söndag 28 december 2014

Våndan av att skjuta upp saker

I våndan av att skjuta upp saker finns risken att drömmar aldrig blir verkliga.
Men behöver alla drömmar bli det? Eller är det själva drömmandet som ger livet mening?

Jag tror det är fler än jag som har tendenser att skjuta upp saker. Särskilt sånt jag tycker är lite jobbigt, men också saker som jag verkligen vill göra, men inte verka komma till skott med. En av dessa saker är att skriva. Jag har i hela mitt liv känt en stark önskan om att skriva, helst en bok, men jag kommer inte dit. Varför det är så förstår jag bättre idag, då jag med åren fått en dos större självkännedom.

Det finns flera anledningar till att jag skjuter upp saker. För det första är det mycket jag ska komma i ordning med innan jag möjligtvis tillåter mig att sätta mig ned och ta itu med det jag vill göra. Jag upptäcker hela tiden nya saker som absolut måste åtgärdas genast; dammsuga bakom samtliga tavlor (fast jag inte tycker särskilt mycket om att städa), dricka kaffe, plocka undan kläder, läsa ett stycke ur en bok, spela något helt intelligensbefriat spel på nätet som skänker ett kortvarigt nöje för dopaminet, sedan är det dags för lunch. Efter lunchen är det planering för middag, kanske handla, diska eller trava omkring i största allmänhet. Ja, så håller det på tills dagen har gått och jag inte fått en minut över till att komma igång med mitt skrivande. Dessutom är jag trött och går och lägger mig istället.

Ett annat skäl är att jag har svårt att hålla en röd tråd och jag blir lätt distraherad. I mitt huvud poppar det ständigt upp nya tankar, idéer, saker som jag måste göra, saker jag sagt för länge sedan, saker jag sagt nyligen, gamla reseminnen, allt jag borde göra, allt jag måste hinna läsa innan jag dör, jag tänker på människor jag träffat genom livet och undrar vad de gör just nu. Och så där håller det på, en enda strid ström av osorterade tankar som vägrar att sortera in sig i hjärnans olika fack.

Jag kan inte tämja den tjattrande apan som hoppar från gren till gren, lika glatt och obekymrad tjattrande som alltid. Problemet är att jag blir väldigt trött av att tänka för mycket  (ja, faktiskt är det så). Jag blir även trött av intryck och höga ljud. Därför vill jag gärna dra mig tillbaka till lugnare miljöer, som till landet till exempel, för att få lugn och ro i min oroliga skäl. Annars blir jag utmattad och vill bara sova. Jag har på äldre dagar blivit bättre på att säga nej till saker och har dragit ned på det sociala umgänget, inte för att det tråkar ut mig utan för att jag behöver. Dessutom kan jag idag tillåta mig att njuta mer och längta till att umgås istället för att det blir något jobbigt jag känner mig tvingad att genomföra. Förut trodde jag att jag missade för mycket om jag sa nej till något.

Fast om jag vill kan jag koncentrera mig, och då såklart på något jag är väldigt intresserad av, men då går det överstyr åt andra hållet. Jag gör inget annat än fokuserar på det jag är intresserad av. Då glömmer jag att sova, äta och i värsta fall försummar jag helt mitt sociala liv.

Så var det även för mig i skolan. Det ämnen jag var intresserad av gick bra, värre var det med ämnen jag inte var intresserad av eller ens förstod mig på, som matte. Något som jag lider av än idag då jag får en inre blockering varje gång matte kommer på tal. Jag kan räkna, men det är som det blir ett svart hål där i min hjärna, där alla siffror sugs in och jag snabbt tar itu med något annat istället. Det är väl en metod som kallas undanglidning, inte speciellt effektiv, det inser jag. Vet inte hur många gånger jag tänkt att jag ska itu med att lära mig matte på riktigt, men oturligt nog (kanske?) har jag tenderat att skjuta upp mina mattelektioner. Och jag kommer nog göra det tills jag nöjt konstaterar att nu är det ändå försent att lära mig.

Ett annat skäl till varför jag inte kommer igång med det jag egentligen vill göra är att jag har väldigt höga krav på mig själv. Faktum är att jag sätter låga krav på min omgivning, men har alltid satt väldigt höga krav på mig själv. Helst ska jag kunna allt direkt och jag har inget tålamod med att saker går sakta och att man behöver träna för att bli bättre (i alla fall inte när jag var ung, idag har jag ett bättre tålamod, dock inte när jag är trött). I värsta fall lägger jag då ned helt och gör något annat istället för att försöka traggla vidare. Jag vill också gärna vara bäst på det jag gör, så av den anledningen är jag helt enkelt rädd för att misslyckas, och av den anledningen vågar jag mig inte på att börja med något. Känslan av att bli förlöjligad eller att någon ska tycka det jag skriver är för dåligt är allt för svårt att smälta. Bättre att undvika genom att inte göra det. Idag försöker jag tänka att det alltid finnas någon i något hörn av världen som är bättre på allt det jag vill vara bra på, så därför är det lika bra att strunta i det och bara köra på det jag kan. Jag duger ändå.

Med åren har jag faktiskt blivit mer tillåtande mot mig själv. Det är okey om inte allt blir som jag tänkt mig och jag behöver inte längre alltid vara bäst. Det är helt i sin ordning om jag gör något halvdant och nöja mig med det. Idag finns det namn på de personlighetsdrag som jag uppvisar. Vad det exakt heter spelar för mig mindre roll, däremot hade jag varit hjälp om jag tidigare i livet visste det om mig själv som jag vet idag. Detta för att förstå mig själv. Varför jag reagerar och känner som jag gör, men framför allt att jag måste vila mer än andra för att orka med. Att jag inte bara kan köra på, för det brukar ofta sluta med utmattningssymptom som jag inte alls mår bra av.

Jag är född till den jag är och vissa saker i min personlighet kan jag inte ändra på, och frågan är om jag ens vill det? Rätt använt kan det vara väldigt bra egenskaper och talanger som jag har stor nytta av och som framför allt gör mig till den unika person jag är. Vi föds alla med olika förutsättningar och egenskaper, och så här blev jag.

Däremot hade jag varit tacksam om jag tidigare fått ”rätt hjälp" och ”verktyg” för att kunna orientera mig i tillvaron och må bra i den. Det hade varit mycket bättre och enklare för mig om jag fått den hjälpen tidigt i livet. Dock inser jag att kunskapen idag om olika personlighetsdrag är mer utbredd idag än när jag började i skolan på det glada 60-talet.

Så därför kära förälder; se ditt barn som den fantastiska individ den är, låt den lilla människan få utveckla det den är bra på och framför allt pressa inte in hen i en mall som är allt för snäv i rädsla över att ditt barn av andra skulle betraktas som annorlunda. Glöm inte att du är där för att stödja och överösa med kärlek, de allra flesta hittar fram, även de som tar de lite mer snåriga stigarna.

PS. Till mitt försvar kan jag anstå att mina bloggar faktiskt är ett sätt att ta itu med min önskan om att skriva.Så helt hopplös är jag väl inte. Den tillfredsställelse det skänker mig varje gång jag har skrivit ihop ett inlägg är en oslagbar härlig känsla, som jag för allt i världen inte vill vara utan. Så kanske jag en dag ändå kommer fram till min dröm? DS.

torsdag 11 december 2014

Vårda livet väl

Välj att vårda livet och skrattet
Inser att jag på senaste tid inte har vårdat min blogg i den utsträckning den förtjänar. Hoppas att, du kära blogg, inte känner dig allt för försummad. Min förklaring till min försummelse känns nog ganska tunn då jag skyller på tidsbrist, trötthet och allmän lättja. Det är mörkret, stönar jag, min energi tar slut redan tidig eftermiddag och gäspningarna infinner sig som ett brev från posten.

Säkert kan jag komma på fler bortförklaringar om jag har lust. Men det har jag inte. Istället funderar jag över detta att vårda något väl. Och faktiskt hur viktigt det är. Vårda livet, sina närmaste, sig själv och sin blogg eller vad det månde vara, Självklart finns det en prioritering kring vad som kommer i första rummet, men jag tror ni vet vad jag väljer att prioritera främst.

Vad jag vet har jag bara ett liv (kan dock aldrig vara säker) och då känns det onödigt att slarva bort det på bitterhet, ilska, klagan och att ideligen finna fel på tillvaron. Sådant blir väldigt tröttsamt i längden, att bara ta energi, men inte ge någon tillbaka. Sedan må det vara lätt hänt att halka in i den gråa vardagslunken, längta till helgen och förbanna saker och ting. Men här jag ett val¸ jag kan välja att försöka se tillvaron från en ljusare sida, försöka ge glädje, försöka ge kärlek, försöka vara tolerant och värna om det goda i livet. I dagens samhälle blåser det nu kallare vindar, jag har svårt att förhålla mig till intoleransen som bara tycks öka. Vi och dom tänkandet växer sig starkare och dom som inte, enligt vissa, passar in i gängse norm ska bara hålla käften eller fattar absolut ingenting, till skillnad från svart och vit tänkarna som vet exakt hur allt är, som skyller på andra utan att ta det minsta ansvar själv, ser konspirationer bakom allt, besitter en tämligen enkel världsåskådning där det bara gäller att minska just det eller det, så ska allt nog lösa sig och tillvaron bli rosenröd.

Svart och vit tänkaren är knappast mottagligt för fakta, sakliga argument och verkar ha svårt att ta andras perspektiv, förstå andras känslor och sätt att tänka. Och så är de så arga, hela tiden. För mig är det en gåta hur de orkar vara så arga hela tiden och ha konfrontation som bränsle. Jag tror att en människa som är arg hela tiden till slut går sönder på något sätt. För mig känns det som där bakom all ilska, hårda ord och intolerans finns en stor sorg och en ensam liten rädd människa. Som kanske bär på en sorg att livet inte blev som det var tänkt. Sorg som fryser fast är aldrig bra. Men så länge vi lever har vi människor val. Ett val är att välja glädje eller sorg. Ett annat är att öppna sitt hjärta eller stänga det. Valet att se livet från den positiva sidan och glädjas över allt det som är vackert, präglat av värme och kärlek, eller valet att se livet från den negativa sidan präglad av gnäll över småsaker, bitterhet och hat. Min övertygelser är att det första alternativet är det jag försöker leva efter, för min erfarenhet är att ju mer jag sprider värme, desto mer får jag tillbaka. Och det känns trösterikt i dessa bistra tider!

lördag 15 november 2014

Jämgråa novemberdagar

Novembergrå dagar. Hur står man ut?

Det är något speciellt med november. Vem gillar egentligen den månaden med kortare och kortare jämgråa dagar, snålblåst och duggregn? Månaden ligger där mellan glimrade oktober, då hösten fortfarande känns härlig med vackra färger och hög luft. Då svampkorgarna fylls med guldgula kantareller och med grytor som småputtrar i våra överrenoverade kök. Och december då julstöket gör sin entrè med förväntningar om en fröjdefull jul med tindrande barnaögon, glöggdoft och mjukt stearinljussken.

Men november, gör ingen människa glad med sitt evinnerliga grådis och kylan som smygande börjar bita sig in i benmärgen. Vi suckar och pustar. Stönar och stånkar. När ska vi få se solen igen? Vi sliter och vi släpar. Vi hukar oss för snålblåsten, sveper ytterkläderna tätar omkring oss och fortsätter att huttra oss genom tillvaron

 
Kurar ihop sig som katten och bara vänta till december?
Vad gör en månad som november med oss? Jag känner mig trött för jämnan. Har lagt till en D-vitamintablett till frukosten och önskar att det snart ska bli december. Det enda positiva med månaden jag kommer på är att det är helt fint att få kura inne en hel helgdag. Läsa, fundera över livets gåtor och skriva blogginlägg, Kura ihop mig som en katt och gå in i mig själv. Inte behöva vara så fasligt social. Det känns faktiskt helt underbart för en drömmare som jag vid närmare eftertanke. Se där, november är kanske inte dum ändå

lördag 20 september 2014

Hon öppnade sitt hjärta


Tack till dig som vågade öppna ditt hjärta. Det fick mig att bli påmind om att jag har det oförskämt bra.
 
Igår morse på tunnelbanan, på väg till jobbet, hände en vacker och rörande sak som ännu starkt lever kvar i mig. Vid Gamla Stan klev en något luggsliten man i 40-årsåldern på. Han såg ut att leva på livets skuggsida, inget ont i det. Tyvärr är livet inte alltid rättvist. Olika omständigheter gör att vi alla hamnar på olika platser i olika faser av våra liv. Mannen doftade inte heller precis rosor, vilket är fullt förståeligt. Det skulle säkert inte jag heller göra om jag inte hade mitt hem, mitt eget badrum, min egen dusch. Inte heller det rättvist, alla har inte ett hem. Såklart kan jag inte vara helt säker på min iakttagelse, men det faktum att mannen sålde Situation Stockholm, de hemlösas tidning, kanske ändå bekräftade mitt försök till att avläsa var han befann sig i sitt liv.
Hur som helst, mannen går lite längre bort i vagngången och passar då på att fråga en ung tjej i kanske 20-årsåldern om hon vill köpa en tidning av honom. Eller det är i alla fall det jag tror han frågar, jag står lite för långt bort för att höra vad han säger. Tjejen tar upp en hundralapp ur sin handväska och lämnar över till den något luggslitna mannen som räcker över en tidning. Men tjejen skakar på huvudet, säger något till mannen, som jag tror är ”behåll hundralappen, jag vill inte ha någon tidning”. Jag ser att mannen först inte riktigt kopplar det han hör, sedan blir han så glad att han ger tjejen en kram, och säger, tror jag; ”ha en bra dag”. Tjejen ser något generad ut över kramen, men svarar nog ”du med”.
Den scenen som där spelades upp, på storstadens verkliga teater, har jag burit med mig och tänkt på åtskilliga gånger senaste dygnet. Hur rörande fint att någon, för några sekunder, öppnade sitt hjärta och hjälpte en mindre lyckligt lottad medmänniska. Det vill jag också göra oftare, tänker jag. Jag brukar i och för sig köpa Situation Stockholm. Dels för att den är mycket läsvärd, dels för att jag gärna vill försöka stötta människor som försöker komma tillbaka till någon sorts ordnad tillvaro och så småningom förhoppningsvis till ett hem och ett arbete. Vi måste alla få misslyckas, inte orka med, och vi måste alla också få en chans till att försöka kunna rätta till det som kanske inte riktigt blev som det var tänkt. Eller kanske både två, tre och fyra försök innan man lyckas med det som fyller ens liv med mer glädje än tidigare. Jag vill inte vara den som dömer någon annan.
Faktiskt tycker jag att vår tidigare statsminister var jättebra när han i sitt tal vädjade till oss svenskar att ”öppna våra hjärtan”. Att media sedan håller på att spekulerar kring om det kostade honom statsministerposten känns bara platt. Han ville tala från sitt hjärta, till förhoppningsvis många andra hjärtan, och vi ska inte glömma att 87 procent av oss svenskar faktiskt i någon mån vill öppna våra hjärtan. Naturligtvis inte bara för att vår tidigare statsminister sade detta. Utan för att vi tror på alla människors lika värde, och att alla ska få en chans till ett så bra liv som möjligt. Jag gråter inombords varje gång jag hör eller ser någon exkluderas. Jag tycker också det är oändligt sorligt att många människor går runt med frusna hjärtan i ett land som Sverige, där vi, i jämförelse med många andra länder, har det oförskämt bra, bara vi skulle kunna uppskatta det mera och förstå att det inte är en självklarhet. Sedan finns det naturligtvis saker som också skulle kunna bli bättre. Till exempel att alla borde få ha ett eget hem, få ha ett arbete, vara trygga och få känna samhörighet med andra människor.
Jag tänker i alla fall försöka öppna mitt hjärta ännu flera gånger och försöka visa ännu mer omtanke, för ur det tror jag att det födds något gott. Gör det du också, jag lovar, du kommer att bli lite lyckligare. Och tack till dig, tjejen på tunnelbanan, som påminde mig om allt det bra jag har i livet och att jag har så mycket att glädjas åt att jag faktiskt nästan skäms en smula.

torsdag 4 september 2014

Mitt melankoliska jag



Höst är självklart en melankolikers favoritårstid.

Bara namnet på min favoritkänsla låter melankolisk, me-lan-kol-isk. Som en vacker höstdag som går mot kvällsskymmning innan det svarta mörkret lägger sig över staden. Luften är kripsigt klar och lätt att andas. Just där, i den studen, kramar melankolin mitt hjärta försiktigt. Bara som en liten ängslig tryckning. Känslan som för mig är en blandning av några nypor sorg, värme, vardag och skönhet, så griper den tag i mig och rusar ut i min kropps känslobanor.

Jag älskar melankoli. En del tycker säkert det är väldigt underligt med melankoli. Kanske tycker de att det är alldeles för svart och deppigt, medan jag tycker det är vackert. Fast visst, lite sorgset är det nog, eller snarare kanske vemodigt, skulle jag påstå. Och när jag säger att jag känner melankoli, så känner jag inte att allt är svart inom mig och helt hopplöst, utan jag känner ett uns sorgsenhet blandat med något magiskt vackert. Det är vad melankoli är för mig, något vemodig och vackert, på samma gång, som har hamnat lite vid sida av.

På min kvällspromenad går jag och känner mig smått melankolisk, där jag går längs med kajen. Ser husbåten där en kvarglömd adventsstjärnan hänger i fönstret, i början av september. Ser lite slokörad ut samtidigt som den strålar med ett varmt gult sken. När jag tittar in genon fönstret, ser jag bokhyllor fulla av böcker skymta, bakom den melankoliska julstjärnan. Då blir jag ännu lite mer melankolisk, för böcker och bibliotek fyller mig alltid med lite förstämning eller vemod, eller sorgsenhet, när jag plötsligt inser att livet är alldeles för kort för att jag ska hinna läsa alla böcker jag skulle vilja.


Vad försigår där inne måntro?

När jag strosar vidare på min promenad, kommer jag på mig själv med att så länge jag kan minnas,  alltid tyckt om att stå utanför hus. Helst i skymningen och se när lamporna börjar tändas i olika fönster. Då smyger sig den där melankoliska känslan på mig. Här står jag utanför, lite avskärmad från allt det där mysiga, trivsamma som ser ut att hända där innanför ett köksfönster eller ett vardagsrumsfönster. Där inne pågår livet för fullt, kväll efter kväll efter kväll. Det varma skenet får mig att vandra i fantasin och jag undrar hur människorna som bor där, i just den lägenheten, lever sina liv. Är de lyckliga? Vemodiga?  Deppiga? Nykära? Eller har de nyligen drabbats av en stor sorg, mist en anhörig? Eller firar de att de precis fått ett nytt jobb? Eller en ny familjemedlem? Eller har de grälat med sina tonårsbarn? Och hur har människorna före dem levt sina liv, där i samma lägenhet, fast under en annan tid med en helt annan familj och så vidare och så vidare i alla oändlighet. Mina tankar får vandra hur fritt som helst där i höstskymningen. För hösten är en melankoliers absoluta favoritårstid, det kan jag lova.

 
Lasse, faktiskt så skymtar mitt hus där jag bodde i under min uppväxt i bakgrunden.
Det kan ju inte vara en slump, eller?
 
Säkert skulle jag bli helt betagen i tangomusik också om jag tillät mig själv att lyssna på den. Den slår an ett stråk av vemod. Hittills har jag föredragit att lyssna på Lasse Winnerbäck, som jag tycker skriver tämligen melankoliska, men mycket finstämda texter. En gång lyssnade jag på hans musik i över två veckors tid, varje dag, varje kväll. Satt där i vardagsrumssoffan och bara storgrät. Då var det riktig sorg som behövde få komma ut och det lite svarta, melankoliska stråket i hans musik fick igång mina gråt. Och tårarna flöt i floder över mina kinder. Det var vad jag behövde, just då. Efter den sorgeperioden tatuerade jag faktiskt in en strof av en av Winnerbäcks låtar på min vänstra överarm, som en påminnelse om den perioden och som en påminnelse att man inte för alltid stannar i ett känsloläge, utan det brukar ordna upp sig med tiden. Det kommer faktiskt en dag då man mår bättre igen. Det heter ju att efter regn, kommer det solsken och det är kanske en bra tröst för en lite lagom genomklok melankoliker i sina bästa år.

 

 

torsdag 21 augusti 2014

Listnostalgi och bubbelgum






Ta det lugnt, ta en toy, en slogan på allas läppar. Alice Babs med dottern Titti tar det lugnt.
Vad ska jag blogga om nu då ? Ibland står det helt still i bloggknoppen och fingrarna dansar inte direkt över tangentbordet. För att få lite skrivinspiration brukar jag då ta till ett litet knep för att komma igång med skrivandet; att lista saker. Knepet har jag hämtat från en skrivarkurs som jag gått någon gång.

Eftersom jag med åren tenderat att bli både mer melankolisk och nostalgisk lagd listar jag här saker och ting som jag inte sett till lika ofta under de senaste ungefärliga 30 åren (oj vad tiden går fort). Här kommer i alla fall den lilla listan:

• Igloo isglass med hallon eller apelsinsmak. Minns att det var tre röda hallon på ett vitt glasspapper på hallonigloon. Snälla GB ta tillbaka den!



Härliga riff med lakriksmak och klädd i guldpapper.


• Rifftuggummi med lakritssmak. I härligt guldpapper med grön text, mindre härligt om stanniolomslaget fastnade i tuggummit och framkallade ilningar i tänderna.

• Carmen Curles (elektriska papiljotter) – en gång i tiden helt otänktbart att gå hemifrån utan att först satt i minst en papiljott i luggen i alla fall (och inte glömt bort att ta bort den innan jag gick ut).

• Dubbeldäckarbussar. Minns att jag åkte med 54:an från Hornstull till Eriksdalsbadet på sommarlovet mellan årskurs 5 och 6. Platsen på andra våningen längst fram var hett eftertraktad.

• Vitt björnklister i den gröna burken med plats för en liten pensel i ett eget litet fack i burken, som luktade mandel, ungefär som Amaretto, mandellikören.

• Fluortanten. Say no more!

• Stencileringsapparaten som fanns på varje skola. Minns ni doften av blåsprit?

• Avokadogröna kylskåp. Väldigt mycket 70-tal, väldigt mycket på väg tillbaka in i köken.

• Stora färgglada blommor i orange, gult eller rött att klistra fast på kakelplattorna i köket. Ursnyggt!

• Cigarrettmärket Bond.

• Rivalkola. Minns den underbara smaken av kola och choklad.

• Dixiekola. Minns den underbara smaken.



Med ett par, tre bugg i mummen kunde man blåsa härliga tuggumibubblor och smälla dem ljudligt.

• Bugg (rosa bubbelgum). Perfekt att blåsa bubblor med. Se upp så bubblorna bara inte fastnar i håret.
Det rosa tuggummit hade lite pudersocker på sig. Gudomligt gott!

• Blåa Toy. Kommer aldrig att glömma smaken och om man hade råd med ett stort paket var det ren och skär lycka.

• Tjejtidningen Starlet med mycket kärlek. Lustigt nog var det nog nästan bara tjejer som läste den. Eller?

• Moviebox. Ja, hör och häpna; alla hade faktiskt inte råd med att köpa en videoapparat.

• Smalfilmskameran.

• Kobratelefonen. Originalet alltså, helst röd.

• Klick-Klack (två hårda plastkulor fästa på ett nylonsnöre som man skulle slå ihop – det gjorde jätteont när man missade och kulan slog på händerna istället).

• Blå eller vita gymnastikskor men tunn sula.

Det blev en del tugguminostalgi också så som avslutning kan du se fina sångerskan Alice Babs göra reklamfilm för Toy, filmen är från 1956.

torsdag 10 juli 2014

Nya Vänlighetsdemokraterna



Nya partiloggan för Vänlighetsdemokraterna.
I förra veckan har jag via teven följt olika partiers framfart i politikerveckan i Almedalen på Gotland. Inte helt förvånande märks det påtagligt att det snart närmare sig val. Därför blev jag desto mer överraskad när jag lyssnade på SD:s presskonferens och när de presenterade sin kommande valkampanj. Och att de så här i valkampanjens slutspurt, fått insikt om att partiet ska välja en vänligare framtoning för att nå fram till väljarnas hjärta.

Kanske en aning otippat har hela partitoppen, under sitt arbete med att utforma budskapen till valrörelsen, fått något som troligen kan liknas med en religiös uppenbarelse, och värpt fram den förträffliga parollen: ”En kram om dagen – håller främlingskapet borta”. Dessutom har de redan börjat leva som de lär genom att helt sonika krama om varandra helt spontant, bara för att verkligen understryka att de nu vill inkludera alla i det svenska samhället. Det var så himla fint sagt, att det fick mina ögon att tåras.

Jag blev också helt paff när Herr Propagandastrateg förklarade med timid stämma, att de nu ska sänka tonen i den politiska debatten så att den mer harmoniserar med den nya vänliga linjen partiet gett sig in på. Även färgvalet i kommande valkampanj ska gå i en behagfullare riktning. Vid sidan om den gamla vanliga stramkonventionella blåa färgen, ska det nu adderas till rosa som piffig accentfärg. Inte bara för att det känns så rätt, utan också som en hyllning till att vi alla är olika och ska så få vara i Vänlighetsdemokraternas nya vänliga Sverige. Då kände jag hur hjärtat spritte till av glädje i mitt fosterlandsbröst.


Inre harmoni och självreflektion är nya värdeord.
 
När sedan själva Herr Partiordförande tog till orda, och lade huvudet lite klädsamt på sned, och kikade blygt in i tevekameran, log sockersött och började med silkeslen stämma att tala, då höll jag på att trilla baklänges. Detta var vad han sa: ”Vi ska inte enbart byta namn till Vänlighetsdemokraterna och ha alla människors lika värde som bärande budskap i vår valkampanj. En enig partistyrelse har också beslutat att så länge vi sitter i riksdagen ska varje Vänlighetsdemokrat skänka bort en tiondel av sin lön till bättre behövande”. Då visste min glädje inga gränser längre, utan jag började helt spontant att applådera och hörde mig själv utbrista i ett fyrfaldigt hurra.

Sedan när den oerhört nyanserade finalen uppenbarade sig, kom ännu ett oväntat budskap. Nämligen att varje partimöte hos Vänlighetsdemokraterna inleds med en stunds stilla meditation och reflektion. Och att i detta rogivande och kärleksfulla klimat spirat ett frö till en ide om att alla Vänlighetsdemokrater nu genast ska upphöra med att vara så arga hela tiden. En ovanligt avslappnad och tämligen mild herr Partiordförande fortsatte att berätta att de ska tillåta sig själva att göra små lustiga upptåg, att tramsa, och till och med våga sig på att skratta då och då under sina politiska möten.

Men det är ju bara helt underbart, tänkte jag. Faktum var att presskonferensen ännu inte var slut, utan Herr Partiordförande lovade vidare, medan det steg upp en lätt rodnad över hans ungdomliga kinder, att han och hans partikamrater nu inträtt i en utvecklingsfas där de börjat mogna. Nu skulle de alla kliva ur sandlådan och börja ta ansvar fullt ut för sina handlingar. Han lovade att det skulle sluta upp med att sura och tycka synd om sig själva så fort de fick lite mothugg i debatten av någon som inte delade deras åsikter. Han lovade till och med att alla Vänlighetsdemokrater nu skulle sluta skylla på att allt är bögarna, feministerna, invandrarna, muslimernas eller socialisternas fel. Härligt tycker jag. Eller var det något jag missuppfattade med deras budskap?



Å puh, det var bara en vandringsskröna att igelkottarna var försvunna.
 

måndag 23 juni 2014

Ja, jag är faktiskt feminist!



Precis så, jag är faktiskt feminist och det är jag av den enkla anledningen att jag inte kan begripa att jag ska tjäna mindre på arbete bara för att jag har ”fel” kön. Och jag blir uppriktigt förvånad, ja i det närmaste chockad, när jag ser hur en del ”går igång” på ordet feminist och vilka minst sagt märkliga vägar det tar sig uttryck. Detta bara för att man står upp för sin rätt att bli lika behandlad som sin man, son, manliga kollega eller vem det nu kan vara av det manliga könet. Jag tror ingen man bara skulle svälja en sådan orättvisa, men rätta mig gärna om jag har fel. För mig är det en självklarhet att kalla mig feminist, min övertygelse är att alla människor är lika mycket värda och att ingen ska diskrimineras för sitt kön, hudfärg, religion, handikapp eller funktionsnedsättning eller vad det månne vara.

Här följer en liten vardagshistoria kring ämnet kön, som jag finner förunderlig. Herr Gyllengrön och jag var bjudna på en tillställning av familjär karaktär. Det var en väldigt gemytlig och trivsam tillställning där vi var placerade vid långbord med både nya och gamla bekantskaper. Först hamnade jag bredvid en timid äldre dam som hade sin man med sig, även han av lite äldre årsmodell, inget fel med det. Dock var denna man en man som verkar vara van vid att han förväntade sig att bli åtlydd och medhållen i de åsikter han lade fram, hur enfaldiga de än verkade.

Hur som helst bytte mannen i fråga raskt plats med frugan och sedan började han orera om att han minsann jobbat som chef både här och där och det dessutom inte bara i Sverige, utan även utomlands. Inget fel med det heller och det kan ju vara intressant att höra mer om. Dock kan det bli lite tröttsamt i längden med någon som bara håller monolog.

Vi var några stycken till kring ”vår del” av bordet som tappert försökte få in varandra i samtalet, så det skulle likna någon form av dialog i alla fall. Men mannen fortsatte i sin ”bossiga” framtoning och hade alltid något från egen fatabur att ösa ur vilket ämne som än var på tapeten, strunt samma om någon var intresserad eller inte. Hela han utstrålade att han var en man, och dessutom en man van vid makt, van att bli lyssnad till och beundrad för allt det kloka som oförblommerad hoppade ur hans kakhål.

Döm om min förvåning när han helt plötsligt kommer in på hur hans svärdotter, som minsann, tidigare jobbat för en stor mediekoncern, nu hade fått ett nytt jobb. Det var väl jätteroligt tyckte vi alla, dock fortsatte han sin historia med att tala om att hans svärdotter tröttnade på hennes förra arbetsgivare, där det bara, enligt honom som enda tillgängliga källa, fanns höga manliga chefer som plockade upp unga tjejer på utekvällar vid Stureplan och vips, genast fick dessa unga tjejer en hög befattning i detta välrenommerade mediehus. Här började jag få en svag känsla av obehag, och hans historia var inte slut där.

Den världsvana, före detta manliga chef, utbrister: ”Ja, min svärdotter blev helt enkelt trött på att lära upp unga tjejer som var helt inkompetenta. Och det vet vi ju alla vilken väg de går för att få ett jobb”. (Att det var de unga tjejerna som var fräcka rådde ingen som helst tvekan om, utan det var en underförstådd sanning). Vi var tydligen artiga själar allihopa, för vi lyssnade vidare på vad han hade att förtälja, utan att kommentera de inte helt uppdaterade värderingarna han bjöd på. Och som en elefant i en porslinsaffär fortsatte han att klampa på och vänder sig till mig (enda personen med kvinnligt kön i den närmaste omgivningen) och utropar; Ja, för det vet väl du hur ni kvinnor är?

Jag blev inte bara häpen, jag tappade även talförmågan. Och något slags hyfs har jag fått med mig längs livets väg, så jag nej, hällde inte innehållet i mitt glas över honom, utan svarade lite stillsamt ”Nej, det vet jag inte. Faktiskt har jag inte varit med om detta.” Mer välformulerad än så lyckades jag tyvärr inte vara. För egentligen skulle jag, efter att jag hällt innehållet i mitt glas över honom, frågat vad han egentligen menade. För menade han: jag är kvinna, alltså har jag gått den vägen, som tydligen alla kvinnor går, enligt hans uppfattning; nämligen sängvägen för att få ett jobb? Eller menade han; att vi kvinnor inte kan både vara vackra och smarta i samma person?

Jag kommer aldrig att få reda på vad han menade, för han verkade ändå bli klart störd över att jag inte höll med honom i hans påstående om mig och mina medsystrar, för resten av tillställningen pratade han sport med min man och mig ignorerade han fullständigt.

Däremot har hans påståend bitit sig fast hos mig och jag tänker på alla fördomar det finns runt mitt kön och hur vedertaget det är att bara kasta runt dem utan eftertanke, och här är både män och kvinnor lika goda kålsupare. Och just kombinationen att vara vacker kvinna och smart är helt otänkbart i detta förkrympta tänkande. Det är något jättesorligt över det hela, och när jag tänker på detta, vill jag bara brista ut i gråt. Aldrig har jag hört någon säga om en vacker man på en chefsposition att han enbart är vacker och inte alls kompentent. Det andra orkar jag inte ens tänka på, det är för lågt.

Sen när jag torkat mina tårar tänker jag; fy bubblan, vilka fördomar jag som feminist har att bekämpa och tyvärr verkar det vara en ganska lång och besvärlig väg att gå, men skam den som ger sig. Kanske att vi en vacker dag kommer fram till målet. Jag lovar, att jag så länge jag har mina sinnen i bruk, ska slåss verbalt mot sådan dumhet, och jag kommer inte heller i fortsättningen att hålla tyst när jag hör någon fälla en förminskande kommentar om mitt kön, vare sig det kommer från någon som är gammal eller ung, man eller kvinna. Så var det med den saken.

torsdag 15 maj 2014

Lättare att döma än att förstå


Skägget som väcker känslor.

Aldrig har jag vetat så mycket som när jag var ung. Kring 18-20 årsåldern var jag i stort sett fullärd och hade lösningar på allt. Delade gärna med mig av goda råd i tid och otid, fast ingen hade bett om det. Mitt tänkande var antingen eller, svart eller vitt. Det fanns sällan några grå skalor och själv var jag såklart fullständigt perfekt. Inget ont i det kanske utan det hör ungdomstiden till. Men jag är glad över att det numera är mer gråskaligt i mitt liv för min del.

Åren går och med det mildras pitbullterriern i mig som behövde ta strid i varje diskussion och gå igång på allt. Nu med ålderns rätt är jag väl ibland, på sin höjd, en smågläfsande Jack Russell, som försöker välja mina strider och inser att jag inte behöver reagera på allt. En del saker och ting får bara vara, jag kan inte göra något åt det i alla fall och en del saker är det helt enkelt inte värt att strida om.

Och vissa människor orkar jag inte ens bemöta. De där som i sin egen fullkomlighet naturligtvis är helt perfekta och sitter inne med sanningen om allt. Lyssnar på andra argument gör de aldrig, utan de vet minsann bäst och de vet att alla tycker likadant, men inte vågar säga sanningen. Man kan ju undra hur de hinner med att fråga alla om allt, eftersom de vet att alla tycker lika som de. Människor som dem, har stelnat under missnöjet och vill varken förstå eller har en önskan om att förstå en annan människas val eller handlingar. Men experter är dem, även på att döma andra.Tror dock att de, sorgligt nog, för det mesta bär på väldigt mycket rädslor.

Nu invänder du kanske, och säger, att det är ju just vad jag själv gör nu; jag dömer andra. Och det har du helt rätt i. Vilken rätt har jag egentligen att döma andra för deras val och handlingar? Inget alls såklart, det är väl det som är en av svårigheterna med att vara människa. Jag kan bara förändra mig själv och inte någon annan, hur gärna jag än skulle vilja det. En förändring kan bara komma inifrån mig själv, att jag själv har viljan att förändra mig. Den kan ingen annan bestämma för mig.  

I vårt samhälle verkar det vara lättare att döma än att förstå, eftersom dömandet verkar ske med automatik. Speciellt om vi inte aktivt har iakttagit oss själva. För att upphöra med vårt dömande behöver vi se att det som vi reagerar på hos andra, också finns inom oss själva. Det är kanske därför årets Eurovisionslagervinnare Conchita Wurst väcker så mycket känslor hos så många?

Jag tycker det är underbart med någon som har modet att utmana konventioner och gamla dammiga tankemönster. Som trots att hon får ta emot märkliga hot, anklagelser, spott och spe från människor som stelnat i sin fullkomlighet och som tar sig rätten att döma andra och framför allt berättar hur alla borde leva (de har väl frågat alla hur de vill leva förmodar jag). Det modet den personen, som står där uppe på scenen, ensam sjungande, besitter, kommer jag nog aldrig under mitt liv att uppbringa och det beundrar jag Conchita Wurst för. Sedan är jag glad över och jag väljer att tolka det som en symbolhandling att hon vann. Helt enkelt att det är många människor i Europa som har tröttnat på inskränkthet, intolerans, trångsynthet och inte vill höra ”stöveltramp” eka från antidemokrater.
För en sak är i alla fall säker; ju mer jag lär mig, desto mer förstår jag hur lite jag vet.

 Kärlek & respekt!

 

onsdag 23 april 2014

Konsten att sälja eller berättelsen om en konstig försäljare


Här är historien om en märklig försäljare.
 
Jag har full förståelse för att man vissa dagar har bättre eller sämre dagar på jobbet, men jag kan ändå inte sluta undra över den försäljaren som ringde mig nyligen en måndagsförmiddag och forcerat berättade att mitt företag minsann skulle köpa en annons i en bilaga som följde med en större dagstidning. Bilagan handlade om den, enligt säljaren, både stora och enormt populära humorfestival som varje år hålls någonstans i södra Sverige.

När jag artigt avböjde erbjudande, eftersom jag är tämligen van vid att det är många som vill sälja denna typ av annonser till dyr penning och mitt företag upplever att kostnaden inte är förenlig med hur många personer man verkligen når med en tryckt annons i en bilaga som de flesta slänger utan att titta i den, blev försäljaren väldigt irriterad. Hon förklarade för mig, fortfarande lika forcerat, att jag inte alls förstod det hela. Detta var den stora, oerhört kända humorgalan som minst 30 000 personer skulle läsa om i den excellenta bilaga hon sålde annonser för. Och hur kunde jag förresten vara så dum att jag tackade nej till detta erbjudande, tjöt hon syrligt.

När jag återigen vänligt, men denna gång lite mer bestämt, tackade nej fick hon fullständigt spelet och gick över till att i det närmaste låta hotfull när hon i falsett ylade att jag inte fattade någonting och därefter, mitt i utskällningen, avslutade hon samtalet genom att helt sonika trycka bort mig. Kvar stod jag i andra änden och stirrade fånigt på mobilen, precis som jag hade svårt att tro att det som nyss hänt, hänt på riktigt.

Ja, mycket ska jag tydligen höra innan öronen trillar av. Maken till osmidig försäljare var det länge sedan jag stött på. Ett tag funderade jag faktiskt om det var ett dåligt skämt, kanske en ny form av ”dolda radion”, eller Hassan eller något liknande. För om någon ska sälja in något till en humorfestival kanske det inte är för mycket begärt att den personen låter lite extra glad och trevlig. När en försäljare också i det närmaste idiotförklarar den man tänker ska bli ens potentiella kund genom att tala om att jag inte förstod ingenting alls, då känns det som, tycker jag, att man kanske gått lite för långt och inte riktigt är rätt försäljare på rätt plats. Jag har åtminstone de sista tio åren haft jobb där jag stött på olika försäljare som vill sälja annonser eller andra tjänster, så en viss erfarenhet av försäljning och försäljare tror jag mig ändå besitta.

Jag är helt okey med att försäljare försöker sälja till mig. Särskilt kul tycker jag det är när de är bra försäljare som lyckas övertyga mig att köpa något på ett intresserat och trevligt sätt och sedan erbjuder något mer, som jag också köper och känner mig nöjd över. Jag kan också ibland lyssna på telefonsäljare, speciellt när det är unga, för jag har inget emot att ge dem en chans att försöka övertyga mig att köpa. Däremot har jag väldigt svårt med säljare som inte tar ett artigt ”nej tack, jag är inte intresserad” utan blir aggressiva och nästintill hotfulla. Det tycker jag känns mycket obehagligt och jag vill absolut inte föra någon vidare dialog med en sådan säljare, som då stängt tillfället att sälja in något hos mig för tid och evighet.

Hur som helst kommer jag nog alltid att förknippa alla framtida eventuella humorfestivaler med en säljare som inte kunde konsten att sälja, eller som kanske bara hade en väldigt dålig dag på jobbet? Vilket av dessa två alternativ kommer jag aldrig att få veta, men att jag någonsin kommer att sluta förvånas över människor, det vet jag med all säkerhet.

torsdag 3 april 2014

Virrpanna i kubik

Min resa spårade ur en smula, men den blev i alla fall bra till slut.
Den där iskalla känsla som grep tag i hela mitt inre då det gick upp för mig att jag rest till jobbkonferensen på fel dag gränsade först till panikens brant. Strax innan Skövde uppdagade jag min fadäs. Då hade jag ändå dubbelkollat programmet och sett datumet flera gånger, men det bara liksom inte gick in i min hjärna att det inte stod den 24/3 utan i själva verket den 25/3.

Suck, det var inte direkt läge att vända hem till huvudstaden igen med knappt en timme kvar till Göteborg. Jag som är en tant som gillar att åtminstone försöka ha lite koll, utkämpade för några minuter en inre strid. Fru Perfekt bannade och svor; hur kan du vara så klantig. Du skämmer ju ut dig å det grövsta på nya jobbet, din klantskalle vad ska de nu tro om dig?

Medan goa lilla Tant Grön inte hade samma höga tonläge utan viskade tröstande samtidigt som hon ömt klappade mig på kinden och sade; äsch, det gör inget, det kan hända den bästa, det visar att du är mänsklig, alla gör vi fel ibland.

Ja, och så är det ju faktiskt. Vi vill inte gärna tro det, men vi inte bara kan göra fel, vi gör fel och misstag ganska ofta. Det är oundvikligt och livet skulle bli väldigt tråkigt och förutsägbart om vi alltid gjorde allt perfekt. Det är av misstagen man lär sig.

Hur som helst ringde jag till min snälla chef som genast förstod och sa att det inte var så mycket att göra åt. Efter att jag sonderat terrängen med Herr Gyllengrön ringde jag till min fina svägerska och hos henne fick jag gärna kinesa.

Sedan gick jag och tog en god kopp kaffe på en fantastisk liten italiensk kaffebar med massor av spännande foton av kändisar som druckit kaffe på precis samma plats där jag nu befann mig, som till exempel John Lennons första fru Chyntia Lennon, Magnus Uggla, Steffo Törnqvist, Alice Munro, ja listan kan göras lång. Mitt i alla foton hängde också ett på en fyrbent vän, vilket ledde till att ägaren till kaffebaren berättade roliga anekdoter och vi hade väldigt roligt.

Lite på kvällskvisten senare åt jag och svägerskan mat på lokal och vi hade det också mycket trevligt. Ofta leder ett misstag ändå till slut till något annorlunda, och jag kände mig både glad och nöjd åt att dagen slutade gott. Nu fnissar jag åt mig själv, min virrpanna. Och tänker att det i alla fall var positivt att jag kom en dag innan konferensen, än en dag för sent.


söndag 16 mars 2014

Johan Kristian Homan


 
 
Siameskatten Cléo de Merode är inte enda damen i Homans liv. Hon brukar hjälpa till att lösa fallen.
Dock är detta inte Cléo utan en annat fin misse.
Jag har alltid tyckt mycket om att läsa och att skriva. Så nu ska jag skriva ett inlägg om några särskilda böcker. Det har med årens gång blivit en ansenlig samling av böcker här hemma. Och jag har så svårt att skilja mig från dem. Planen är därför att inreda ett eget bibliotek på landet där jag på ålderns höst kommer att sitta och läsa i den skönaste fåtöljen blåsiga höstdagar, kylslagna vinterkvällar, kvittrande vårkvällar och regniga sommardagar.

Jag är en allätare när det gäller böcker och läser det jag kommer över och hör talas om. Ibland läser jag recensioner av nya böcker och ibland får jag boktips av vänner och bekanta. Jag försöker då och då klämma in en klassiker i bokfloran. Men så har jag också en fäbless för deckare. Det är farligt lätt att hamna i deckarträsket. Det är något som alltid har fascinerat mig med spänning, mord och seriemördare.

Dock har jag med åren fastnat lite mer på de ”småputtriga” deckarna där morden inte brukar vara för brutala och där figurerna och stämningen är desto skönare. Damernas detektivbyrå är en favorit men min favorit framför alla i denna kategori är böckerna om antikhandlare och antihjälten Johan Kristian Homan. Ja, jag kan nästan erkänna för er att jag närmast är besatt av att läsa Homandeckare.

Antikhandlare Homan har en särdeles förmåga att alltid hamna i någon mystik där det för all del brukar ingå några mord, men de brukar inte beskrivas så ingående och med otäcka detaljer. Dessa böcker lånar jag gärna på biblioteket, som för övrigt är världens bästa sociala uppfinning. Problemet är att böckerna är ganska lika i sin uppbyggnad av småtrevliga kulturutvikningar, beskrivningar av goda middagar med förstklassiga viner till samt några antikrundor där olika antika föremål beskrivs på det mest målande sätt. Att herr Homan också bor och verkar i Gamla Stan i Stockholm gör inte saken sämre. Det är en stadsdel jag tycker mycket om och när jag går där är det nästan som jag förväntar mig att antikhandlaren ska dyka upp i egen hög person även om jag vet att han bara är en litterär skapelse.

Ja, problemet är att när jag lånat en av Homandeckarna på bibblan, som jag inte tror jag läst, och börjar läsa den (jag har en tradition att alltid börja min sommarsemester med en Homandeckare) så börjar jag sisådär halvvägs in i boken tro att jag läst den förut. Herr Gyllengrön och resten av min fantastiska familj brukar se aningen småtrötta ut när jag utbrister ” den här har jag nog läst förut”.

Dry Martini är Homans favoritdrink. Dock är jag inte lika förtjust utan håller mig hellre till Chablis, en annan av Homas favoriter när det handlar om alkoholhaltiga drycker.
 
Men jag kan råda bot för detta eftersom jag för lista, som den äkta boknörd jag är, på de böcker jag läser under året och hittills har det faktiskt visat sig att jag inte läst om en Homandeckare även om jag alltid får känslan av det. Kanske att jag någon småtråkig dag ägnar mig att lista de jag hittills läst och kan ta med mig listan nästa gång jag ska låna en Homanbok. Vi får väl se.

Nu ska jag snart i alla fall ta mig an en i raden som jag definitivt vet att jag inte läst, Mord i blått. Det ska sannerligen bli en skön stunds avkoppling när jag flyttas in i antikhandlarens magiska värld igen. Jag längtar redan. Det finns faktiskt ett Johan Homansällskap och kanske att jag till och med vågar bli medlem där någon dag.

 

Det är Jan Mårtenson, som är litterär fader till böckerna om antikhandlare Homan.
 

 

tisdag 4 mars 2014

Mellan hägg och syren



Uttrycket mellan hägg och syren sägs första gången ha använts av en skomakare som tog semester på försommaren och satte upp en skylt med texten ”Stängt mellan hägg och syren”. Det ska sannolikt uttolkas som perioden mellan det att häggen respektive syrenerna slagit ut. Den perioden kan av klimatskäl förstås skilja sig en del över landet, men det refererar normalt till en kort period under försommaren (den stackars skomakaren kunde förmodligen inte unna sig någon längre semester). Källa: Svenska sprakradet.se
Att jag inte är en fena på flygfän är ju allom bekant. Och samma fenomen uppstår beklaglig nog när det gäller mina kunskaper kring vår flora. Jag får skylla på att jag större delen av mitt liv varit en inbiten stadsråtta som tillbringat min tid i lägenheter som högst har några ynka balkonglådor med några stackars penséer eller pelargoner. 

Hur som haver, förra vintern var sträng och snön låg kvar långt in i april. Jag och herr Gyllengrön hade precis blivit glada ägare till ett (fritids)hus med trädgård. En trädgård som är både välfylld och en smula vildvuxen och som säkert skulle beskrivas som en spännande chans för den trädgårdsintresserade på mäklarjargong. Ja, vi hade ju bara kunnat ana oss till att vår trädgård var välfylld eftersom vi blott såg huset en gång innan vi slog till och köpte det. Och visningen var klockan fyra på eftermiddag i början av februari då skymningen faller allt för tidigt.

Så det var kanske ändå inte så underligt att jag i bilen när vi reste till huset vid Kristi Himmelsfärd utbrast att jag gärna skulle vilja ha någon syrenbuske i vår nyförvärvade trädgård. Till mitt försvar får jag väl också tillstå att buskar utan blad är svåra att identifiera då de är tämligen lika varandra. Ja, även buskar med blad är stort förvirrande för en inbiten stadsråtta.
 
När vi lite senare äntligen kan parkera bilen på gårdsplanen har min dröm om syrenbuskar slagit in fortare än kvickt, eller rättare sagt slagit ut. På hela två sidor runt kring huset prunkade den vackraste och högaste syrenhäck jag sett. Vackert lila (som är min andra favoritfärg, tänk tant Gredelin) och vita. Ja, så någon syrenbuske till huset behövde vi sannerligen inte investera i. Snart slår de ut igen då våren nu knackar på dörren och då kommer jag och herr Gyllengrön inte att missa ett tillfälle för att kunna vara beredda på att njuta av våra bedövande alldeles egna bedårande syrenbuskar.

P.S. Pelargonen har fått sitt namn på grund av sina fröställningarnas speciella utseende. De långa näbbliknande spröten har fått många att tänka på fågelnäbbar. Ordet pelargon kommer från grekiskans pelargos, som betyder stork. Samma sak gäller släktnamnet Geranium som kommer av det grekiska ordet geranos som betyder trana. Jag visste väl att blommor och fåglar har mycket gemensamt. D.S.

 

måndag 17 februari 2014

Det högkyrkliga paret


Sagolikt vackra Sunne kyrka i Värmland.
 
Ja, högkyrklig har man nog aldrig kunnat kalla mig och knappast herr Gyllengrön heller. Jag är född i en tämligen ateistisk släkt och odöpt. Har aldrig varit medlem i svenska kyrkan, så en mer tvättäkta hedning får man nog leta efter. Herr Gyllengrön är dock döpt, men har för länge sedan begärt utträde ur densamma. Ja, så är det med den saken.

Så kom det sig den dagen då jag och herr Gyllengrön skulle fira ettårig (borglig) bröllopsdag, att vi styrde kosan mot Värmland, närmare bestämt till sagolika Sunne. I Sunne finns det traditioner från både kyrkor och litteratur och det var nog mer för det senare vi hade valt resmålet. Vi skulle besöka Mårbacka, Selma Lagerlöfs hem och även få litterär karma från Göran Tunströms uppväxtort.

Lördagsförmiddagen gick till ett fantastiskt besök på Mårbacka med en av de bästa guider jag upplevt. Väl tillbaka till hotellet funderade vi på hur vi skulle fördriva eftermiddagen. Jag hade sett ett anslag om att det var musik i någon kyrka inte allt för långt från Sunnes centralort. Sagt och gjort, vi knölade in oss i bilen igen och for iväg. Även om jag inte är speciellt religiös kan jag ändå tycka att det finns något vilsamt att tillbringa tid i olika kyrkor som många är helt magnifika byggnader. I och för sig har jag heller inte något emot kyrkans budskap om att älska sin nästa.

När vi försiktigt och vördsamt smög oss in i den fina gamla kyrkan möts vi av en entusiastisk äldre dam som glad i hågen hälsar oss välkomna och förkunnar att det är nya kantorn som håller konsert i kväll. Vi ler lite stelt, inte för att vi har något emot nya kantorn, mer kanske för att kvinnan verkar så otroligt glad över att se oss. Kanhända för att det var lite klent med andra kyrkobesökare och att hon kanske trodde vi var nyinflyttade församlingsbor. Det stack till lite i mitt okyrkliga samvete att jag, ateisten, blev så hjärtligt välkomnad. Bara det var ju en gest att nästan brista i gråt över. Fast damen kunde såklart näppeligen veta något om vårt okyrkliga förflutna. Konserten var i alla fall mycket trevlig, även om kyrkbänkarna gapade tomma. Kantorn var ung och hade stor familj som också var med och musicerade. Allt var frid och fröjd när helgmålsringningen ljöd över slätten.

Det var det också kommande söndagsförmiddag när jag och herr Gyllengrön bestämt oss att vi nog ändå ska besöka kyrkan där Tunströms far varit präst och där Göran Tunström själv vilar, alldeles för tidigt hädangången, innan vi började vår resa hem igen mot huvudstaden. Sagt och gjort. Vi klämmer in oss i bilen ännu en gång och styr denna gång mot Sunnes vackra kyrka. Väl där hör vi att det verkar som kyrkokören redan är på plats för att sjunga upp sig inför dagens gudstjänst. Vi chansar och smyger in lika försiktigt och vördsamt som igår.

Och vem står där igen, fridfullt leende, jo den trevliga damen från kyrkobesöket igår. Nu hälsar hon än mer översvallande på oss. Vi är ju trots allt nästan gamla bekanta. Damen verkar vådligt förtjust över att ha hittat två högkyrkliga och riktigt fromma människor som inte verkar få nog av kyrkobesök. Kanske ser hon också två nya potentiella röster till kyrkokören?

När vi något senare smög oss ut igen kändes det lite vemodigt att lämna Sunne. Mest kanske för att vi tyvärr riskerade att göra den vänliga damen rejält besviken eftersom vi inte på något sätt var det som hon kanske hoppades på att vi var. Men vem vet, kanske har hon ännu inte gett upp hoppet att det trevliga paret i yngre medelåldern (vi var det då), ska dyka upp igen, så att kyrkobesöksstatistiken återigen skjuter i höjden i Sunne församling.

 

Göran Tunström, en fantastisk författare. Läs hans böcker, om du inte redan har gjort det.
 

fredag 7 februari 2014

Undulaten som inte kunde flyga



Blanco såg ut ungefär så här. Han hette så fast han var grå.
 
Vi fick ärva en undulat som hette Blanco (fast han var grå). Blanco var en ovanligt trevlig liten undulat. Fast han inte kunde flyga. Vet inte egentligen om det besvärade honom så värst mycket. Han verkade ändå ganska lycklig inombords och nöjd med att han kunde knata omkring lite varstans i lägenheten istället. Ibland spatserade han omkring på vårt frukostbord, (någon hade sträckt ut en hjälpande hand) och lämnade fotspår i smöret.

Men en gång i livet blev det en aning mer problematisk för Blanco med detta faktum att han inte kunde flyga. Det var när hans före detta ägare, Tant Televinken med familj, skulle resa bort och Tant Gertrud lovat att mata honom. Tant Gertrud har en aning uns av skräck för fåglar och även om Blanco var en ovanligt trevlig liten undulat tyckte hon det var en smula otäckt att mata honom. När hon dock hade samlat mod till sig och gick för att mata honom, kom Blanco, glad i hågen, knatade mot Tant Gertrud med ett leende på näbben där över hallgolvet. Dock besvarade inte Tant Gertrud leendet utan bytte raskt ut maten i buren och flydde sedan hals över huvud ut genom ytterdörren med högfrekvent klappande hjärta.

Samma procedur upprepades hela veckan. Tant Gertrud tyckte i och för sig att det var lite märkligt att Blanco var så liten i maten. Det verkade som han inte åt upp fröna hon lade i buren. Hon undrade också över varför Blanco, vart efter dagarna gick, verkade bli mer och mer desperat när han mot slutet av veckan kom rusande mot henne när hon kom för att mata honom.

Det var först när Tant Televinken med familj kom hem igen och upplyste Tant Gertrud om att Blanco tyvärr inte kunde flyga. Utan han hade så gärna velat bli upplyft in i buren för att kunna picka i sig fågelfröna, som Tant Gertrud förstod sammanhanget. Men Blanco överlevde detta trauma och dog många år senare en iskall februarikväll en helt naturlig undulatdöd, han trillade helt enkelt av pinn. Givetvis blev det stor sorg i vår familj och vi placerade Blancos lilla kropp i en skokartong som vi ställde ute på balkongen i vänta på att tjälen skulle gå ur marken.

När våren kom begravde vi honom under ett blommande körsbärsträd i parken som vi kan se från vårt vardagsrumsfönster. På så sätt är han alltid med oss. Kanske att någon osteolog om si så där tusen år hittar det lilla fågelskelettet och undrar hur tusan en undulat hamnat på Sveriges iskalla breddgrader.

Nu vill jag att du som läst detta inte skvallrar till någon myndighet att vi begravt vår lilla fågel under ett japanskt körsbärsträd i parken. För möjligen kan det vara förknippat med vitesföreläggande om det uppdagas som griftefridsbrott eller dylikt.

Ja, så det kan gå. Och vår käre Blanco bryr sig inte ett dugg om vare sig myndighetsbestämmelse eller griftefrid där han nu svävar omkring högt upp i skyn i undulathimlen med sina undulatvänner. 
 


Ungefär så här ser Ebba Grön ut.

Så här ser Kent Kvitter ut. Anledningen till att det tyvärr inte är de på bilderna utan deras look a like är att de faktiskt tar rätt mycket betalt för att fotas och som fattig bloggerska har jag inte råd med apanaget det kräver.
 
Idag har två nya finurliga flygfän tagit Blancos plats. De heter Ebba Grön och Kent Kvitter. Hur de ser ut kan du se på ovan bild. Dock uppdagades att Ebba egentligen är en Ebbe men vi orkar inte byta namn. Här finns mer fakta om du är intresserad av undulater.

tisdag 28 januari 2014

Jag önskar mer kärlek i världen



Låt vår gråa vardag lysas upp av kärlek.
 
Det här med kärlek är komplicerat. Vi får nog alla med oss det (förhoppningsvis) i olika sorter i livets godispåse. En del söta och underbara karameller, en del andra karameller som smakar mer surt och bittert. Trots det är vi säkert flera som ändå oförtrutet vågade ge bort vårt röda geléhjärta och till slut fått napp. Exempelvis jag som behövde kyssa flera grodor innan jag fann min prins herr Gyllengrön. I år firar vi 15 år som gifta, gott så, men det var faktiskt inte det jag tänkte skriva om.

Utan om det jag tycker är lite knepigare, nämligen att det verkar finnas så många i vår värld som hatar. Eller rättare sagt det är ju jättesorgligt. För det är inte mer hat vår värld behöver, utan mer kärlek. Dessutom finns det en del som ägnar sitt hat mot sina medmänniskor för vilken kärlek de har valt. De talar gärna om hur fel det är med just den kärleken. För mig är det helt ofattbart, det är väl inte vem man älskar som är huvudsaken utan att man älskar! Detta hat kommer jag aldrig bemöda mig om att förstå. Jag tycker att det är helt ens egen privatsak vem man väljer att älskar och som jag faktiskt ska strunta blankt i.

Kanske är det så att den som väljer att hata gör det för att kompensera en brist? Av olika anledningar kan vi människor kanske inte älska (vilket också är jättesorgligt). Kanske har man fått väldigt lite kärlek av sina närmaste och det är sorgen över det som flödar ut i ilska och sedan hat mot andra som älskar? För det man själv inte fått eller uppnår vill man heller inte unna någon annan? Egentligen har jag ingen aning och anledningarna till att hata istället för att älska är säkert mer komplicerade och flera. Men svårt är det att förstå varför en del väljer att bli så till den milda grad upprörda över hur andra väljer att leva sitt liv och kan spy ut sin galla om vad som är det ”rätta” och döma alla som inte lever efter den normen som den personen har bestämt sig för är den rätta.

En annan sak som jag har svårt för och som jag har funderat en hel del över är en kommentar som jag hörde ganska ofta när min son var liten. En kommentar som flera vuxna, som jag upplever som vettiga människor i min omgivning, fällde. Om jag valde att klä min son i en rosa (ibland räckte det faktiskt med en lila t-shirt) eller om han själv valde (när han var två år) att ta på sig en klänning (eftersom hans storasyster hade det) hördes kommentaren: ”Va, du vill väl inte att han ska bli bög, eller?”

En så infernaliskt korkad kommentar. Precis som det värsta jag som förälder skulle kunna uppleva är att mitt barn är homosexuell? Faktiskt finns det väldigt många andra saker jag skulle oroa mig mer över till exempel att mitt barn skulle börja knarka eller att få för sig att mörda någon annan människa eller drabbas av cancer eller råka ut för en bilolycka eller bli nazist.

 Det var bara det lilla och jag passar nu på att önskar mer kärlek åt hela världen. Puss & kram!
 

Jag önskar mer kärlek i världen!
 

 

tisdag 21 januari 2014

Vi blir alla äldre eller?




Tre glada tanter med fina badmössor.
 Jag och min käre make Gyllengrön sitter nöjeslystna och förströr oss framför dumburken. Då tar följande konversation fart:

-          Nämen, vad gammal hen har blivit. Hen måste ju vara ungefär lika gammal som vi, säger jag.

-          Nä, jag tror att hen faktiskt är yngre än vi, säger maken Gyllengrön. Och tillägger lite piggt:

-          Du jag tar och googlar.

-          Verkligen, smackar jag.

 Knappa, hamra, googla, snörvla, hmm:a, googla och till slut: tadam (plats för trumpetfanfar).

-          Jajamän, vad var det jag sa. Hen är född fyra år efter dig och tre efter mig, basunerar maken Gyllengrön triumferande ut.

-          Oj då, så där gamla ser väl vi inte ut i alla fall, säger jag lite frågande och saknar ytterst sannolikt just i den stunden all slags mått av självinsikt.

-          Nej rå, det gör vi verkligen inte, eldar maken Gyllengrön på. Vi ser mycket yngre ut.

Puh och så tar vi på oss synnerligen belåtna miner och känner oss mycket till freds med ett ännu förträffligt konstaterande om att på oss märks då ingen skillnad alls faktiskt. Glada i hågen sörplar vi i oss lite fisljumet kaffe.

Ja, suck, jag har skrivit det förut; tiden går och det dessutom ganska fort. Vad som däremot inte verkar hänga med är tidsuppfattningen om sig själv. Logiken tycks vara följande; eftersom jag fortfarande på insidan känner mig ungefär likadan som jag gjorde när jag var 32 år, 24 dagar och 16 minuter så är det säkert så jag också ser ut på utsidan. Eller? Har du råkat ut för samma fenomen? Och om så är fallet kan det vara farligt, ja kanske rent av smittsamt?



Detta är inte herr Gyllengrön utan en finurlig mattelärare.

onsdag 15 januari 2014

Sköna uttryck som inte används lika frekvent nu för tiden

Den fågel som i större delen av landet kallas kaja, heter i Skåne, Halland och Blekinge alika. Detta namn anses komma från Ale, ett namn på en kvinna i en djurfabel som uppträdde i en fågelkropp. En del människor kan uppträda fulla som alikor.

Att tiden går är ju knappast någon nyhet. Eftersom jag varit med ett tag har jag sett några decennier passera och med dem olika sorts uttryck i språket. Säkert använder jag uttryck som för en ung människa idag låter som rena marsianskan. Och jag skulle aldrig kunna använda ett uttryck som ”fett” eftersom det låter helt snurrigt om det kommer från min medelålders tantnäbb. Däremot har jag roat mig lite med att här lista några sköna uttryck som inte används lika frekvent nu för tiden. Håll till godo:


  • Att stajla (t ex inför någon)
  • Va lattjo
  • Snajdigt
  • Vilken snygg böna
  • Mysko
  • Faderullan
  • På kanelen
  • Glad i hatten
  • Läckert
  • Fränt
  • Ha en räv bakom örat
  • Bakom flötet
  • Skägget i brevlådan
  • Det lyser, men ingen är hemma
  • Dra på trissor
  • För Kung och fosterland
  • Gå i putten
  • Gå upp i limningen
  • Flådigt
  • Stålar
  • Fähund
  • Drummel
  • I ett nötskal
  • Karlslok
  • Lymmel
  • Vilken tomte

    
    Tomtar på loftet någon?
     
 
  • Pundigt
  • Vad punschigt
  • Full som en Alika
  • Kör i vind!
  • Ha tomtar på loftet
  • Sus och dus
  • Knasboll
  • Pricken över i:et
  • Vilken luffare
  • På lyset
  • Åka på en blåsning
  • Yr i bollen
  • Se röken av
  • Vilken lallare
  • Är inte mycket att hänga i julgranen
  • Vara i ropet
  • Som ett skållat troll/som en skållad råtta
  • På pickalurven
  • Ute och cykla
  • Ta ner skylten
  • Råka i luven på varandra
  • Lägga på en rem
  • En kopp java
  • Ha ett välsmort munläder
  • Mumla i skägget
  • Pigg som en mört


De här två är verkligen ute och cyklar.
 
Vad har du för favorituttryck som kanske inte är lika känt nu som då?