludera någon annan. Denna gång blev jag först upprörd, men sedan faktiskt lite glad också. Fast jag tar det hela från början.

Igår valde en av Aftonbladets krönikörer att i sin krönika skriva generaliserande om två olika personlighetsgrupper som tydligen skulle finnas i sociala medier; ”Tycka-synd-om:arna” och ”Robot-autisterna”. Det var det senare som fick mig att känna en viss sorg över krönikörens sätt att uttrycka sig nedsättande över en hel grupp människor med autism.

Sedan blev jag förbannad över att han så okritiskt sprider vidare fördomar kring personer med autism. Texten antydde att de skulle sakna empati och vara känslokalla. Inget kan vara mer fel. Många personer med autism är mycket känsliga och deras känslor svämmar lätt över. Men eftersom de kan ha svårt med det sociala samspelet, uttrycker de inte sina känslor på det sätt som andra förväntar sig vara passande i vissa situationer och därför feltolkas de som känslokalla. Tvärtom är många med autism inte alls så dömande mot sina medmänniskor och de kan till och med vara mindre fördomsfulla än andra. Sedan är det självklart så att personer med autism också är väldigt olika individer, precis som alla andra, vilket gör att de, lika lite som alla andra, kan klumpas ihop i en ”grupp” som är precis si eller precis så.

Däremot är det tråkigt att en krönikör som har ordet i sin makt att påverka andra inte tänker längre än näsan räcker. Jag vet inte om krönikören har barn själv, men om han hade det kanske han kunde ha tänkt ett varv till innan han skrev ”Robot-autisterna” och själv använt sig av sin empati. Och bara för ett ögonblick försökt sätta sig in i hur eventuellt ett barn, en ungdom eller en vuxen med autism eller en av deras närstående skulle tänkas känna när de skulle komma att läsa  hans krönika. Jag kan inte heller för mitt liv tänka mig att han skulle ha suttit där och övervägt andra alternativ; till exempel om han skulle skriva ”Robot-diabetikerna” eller ”Robot-reumatikerna” istället. Men tydligen är det fritt fram att använda ett nedsättande ord som ”Robot-autisterna” och tror att man kan gå hem med det.

Så idag blev jag  lite glad då jag såg att krönikören hade ändrat i sin krönika och tagit bort ordet ”Robot-autisterna” samt bett om ursäkt. Det finns hopp om mänskligheten och jag tror nog att han tänker sig noga för hur han uttrycker sig framöver. Se där, det kanske blev en liten sedelärande historia av det hela till slut. Sedan känner jag en glädje över att så många andra, inte bara jag också hade reagerat och även agerat så snabbt. För jag tror att ju mer öppenhet det finns om olika diagnoser, desto färre fördomar. Det vi känner till är vi inte rädda för. I alla fall vill jag tro det. Kanske tillhör jag ”Obotliga-optimisterna”.

måndag 1 juni 2015

Ett ögonblick att minnas i kollektivtrafikens svindlande vimmel

Vem hon som skulle få de vackra vita liljorna och skulle hon bli glad?

Där satt jag på tvärbanan, en helt vanlig gråmulen fredagseftermiddag på väg hem från jobbet. Glodde på allt och ingenting samtidigt som jag min vana trogen lite vid sidan om registrerade mina medresenärer. Mitt emot mig sitter en man i ungefär 30-35-årsåldern (det där med att uppskatta åldern på folk är alltid knepigt). Han ser proper ut och i höger hand har han en stor blomsterbukett inslagen i helt vanligt vitt blompapper.

När tåget börjar rulla in på hållplatsen jag ska gå av vid, har mannen tagit av pappret på blombuketten. Under omslagspappret döljer sig en väldigt vacker bukett med röda rosor och den välbehagliga doften från härliga vita liljor sprider sig i vagnen, Han tittar på mig, ler och frågar ”Tror du att hon kommer att bli glad?”. ”Ja, det tror jag, det skulle i alla fall jag ha blivit”, svarade jag med ett leende tillbaka.

Sedan går vi av vid nästa station. Han önskar mig en trevlig kväll och jag säger lycka till. Våra vägar skiljs, och förmodligen kommer de aldrig att korsas igen. Jag kommer aldrig att få veta om den som fick buketten blev glad och jag kommer heller aldrig att få veta anledningen till varför hon fick den vackra buketten. Kanske skulle han fria, kanske var han på väg till en ”blinddate”, kanske fyllde hans fru år eller kanske att det rent av var hans mamma som skulle få den, nyss hemkommen från sjukhuset efter en komplicerad men lyckad hjärtoperation?

Jag kommer aldrig att få veta, hur mycket jag än gissar. Däremot minns jag mötet med värme. Jag fick dela en för mig fullständig främlings uppenbara lycka, ett kort ögonblick, några sekunder, där mitt i storstadens svindlande vimmel. Hans glädje fick mig att bli glad och jag kände mig till och med lite mallig över att ha blivit rådfrågad i ett sådant viktigt ärende som trots allt ett möte som kanske förändrar livet ändå är. Och kanske var det början på en helt ny resa.


fredag 1 maj 2015

Om det fiffiluriga att skriva ned idéer direkt


Så här fin såg min bloggidé ut i går. 

Igår hade jag en väldigt bra bloggidé. Jag ägnade ganska mycket tanketid till mitt storstilade infall och kände mig mycket nöjd med att jag lyckades knyta ihop de i början löst hängande trådarna till en vacker rosett. Det lilla bekymret är bara att när jag nu sitter här för att skriva ned inlägget har min underbara rosett gått upp i rök och lämnat ett tomrum efter sig i storleken av ett svart hål. Jag kan inte för mitt liv minnas vad det var jag tänkte blogga om.

Då infinner sig ett praktiskt husmorstips (det brukar vara husmödrar eller bönder som har de bästa tipsen, dock har detta ingen som helst betydelse för fortsättningen av min text) hur excellent det är att direkt skriva ned en god idé för att senare plocka fram det lilla anteckningsblocket, läsa det som så fint står nedtecknat i detta och utbrista ”eureka”. Om jag varit grek vill säga. Det kan av omgivningen uppfattas som en aning pretentiöst att till höres helt okontrollerat skrika ut enstaka ord i tid och otid. Så istället utbrister jag detta lite lagom tyst i min själ och fram växer en inre bild där jag i ett halvdvalalikt tillstånd sträcker ut min högra hand och famlar efter anteckningsboken som ligger på nattygsbordet och innan jag ens hunnit sätta glasögonen på nästippen tecknar ned mina drömmar (det är där de bästa idéerna brukar dyka upp enligt förut nämnda husmor) innan de löses upp i intet.

Såklart inser jag i detta kreativa ögonblick att jag redan igår, omgående, och utan att passera gå, skulle ha skrivit ned min briljanta bloggidé och inte tro att jag skulle minnas den när jag väl satte mig ned med datorn i knäet för att få ned den i ett fånigt worddokument. Tänk vad praktiskt det hade varit, och tänk vad stringentare detta inlägg hade blivit, än detta sammelsurium av bokstäver, helt slumpmässig uppradade efter varandra i löst hängande trådar som bara poppar upp likt ett litet olivoljeskimrande majskorn som uppsluppet väntar på att få förvandlas till ett vackert snövitt popcorn. Pop, där kom ett ord hoppande, pop där studsade ett annat fram, pop, pop där skuttade ett tredje och ett fjärde in, Suck, så där kan det hålla på utan någon som helst styrsel fram till någon vettig konklusion.

Se där, här dök hon upp. En tvättäkta husmor alltid redo att leverera ett förnuftigt tips. 
Hur det än är med just den saken, är och förblir min förtrollande idé från igår likväl borta med vinden. Kanske gör det inget alls, för antingen kommer den flygande tillbaka. Eller så har den blåst ut i det kollektiva medvetandet och dyker upp på en annan blogg eller i något helt annat sammanhang. Jag får istället ägna mig åt andra tankebanor och faktum är att det blev ju ett inlägg till slut i alla fall.

Det kanske var det som var meningen med det hela? Och jag lovar att försöka leta rätt på en av alla mina säkert 50 anteckningsböcker som ligger någonstans och ivrigt väntar på att få tas i anspråk, för att nästa gång jag får upp en lysande idé i skallen, genast ger mig i kast med att skriva ned den. Mitt problem är nog snarare att det poppar upp alldeles för många idéer på en och samma gång. Något som du förstås redan för länge sedan har listat ut.

onsdag 8 april 2015

Helt betydelselösa insikter om ordet sikt


Stockholm är bra fint. Titta bara på denna vackra utsikt. 

Ibland snöar jag in på vissa ord, något inte helt ovanligt (hoppas jag). Ett ord som jag plötsligt fått på hjärnan är sikt. De fyra bokstäverna S I K T blir tillsammans sikt i betydelsen att se något, med hjälp av U och T blir det en UTSIKT. Åh, vilken vacker utsikt utbrister jag hänfört när någon sådan dyker upp. Sedan kan ju A och V läggas till och då blir det vips AVSIKT, något jag gör istället, med avsikt att… skapa goda relationer? Eller min avsikt vara aldrig att såra dig!

Vad vad det för nya insikter Adam och Eva egentligen fick där i paradiset?

Om jag lägger till ett I och ett N, ja då blir det en INSIKT istället. Jag får lära mig något eller någon ger mig en insikt i en situation jag inte känt till tidigare. Därefter kan jag lägga till fyra hela bokstäver; Ö V E och R, då har jag plötsligt skaffat mig information, en översikt om en situation eller ett läge. Jag kan också såklart göra en översikt över min ekonomi eller hur många böcker jag har i bokhyllan.

Om jag istället tar och lägger till U P och ett P till, har jag vips uppsikt över någon eller något i bemärkelsen att jag har kontroll. Sedan går det bra med bokstäverna L Å N och G som bildar LÅNGSIKT(igt) som jag kan göra med min sparpengar, om jag väljer att lägga dem på hög, eller att jag arbetar med något som tar lång tid med som lönar sig längre fram i tiden. Sedan går det även att besiktiga bilen, men det är en helt annan historia, Nu tror jag bestämt att det har snöat färdigt för idag.

P.S. Den engelske 1800-tals författaren Charles Dickens skrev en bok med den svenska titeln "Lysande utsikter". D.S.


Den gode Charles, bland annat pappa till Oliver Twist. 


söndag 15 mars 2015

Hur tänkte gud när hen skapade giraffen?


Måndagsexemplar eller materialbrist inblandad i skapelsen av giraffen?

En fråga att grubbla på om du inte har något att fundera över är hur gud tänkte när hen skapade giraffen. Denna enastående vackra, men högst märkliga skapelse. Var det kanske ett av guds första skaparförsök och eftersom hen var i nybörjartagen är det ändå ett hyfsat första försök? Därefter gick det både lättare och smidigare när gud kommit in i ett kreativt flow? Giraffen var kanske försöksprototypen för att hen inte riktigt visste hur olika delar skulle fogas ihop för att få en något så när proportionerlig varelse?

Eller var det på en måndag gud skapade giraffen? Kanske hade gud varit på en brakfest under vilodagen och i sviterna av bakruset stönande släpande sig till ritbordet för att snabbt hafsa till ritningen på giraffen för att sedan gå på långlunch?

Utrustad med extra lång tunga för att lättare komma åt födan.

Eller var det i slutet av guds kreativa skapande av alla jordens varelser? Trots allt får man ju tillstå att det redan varit ett gediget och säkert en smula uttröttande jobb att skapa alla levande varelser. Dessutom efter att ha exempelvis skapat jorden, ljuset, mörkret och vattenfallen. Kanske blev det materialbrist till sist och det som var kvar i materialväg tog gud och fogade ihop till en skapelse, strunt samman om delarna passade? Kanske därför som giraffen begåvats med sina små märkliga horn på skallen som jag undrar vilket syfte de egentligen fyller?

Eller ville gud spela oss människor ett spratt och fogade ihop giraffen för att vi skulle få något att fundera över? Jag inte vet jag hur gud tänkte, ovan är bara teser till mina olika teorier. Hur tror du att det gick till?


Upp och hoppa. Inget snack om att ta något år på sig att börja gå. 

tisdag 3 mars 2015

Om utsagor kring kombinationer med bokstäver


Ord är bara bokstäver, men de kan ändå göra ont,
även om de bara är ord hopfogade av bokstäver.


En sak jag ofta lägger märke till är hur en del väljer att uttrycka sig. Ganska ofta har jag hört personer säga ”hon har säkert alla bokstavskombinationer som finns” eller ”på honom är det Aspergervarning”. Hur ska man tolka det? Är det sagt i nedsättande syfte eller är det sagt som något positivt? Och vet personen som säger detta verkligen vad de olika neuropsykiatriska diagnoserna innebär? Tyvärr kan jag nog konstatera att det ofta sägs i nedsättande syfte och den som fäller en sådan kommentar kanske gör det i sin ängslighet över att själv inte framstå som tillräckligt ”normal” (vad det nu kan vara) eftersom personen väljer att fälla sådana kommentarer, kanske som en markering för att distansera sig från ”de där andra onormala med diagnoser”.

Jag funderar över varför vi är så snabba med att lämna nedsättande omdömen om andra och om saker och ting som vi faktiskt inte har en aning om. Självfallet har även jag säkert flera gånger gjort samma tabbe, ingen människa är fördomsfri och beroende på situation eller dagsform säger man ibland helt ogenomtänkta saker. Och tyvärr sårar man andra människor också.

Däremot kostar det inget extra att fundera lite över varför man behöver fälla sådana helt onödiga kommentarer och dessutom i situationer där man inte har en aning om det faktiskt finns någon, eller närstående till någon, som faktiskt har en diagnos och som skulle blir både sårad och ledsen över den nedsättande kommentaren.

Så nästa gång du tänker att högt dra ett nedsättande eller känner att du bara måste göra en nedvärderande kommentar, ta gärna ett djupt andetag först och försök känn in i några sekunder hur du skulle reagera om någon sade något nedsättande om dig som du vet skulle såra dig.

Ja, och jag lovar, det ska jag också tänka på, jag också, annars är jag också bara en feg liten lort.

onsdag 25 februari 2015

Varför man ska grina som en kärring


Gråt en skvätt då och då. Det lättar.  

”Sluta upp och grina som en kärring”. Hör jag pappan ryta till sin rödtippsnäste snyftande son som befinner sig någonstans i 4-5 årsåldern. Varför säger han så? Jag börjar fundera. Varför tar han inte sonen i famnen och tröstar istället?

Det här med barnuppfostran är minerat område, så det väljer jag att inte gå in på. Pappan var säkert en bra pappa (vill jag i alla fall tro). Men jag kan ändå inte sluta fundera varför han sa så som han sa. Och det av två orsaker;

1). Att grina som en kärring är inget som ”riktiga män” förväntas göra. I det uttalandet ligger en stark nedvärdering av det kvinnliga könet. Det är bara kvinnor som öppet visar sina känslor, tuffa män och pojkar gråter inte, de biter ihop. Gråta blir synonymt med kvinnor och kvinnor är, enligt denna definition, svagare än männen och därför underordnade eftersom den som är stark är bättre än den som är svag och den starke förväntas vara en man.

2) Pappa ber sin son att kontrollera sina känslor och säger i förlängningen ”det är inte okey att du gråter om du är ledsen” och du ska inte ”visa svaghet” eftersom det är förbehållet ”kärringar” (alltså det motsatta könet).

Varför han säger detta kommer jag aldrig att få reda på, kanske att pappans egen pappa en gång i tiden sa så till honom när han var liten? Kanske stod pappan helt enkelt inte ut med att se sin son ledsen och visste inte riktigt hur han skulle hantera situationen? Det är han inte ensam om, säkert har jag sagt något till mina barn som inte varit så genomtänkt för jag blivit stressad i situationen.

Det som är intressant, om man funderar ett steg till, är att vi vuxna gärna vill förmedla till barn att de ska ha kontroll över sina känslor. Men kan vi människor ha kontroll över våra känslor? Nej, vill jag hävda. Den lilla pojken känner det han känner, vare sig pappan vill det eller inte, och vare sig den lille får lära sig att kontrollera sina känslor eller inte. Däremot har vi alla ett ansvar hur vi väljer att handla från den känsla vi har.

Att gråta en skvätt då och då, är nog bara nyttigt, det släpper på inre spänningar och ofta mår man bättre efteråt. Däremot är aldrig infrusen gråt något bra att bära inom sig, för det kan leda till bitterhet, hat och i värsta fall explosion. Så nästa gång, svälj inte gråten utan ta chansen att verkligen gråta ut, värdigt som ”en kärring”.

tisdag 27 januari 2015

Ett inlägg i debatten om mobilfria zoner

Tänk vad skönt att slippa höra de värsta dumheterna, ljuva tanke. 

Min första impuls är att slita mobilen ur hans hand, slänga den på tunnelbanevagnens golv, stampa på den tills det bara återstår små smulor och vråla i hans öra så han får tinnitus; väx upp! Tur att nästa tanke hejdar min första impuls; ”så kan jag ju inte göra, han är bara ett omoget barn i en vuxen mans kropp och jag är en medelålders tant som vet bättre att uppföra mig”.

Vad var det då som upprörde mig så? Jo, när den unge mannen, med den svarta sotarmössan långt neddragen över pannan, för femte gången kallat tjejer han tydligen har träffat ”slynor” som bara är till för att kn****s för att k*k*n ska få motion. Blev det hela en gnutta för mycket.

När jag lugnar ned mig inombords känner jag bara en stor tomhet. Här sitter en ung man på väg in i vuxenlivet och som på riktigt verkar tro att han, är tvungen att säga dessa saker högt i sin mobil på tunnelbanan fem gånger för att på något, obegripligt, sätt verka vadå för nåt?  Manlig?  Eller vad det nu är för grumliga tankar som simmar runt i hans unga hjärna, men att det i verkligheten bara känns platt och pinsamt å hans vägnar och han egentligen borde skämmas ögonen ur sig.

Till sist blir det hela bara löjligt skrattretande och jag hör ordspråket ”den som skrattar först, skrattar sist”, i mitt inre, men i bemärkelsen; ”den som skrävlar mest, får ligga minst”. Jag tänker också att han, förhoppningsvis, om så där en 20 år, när han själv kanske har en dotter, och när han stiger in i en tunnelbanevagn och hör en ung man sitta och prata med polaren högt i mobilen om alla j**la slynor som bara ska, k-ordet här igen, denna gång förstår hur löjeväckande omoget det hela ter sig och bara som första impuls vill slita mobilen ur hans hand, slänga den på tunnelbanevagnens golv, stampa på den tills det bara återstår små smulor och vråla i hans öra, så han får tinnitus; väx upp!

Fast bara som första impuls och som nästa handling istället lägga armen runt den förvirrade unga mannen, som är i akut behov av vägledning, och fråga om de ska ta en kopp kaffe ihop för att snacka om manlighet, hur svårt det kan vara att hitta sig själv när man gått vilse och hur man kan välja att inte prata nedsättande om kvinnor.

söndag 4 januari 2015

Mitt bokslut 2014


Mitt bokslut för 2014. En del djupa böcker, en del mindre djupa kanske.

Nytt år och nya föresatser. Att läsa många böcker (och skippa tevetittandet) är ett av mina. Nedan presenterar jag stolt min boklista för 2014 som bjöd på många härliga lässtunder. Jag är sjukt nöjd med att jag ungefär ligger på en bok varannan vecka, totalt 28 böcker hann jag med. Tre av dessa handlar om antikhandlare Johan Kristian Homan. Den senaste Homandeckaren, Juvelskrinet, ligger i bokhögen för 2015. Lurar lite på att gå med i Homansällskapet. Vi får väl se hur det blir med den saken. I högen ligger även sista delen i triologin om häxorna i Engelsfors - Nyckeln. Spännande att få veta hur författarna ska lyckas knyta ihop det. I höstas var jag på bokmässan i Göteborg och lyssnade till ett spännande samtal med de båda författarna om varför de valt unga tjejer som huvudpersonerna i sina böcker, något som tyvärr inte är helt vanligt i Fantasy (tyvärr kanske inte bara inom den genren).

Under året slutförde jag även sista delen i Karl-Ove Knausgårds livsverk ”Min kamp” (över 1 200 sidor tror jag). Det har både sagts och skrivits mycket om dessa böcker. Själv har jag hört många åsikter, även från de som inte har läst utan mest bildat sin uppfattning från tidningarnas skriverier. Alla har naturligtvis rätt till sin egen åsikt, men jag tycker absolut att man bör läsa alla sex delarna. Utan att självförhärliga sig visar Knausgård upp sitt liv, både i nutid och dåtid. Hans tillkortakommanden i sociala sammanhang, livsvalet att bli författare, kärleken till sin familj. Han diskuterar litteratur, tar upp tabulagda ämnen som alkoholism, psykiskt sjukdom och att känna sig annorlunda med mera, med mera. Att det sedan blir livliga diskussioner om verket är bra tycker jag. Det är litteraturen till för och det visar att god litteratur engagerar. Någon definitiv sanning existerar aldrig och det här är författarens röst, som han minns det. Jag tycker det är viktigt att barn får beskriva sin barndom och även de saker som var jobbiga. Som läsare förstår jag att det är som den personen minns det. Andra minns andra saker och kan gärna själva skriva en bok om det. Hur närstående framställs är utifrån barnets perspektiv, även om författaren är vuxen och som läsare förstår jag också att en person inte är endimensionell utan har flera sidor, både bra och mindre bra. Det är allmängiltigt för oss alla och envar.

En annan författare som under året varit en ny bekantskap är Carlos Ruiz Zafon. Det gav mersmak
och jag vill gärna läsa fler böcker av honom. Sedan ska jag faktiskt även smyga in lite mer mystik med Kajsa Ingmarssons böcker som jag köpte på bokmässan. Lyssnade även på henne på ett
seminarium där hon bland annat talade om hennes vilja att formulera det ogripbara i livet. Jag tycker Kajsa har en spännande bakgrund och personlighet, så jag ser verkligen fram mot att läsa dessa böcker. För tänk om det är så att allt i livet inte bara sker av en slump?

En nyhet för 2015 är att jag Boktanten och Bokbönan har planer på att starta en bokblogg. Här kommer vi två bokälskare att skriva om böcker, bara för att böcker helt enkelt är strålande underbara och helt fantastiska. Få se också om jag under året kommer några steg närmare min dröm om ett alldeles eget bibliotek. Fortsättning följer och mystiken tätnar. Varsågod och håll tillgodo med mitt bokslut av 2014 och hopps du får något läsvärt tips:

1. ”Mord i Havanna” – Jan Mårtenson
2. ”Andras ungar” – Torey Hayden
3. ”Lösnummer” – Jan Olof Olsson (Jolo)
4. ”Min kamp – del 6” – Karl-Ove Knausgård
5. ”Jag lever, pappa” – Siri och Erik Sönstelie – Utöya 22 juli 2011 – dagen som förändrade oss.
6. ”Himlens fånge” – Carlos Ruiz Zafon
7. ”Fyrmästarens dotter” – Ann Rosman
8. ”Spionen” – Jan Mårtenson
9. ”Tedags för normalt byggda damer” – Alexander McCall Smith
10. ”Den grekiska hjälmen” – Jan Mårtenson
11. ”Drunkna inte i dina känslor” – En överlevnadsbok för sensitivt begåvade – Maggan Hägglund och Doris Dahlin.
12. ”Ansvarsfull” – Camilla Kuylenstierna & Christel Dopping
13. ”Vem älskar Yngve Frej” – Stig Claesson
14. ”Den osynlige mannen från Salem” – Christoffer Carlsson
15. ”Dregen – Ett jävla ös!” – Självbiografi berättad för Tore S Börjesson
16. ”Jag vill ju vara fri” – En bok om Lena Nyman – Annika Persson
17. ”I kroppen min vägskäl” – Kristian Gidlund
18. ”Det lömska nätet” – Helene Tursten
19. ”Det goda inom oss” – Linda Olsson
20. ”Monster” – Micael Dahlén
21. ”Dödsdömd” – Damien Echols
22. ”Eld” – Mats Strandberg, Sara Bergsmark Elfgren
23. ”Lycka nu” En praktisk guide i mindfulness – Titti Holmer
24. ”Gone Girl” – Gillian Flynn
25. ”Monster” – Micael Dahlén
26. ”Ett norrländskt trauma” – Viktoria Larsson
27. ”Gustavs grabb” – Leif GW Persson
28. "Frihet" - Jonathan Franzen

Önskar dig ett Gott nytt år med kärlek & mystik!