fredag 29 november 2013

Mina bristfälliga ornitologkunskaper


Liten och vanlig hackspett
Finaste gröngölingen
En trevlig spillkråka


Jag har bott i större delen av mitt liv i stan. Det kanske är ett skäl till mina bristfälliga kunskaper i att kunna identifiera olika fjäderfän. Visst, jag kan skilja mellan en gråsparv och en skata och när jag ser en duva så vet jag att det inte är en sädesärla. Men sedan är det mer klent beställt med kunskaperna.

Domherren är ju som bekant ett populärt fågelmotiv och den vet jag i och för sig också hur den tar sig ut i verkliga livet. Dock vill jag passa på att påpeka att så där illrött bröst som den brukar ha på många alster inte överstämmer med sanningen. Men det är väl mer för effekten av tavlan förstås. Vi har nämligen två domherrar som brukar hälsa på i trädgården, därav mina torftiga kunskaper om domherrar.

Hur som helst traskade jag kring en del i höstas ute i skogen för att söka ro och harmoni för min stressade själ. Tankarna flög högt och jag kunde andas fritt. Plötsligt när jag går där i tallskogen hör jag ett ihärdigt knackande från en hög och ihålig furustam. Jag kikar uppåt, och mycket riktigt där sitter ett vackert exemplar av en hackspett. Så är allt i sin ordning. Kände mig lite uppåt av att få beskåda denna vackra och färgglada fågel. Min favoritfågel är gröngöling, som ni som följer min blogg redan vet. Och det var det som jag stolt trumpetade ut via en statusuppdatering på Facebook då jag förkunnade att jag minsann skådad ett sällsynt vacker exemplar av en gröngöling där i djupaste Sörmlandsskogen.

Här hade jag nu bara kunnat mörka och inte erkänt att det faktiskt inte var en gröngöling jag sett. Den är som det hörs av namnet grön och den hackspetten jag såg idogt hackande i den ihåliga trädstammen var röd, svart och vit. Just det en Spillkråka, utbrast jag glatt till min familj när jag nämnde min fadäs med min uppdatering på Facebook. Varpå jag ändå, för säkerhets skull, vill kolla om detta nu var rätt sorts hackspett och slog ivrigt upp hackspettar i vår, icke så frekvent använda, fågelbok.

Men vad visar den; ve och fasa det är inte heller en spillkråka jag mött. Spillkråkan är ganska stor och svart och den lilla gynnaren jag skådade var betydligt mindre och bara delvis svartfärgad. Därmed hade jag faktiskt bara sett en helt vanlig hackspett. Aj då, men den var fin ändå måste jag tillstyrka.

Sedan kände sig min dotter nödgad att kommenterar mina bristfälliga fågelkunskaper i den statusuppdatering jag gjort på Facebook och då tänkte jag att det är lika bra att erkänna; nej, jag är inte en fena på fåglar. Men jag lär mig så sakteliga och i helgen ska vi köpa ett fågelbord för att kunna mata dessa ljuva små varelser och lära oss mer kring vad de envisas att vara för olika sorter.

tisdag 26 november 2013

Grattis Selma


 

 
Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf, född 20 november 1858Mårbacka i Östra Ämterviks församling i Värmland, död 16 mars 1940Mårbacka, är en av Sveriges mest framgångsrika och uppskattade författare.
 
I förra veckan fyllde Nobelpristagaren år 1909 Selma Lagerlöf 155 år. Ja, visserligen är hon död sedan ett bra tag, men hon lever kvar genom den fina bokskatt hon skänkt oss. På tiden när det begav sig visste avundsjukan, nu som då, inga gränser. Av de manliga litteraturhistorikerna fick hon epitetet sagotant. Kanske för att hennes debutroman 1891, som gavs ut 1891, hade titeln Gösta Berlings saga. Att litteraturhistoriegubbarna fått något om bakfoten stod väl helt klart då romanen handlade om en försupen präst. Ingen frekvent förkommande barnboksfigur, även på den tiden, skulle jag gissa.

Till alla er som ännu inte läst denna fantastiska författares böcker kan jag starkt rekommendera Kejsaren av Portugallien. Den handlar om en pappa som aldrig slutar älskar sin dotter och sätter henne främst, fast andra bespottar henne för att hon fallit från ängelns himlastege till samhällets botten när hon blev gatslinka. Hon stack också ut en aning vid ett kyrkobesök då hon klädde sig lite för fint för sin klass. Ett ämne som tydligen är lika aktuellt nu som då.

Kan inte sluta att fundera på hur många som idag läser Werner von Heidenstam, en annan svensk Nobelpristagare år 1916? Jag tycker att Selma fortfarande äger, efter mer än ett och ett halvt sekel! Men kanske är käre Werner ändå värd ett försök?

 



 

lördag 23 november 2013

Tiden går ändå


 
Om man ska skriva en bok men inte vet vad boken ska handla om, hur gör man då? En bok utan innehåll är en väldigt tom och enformig bok. Det är en bok som ingen kan eller vill läsa. För man vill ju läsa en bok med innehåll, med en historia som är rolig, eller en historia som är sorglig, men som helst slutar lyckligt.

Varför vill jag skriva en bok? Det vet jag inte helt säkert. Jag vet bara att jag vill skriva för jag tycker det är roligt. Men jag kommer inte på något att skriva om och huvudet är alldeles tomt.

Om det inte blir någon bok vad blir jag då? Jag blir någon som tänkte skriva en bok, men som inte kom på vad boken skulle handla om. En tom bok vill ju ingen läsa, det hade vi redan kommit överens om. Men tänk om jag mot förmodan faktiskt råkar skriva en bok och ingen vill läsa den boken? Det är ju ännu värre än om jag inte skriver någon bok alls? Eller?

Vad har jag, ett litet grönt Tantskrutt, att säga världen? Förmodligen inte mycket. Eller kanske att jag har det? Tant Grön kan inte rädda världen, men jag får skriva och det tycker jag om. Även om jag inte har något att skriva om. För alla som vill får skriva. Om någon vill läsa väljer den som läser. Det är inte jag som skriver som väljer om någon vill läsa eller inte det jag har skrivit.

Att det ska vara så svårt att komma på något. Att huvudet ska vara så tomt just när jag ska skriva. Är det inte djupt orättvist? Men vad är rättvist och vad är orättvist. Vem får mest rättvisa och mest orättvisa. Hur kan jag påverka själv om mitt liv är rättvist eller orättvist? Det vet jag inte riktigt. Det enda som jag vet är att även om jag inte skriver min bok, så går tiden ändå. Inget stannar upp för att jag ska skriva. Solen går lik förbannat upp varje morgon ändå.

Inget kommer fram hur mycket jag än tänker, men tiden den bara går och går, helt tidsenligt. Det måste finnas ett rum för att det ska finnas tid. Annars har inte tiden något att gå i. Alltså behöver tiden och jag, Tanten, ha något att vara i, som ett rum, för att kunna skapa något innehåll i min bok. Jag sitter i ett rum och här går tiden. Nu har det säkert gått tio minuter under tiden jag skrivit denna helt meningslösa och obegripliga text. Men vad begriper man och vad är mening med något. Vem bestämmer det och vem har rätt att bestämma över mig och min text? Ingen har rätt att bestämma vad jag skriver. Det är det som är det härliga. Jag skriver vad jag vill. Sedan räcker jag lång näsa mot tiden. Som helt enkelt bara struntar i det och går ändå. Som den har gjort sedan urminnes tider.


onsdag 20 november 2013

Här börjar ett nytt äventyr



 



Den vita pärlan, Södersjukhuset.

I början av 1960-talet, en varm söndagsnatt i slutet av juli, föddes en flicka, som vägde si så där 3,2 kilogram på Södersjukhuset i Stockholm. Utanför fönstret skramlade blåa spårvagnar. Hon växte upp i en tid då barnen hade röda eller blåa kalasbyxor och det fanns människor som reste så långt bort som till månen. Pellepennan och Suddagumman lyste svartvita ur tevekanalens flimrande ruta. När börjar vi bära med oss klara minnesbilder från barndomen? Flickan har aldrig varit säker på det. Hon vet bara att hon alltid burit minnet och välbehagskänslan av stillheten och doften från dammiga böcker på biblioteket nära sitt hjärta. Efter skoldagens slut kånkade hon hem bok efter bok och läste dem alla från början till slut.

Flickan blev en ung kvinna som gick igenom lidande och kval, hopp och glädje, som lämnade spår i hennes själ. Fortfarande bodde biblioteksflickan kvar i hjärtat, törstade efter berättelser och glädjen över att fantisera. Nu föddes en idé om att skriva en egen bok. Fast tiden ville aldrig räcka till. Utbildning på universitet och jobb tog mycket kraft och ork. Kärleken kom in i hennes liv och stannade som tur var kvar. Två barn föddes, men ingen bok. Efter några skrivkurser följde ett huvud fullproppat med figurer och berättelser samt flera ofullständiga manuskript som samlade damm i bokhyllan.

Den unga kvinnans kropp är nu mera en tants. Och tanten tänker som så; tiden går så fort – livet är så kort för att hinna med allt man verkligen vill få gjort. Hon satte sig ned bland måsten och borden och fogade ihop orden. Ibland lätt och flödande, ibland under stor möda. Resultatet av detta blev ingen bok, det bidde en liten tummetottsblogg; Tant Grön mitt i klivet, nu börjar (blogg)livet!