tisdag 28 januari 2014

Jag önskar mer kärlek i världen



Låt vår gråa vardag lysas upp av kärlek.
 
Det här med kärlek är komplicerat. Vi får nog alla med oss det (förhoppningsvis) i olika sorter i livets godispåse. En del söta och underbara karameller, en del andra karameller som smakar mer surt och bittert. Trots det är vi säkert flera som ändå oförtrutet vågade ge bort vårt röda geléhjärta och till slut fått napp. Exempelvis jag som behövde kyssa flera grodor innan jag fann min prins herr Gyllengrön. I år firar vi 15 år som gifta, gott så, men det var faktiskt inte det jag tänkte skriva om.

Utan om det jag tycker är lite knepigare, nämligen att det verkar finnas så många i vår värld som hatar. Eller rättare sagt det är ju jättesorgligt. För det är inte mer hat vår värld behöver, utan mer kärlek. Dessutom finns det en del som ägnar sitt hat mot sina medmänniskor för vilken kärlek de har valt. De talar gärna om hur fel det är med just den kärleken. För mig är det helt ofattbart, det är väl inte vem man älskar som är huvudsaken utan att man älskar! Detta hat kommer jag aldrig bemöda mig om att förstå. Jag tycker att det är helt ens egen privatsak vem man väljer att älskar och som jag faktiskt ska strunta blankt i.

Kanske är det så att den som väljer att hata gör det för att kompensera en brist? Av olika anledningar kan vi människor kanske inte älska (vilket också är jättesorgligt). Kanske har man fått väldigt lite kärlek av sina närmaste och det är sorgen över det som flödar ut i ilska och sedan hat mot andra som älskar? För det man själv inte fått eller uppnår vill man heller inte unna någon annan? Egentligen har jag ingen aning och anledningarna till att hata istället för att älska är säkert mer komplicerade och flera. Men svårt är det att förstå varför en del väljer att bli så till den milda grad upprörda över hur andra väljer att leva sitt liv och kan spy ut sin galla om vad som är det ”rätta” och döma alla som inte lever efter den normen som den personen har bestämt sig för är den rätta.

En annan sak som jag har svårt för och som jag har funderat en hel del över är en kommentar som jag hörde ganska ofta när min son var liten. En kommentar som flera vuxna, som jag upplever som vettiga människor i min omgivning, fällde. Om jag valde att klä min son i en rosa (ibland räckte det faktiskt med en lila t-shirt) eller om han själv valde (när han var två år) att ta på sig en klänning (eftersom hans storasyster hade det) hördes kommentaren: ”Va, du vill väl inte att han ska bli bög, eller?”

En så infernaliskt korkad kommentar. Precis som det värsta jag som förälder skulle kunna uppleva är att mitt barn är homosexuell? Faktiskt finns det väldigt många andra saker jag skulle oroa mig mer över till exempel att mitt barn skulle börja knarka eller att få för sig att mörda någon annan människa eller drabbas av cancer eller råka ut för en bilolycka eller bli nazist.

 Det var bara det lilla och jag passar nu på att önskar mer kärlek åt hela världen. Puss & kram!
 

Jag önskar mer kärlek i världen!
 

 

tisdag 21 januari 2014

Vi blir alla äldre eller?




Tre glada tanter med fina badmössor.
 Jag och min käre make Gyllengrön sitter nöjeslystna och förströr oss framför dumburken. Då tar följande konversation fart:

-          Nämen, vad gammal hen har blivit. Hen måste ju vara ungefär lika gammal som vi, säger jag.

-          Nä, jag tror att hen faktiskt är yngre än vi, säger maken Gyllengrön. Och tillägger lite piggt:

-          Du jag tar och googlar.

-          Verkligen, smackar jag.

 Knappa, hamra, googla, snörvla, hmm:a, googla och till slut: tadam (plats för trumpetfanfar).

-          Jajamän, vad var det jag sa. Hen är född fyra år efter dig och tre efter mig, basunerar maken Gyllengrön triumferande ut.

-          Oj då, så där gamla ser väl vi inte ut i alla fall, säger jag lite frågande och saknar ytterst sannolikt just i den stunden all slags mått av självinsikt.

-          Nej rå, det gör vi verkligen inte, eldar maken Gyllengrön på. Vi ser mycket yngre ut.

Puh och så tar vi på oss synnerligen belåtna miner och känner oss mycket till freds med ett ännu förträffligt konstaterande om att på oss märks då ingen skillnad alls faktiskt. Glada i hågen sörplar vi i oss lite fisljumet kaffe.

Ja, suck, jag har skrivit det förut; tiden går och det dessutom ganska fort. Vad som däremot inte verkar hänga med är tidsuppfattningen om sig själv. Logiken tycks vara följande; eftersom jag fortfarande på insidan känner mig ungefär likadan som jag gjorde när jag var 32 år, 24 dagar och 16 minuter så är det säkert så jag också ser ut på utsidan. Eller? Har du råkat ut för samma fenomen? Och om så är fallet kan det vara farligt, ja kanske rent av smittsamt?



Detta är inte herr Gyllengrön utan en finurlig mattelärare.

onsdag 15 januari 2014

Sköna uttryck som inte används lika frekvent nu för tiden

Den fågel som i större delen av landet kallas kaja, heter i Skåne, Halland och Blekinge alika. Detta namn anses komma från Ale, ett namn på en kvinna i en djurfabel som uppträdde i en fågelkropp. En del människor kan uppträda fulla som alikor.

Att tiden går är ju knappast någon nyhet. Eftersom jag varit med ett tag har jag sett några decennier passera och med dem olika sorts uttryck i språket. Säkert använder jag uttryck som för en ung människa idag låter som rena marsianskan. Och jag skulle aldrig kunna använda ett uttryck som ”fett” eftersom det låter helt snurrigt om det kommer från min medelålders tantnäbb. Däremot har jag roat mig lite med att här lista några sköna uttryck som inte används lika frekvent nu för tiden. Håll till godo:


  • Att stajla (t ex inför någon)
  • Va lattjo
  • Snajdigt
  • Vilken snygg böna
  • Mysko
  • Faderullan
  • På kanelen
  • Glad i hatten
  • Läckert
  • Fränt
  • Ha en räv bakom örat
  • Bakom flötet
  • Skägget i brevlådan
  • Det lyser, men ingen är hemma
  • Dra på trissor
  • För Kung och fosterland
  • Gå i putten
  • Gå upp i limningen
  • Flådigt
  • Stålar
  • Fähund
  • Drummel
  • I ett nötskal
  • Karlslok
  • Lymmel
  • Vilken tomte

    
    Tomtar på loftet någon?
     
 
  • Pundigt
  • Vad punschigt
  • Full som en Alika
  • Kör i vind!
  • Ha tomtar på loftet
  • Sus och dus
  • Knasboll
  • Pricken över i:et
  • Vilken luffare
  • På lyset
  • Åka på en blåsning
  • Yr i bollen
  • Se röken av
  • Vilken lallare
  • Är inte mycket att hänga i julgranen
  • Vara i ropet
  • Som ett skållat troll/som en skållad råtta
  • På pickalurven
  • Ute och cykla
  • Ta ner skylten
  • Råka i luven på varandra
  • Lägga på en rem
  • En kopp java
  • Ha ett välsmort munläder
  • Mumla i skägget
  • Pigg som en mört


De här två är verkligen ute och cyklar.
 
Vad har du för favorituttryck som kanske inte är lika känt nu som då?

måndag 6 januari 2014

Nytt år med nya möjligheter


Carl-Jan, lite av min idol faktiskt.


Nu var det 2014 (nobelpristagaren i litteratur Eyvind Johnsson, skrev en bok med titeln; Nu var det 1914. Detta sammanträffande är naturligtvis endast en ren tillfällighet och har inget med det övriga inlägget att göra. Men läs gärna boken, den är bra.). Med ett nytt år framför mig ligger såklart nya möjligheter. Jag har inte avlagt några nyårslöften då löftena har en förmåga att bryta upp sig själva efter ett tag. Däremot har jag idag krupit till korset och kört igång med 5:2 metoden. Länge har jag styvnackat fnyst åt diverse metoder att försöka minska min vikt. Och jag har inte velat ta upp min dyrbara tid här på jorden med att fundera över kalorier och dieter.

Däremot har jag, med stigande ålder, anammat en annan livsstil än 1984 och det har tyvärr visat sig de få gånger jag ställt mig på vågen. Ja, det är sorgligt. Här måste jag ta en liten paus och gråta en krokodiltår. Jag som egentligen vill leva livet efter Carl-Jan Granqvist devis ”Livet är för kort för att inte dricka ett glas champagne varje dag” får nu istället dricka örtte och räkna kalorier.

Men då jag också förmodligen har en ärftlighet för stroke var valet ändå inte så svårt. Jag har gått ned en gång förut med hjälp av Viktväktarna men problemet är (som många andra säkert också känner till) att de sex kilon jag lyckades gå ned gick jag upp igen och några till på det.

Efter att jag under julen ägnat mig åt att läsa hälsojournalisten Michael Mosley bok ”5:2-dieten” (som jag för övrigt gav min man i julklapp) tycker jag att hans resonemang, att han testat dieten själv och de forskningsstudier han hänvisar till känns rimliga. Jag tycker det finns något sympatiskt över det hela. Att jag gör uppoffring två dagar i veckan och begränsar mitt kaloriintag mot att jag äter som vanligt övriga fem dagar. En ganska juste deal om du frågar mig.

Nu kanske du suckar och tror inte ett dugg på detta. Det har jag respekt för, luften är fri för alla. Och bara det fungerar bra för den som ska förändra så är det väl frid och fröjd? Hur som helst följer det kanske en vidare rapport om detta förlopp, eller så bloggar jag om något annat helt enkelt. Det var, i alla fall, ett lätt beslut att fatta. Oj, nu måste jag gå till köket och röra ihop min tonfisksallad a la 255 kalorier.

P.S. Faktiskt har jag gett ett nyårslöfte och det är att försöka köpa mer ekologisk mat. Kanske inte så svårt att hålla och det känns bra för mig. D.S.