måndag 17 april 2017

Drömkåken

Hus hittar man inte av sig själv. Det kan jag lova för det vet jag allt om. 

Jag är påskledig och roar mig med att läsa mina gamla blogginlägg. Hoppsan, här i ett inlägg lovar jag tydligen att skriva om hus. Igen. Fast mer specifikt om husets själ. Besjälat hus. Vilket trams, som jag uppenbarligen själv hittat på i ett plötsligt infall av, ja, jag vet inte riktigt vad.

Utanför faller en vacker blå kvällsskymning. En sådan där kvällskymning, då livets alla mysterier helt enkelt bara måste redas ut. Då slår det ned som en blixt från en klarblå sommarhimmel. Vilken evinnerlig tur vi haft som hittade just det här huset.

Jaha, undrar ni. Varför då? Jo, om man tänker på hur många husannonser det är varje dag, som läggs ut på det globala nätet. Då kan vara lätt att drabbas av en svindlande känsla av hur små vi människor ändå är här på jorden och hur lätt det är att gå vilse i sökandet efter hemmets trygga vrå.

Jag hade, sedan ett tag tillbaka, tillbringat åtskilliga timmar, som aldrig mer skulle komma tillbaka, med att kika på husannonser i en svag förvissning om vad som kanske ändå skulle kunna kasta en gnutta ljus över mitt hittills planlösa scrollande bland husannonser. I ett kort ögonblick av klarsynthet och för att få någon styrsel på mitt hittills planlösa sökande hade jag lyckats klura ut att man fick mycket hus för pengarna om man slutade leta efter sommarhus med tillhörande sjöglimt.

Handen på hjärtat, hur många dagar på ett år kan man egentligen bada med glädjen i behåll här uppe i Norden? Det kändes heller inte så lockande att tränga ihop familjen på ynkliga, men ytteffektiva 30 kvm2 när regnet stod som spön i backen. Det slutade jag genast att tänka på. Istället kom jag fram till, i ännu en kort stunds klarhet, att det var rymd vi behövde. Det ska vara ett hus att växa i. I all hast hade jag även upptäckt den slumrande händiga ådran som jag tydligen alltid burit med mig, men som ännu inte fått fritt utlopp över sin makalösa kreativitet.

Första gången huset dök upp kändes det kanske inte precis som att jorden skälvde till. Att det var speciellt syntes emellertid direkt. Nyfiket började jag noga studera dess yttre såväl som inre egenskaper. Jag kände att min puls höjdes för varje bild jag såg. För ett ögonblick glömde jag för ett bort hur viktigt det är att djupandas för att behålla sitt lugn. Det här kanske ändå var huset med stort H?

Plötsligt såg jag mig själv gå runt i huset. Jag stod och dreglade över originaltapeten från 60-talet som hallen draperat sig i. Sedan gick jag bekymmerslöst mellan rummen och jag till och med mätte med en tumstock för att se om möblerna skulle passa. Allt detta gjorde jag, efter vad jag trodde, mitt helt egna huvud.

Öppen spis var ett absolut krav från min sida. Därför blev jag alldeles exalterad när huset trollar fram inte bara en öppen spis, utan två öppna spisar. Så praktisk och nödvändigt, tänkte jag och insåg inte att jag troligtvis förlorat allt sans och vett för att istället segla iväg i en mild sommarbris på en molntapp.

Jag var minst sagt förtrollad. Närmare än så kan jag inte beskriva min känsla. Men. Det finns alltid minst ett men i varje trovärdig historia. En blygsam detalj återstod innan jag skulle sätta mina små mjuka fötter på det blanka parkettgolvet som hade över femtio år på nacken. Priset. Ett knappt hörbart ”puff” hördes ändå ovanför mitt huvud när huset diskret försvann och lämnade kvar en knappt synlig vit dimhöljd rök efter sig.

Mina ögon fylldes långsamt med små tårar som snart förvandlades till storleken av en krokodil och jag tjöt i mitt omskakande inre. Det var ju mitt hus. Det som jag hade valt ut. Nu hade huset helt obekymrat tuggat i sig, inte bara mina drömmar utan också mig och sedan spottat ut oss på den mest ogästvänliga och karga plats du kan tänka dig. Jag och mina drömmar hade från och med en tom snustorr ökenvandring framför oss att se fram emot. Huset hade stampat på mitt och mina drömmars hjärta. Och vi skulle aldrig någonsin förlåta det. Jag stängde av datorn onödigt hårt och lovade dyrt och heligt att aldrig mer öppna den igen.

Tydligen gick livet vidare ändå, men utan huset då förstås. Det upptäckte jag av en slump redan dagen därpå då när jag slog på datorn igen. Vi var fortfarande en smula tilltufsade och märkbart stukade i våra själar efter det bryska avvisande vi fått kvällen innan. För att morska upp oss lite sade jag: Ja, ja vad är väl en bal på slottet? Vi var väl aldrig riktigt menade för varandra och det finns säkert fler andra hus därute som väntar på oss. Hus som är bättre, finare, roligare, ännu mer otroliga och underbara. Ja, med mer av allt bara helt enkelt.

Trots att jag försökte spela oberörd satt det ändå en liten tagg kvar i mitt hjärta. Den begravdes raskt
under tonvis med jord för att dö en kvalfylld död och för att aldrig komma i närheten av mitt hjärta igen. Nu skulle jag ta hand om mig själv, bara tänka positiva tankar, komma ihåg att djupandas och låta det ta den tid det tar. Det fungerade rätt dåligt.

Mitt scrollande bland husannonser antog nu maniska proportioner. Skam den som ger sig, tänkte jag i min nyfunna positivism. När jag upptäckte att mitt hus inte längre fanns kvar bland annonserna låtsades jag bli ohämmad euforisk. Jag tvingade mig att tänka tre positiva tankar på raken. Bra, nu kan jag gå vidare, en positiv tanke. Djupandas. Det här var ju enkelt för en stjärna som mig, ännu en positiv tanke. Jag ska vara snäll mot mig själv och skämma bort mig själv. Det här gick ju galant. Jag fortsatte att scrolla kors och tvärs bland bilderna på alla sorters möjliga och omöjliga hus.

Men hur mycket positivt tänkande och djupandning jag än försökte frammana, fann jag ändå inget hus som kunde mäta sig med mitt. Den lilla taggen var kvar. Den hade inte alls förmultnat i sin ensamhet under tonvis med jord utan dök nu upp med ett skadeglatt flin på sina odrägliga läppar.

Till min stora förvåning dök mitt hus upp igen en kylig kväll i januari. En sådan där perfekt kväll för att sitta hemma i värmen och surfa runt bland husannonser kanske på jakt efter ett varmt och solglittrande sommarhus. Taggen vaknade genast till liv och meddelade sig genom att ge upp ett skadeglatt och falskt klingande skratt. Jag låtsades inte om det för nu hade jag med stöd av positiv tänkande förvandlats till en fast och danande karaktär. Så jag scrollade raskt vidare utan att ägna huset en (nästan) blick.

Det där kändes bra, tänkte jag. Jag känner faktiskt inte alls nåt längre. Nu mår jag finfint igen. Tar hand om själv och tänker i stort sett bara positiva tankar. Ja, i alla fall för någon minut eller två. Sedan brakade det lös. Jag började ägna mig åt ett långtgående självplågeri genom att studera alla bilder omsorgsfullt igen i hopp om att få syn på minsta skavank att kunna slå ned på.

Konsekvensen blev istället att alla mina positiva tankar körde direkt ned i diket och istället ersattes helt sonika av sjukliga fantasier som eskalerade i takt med att jag försjönk i husets alla vinklar och vrår. Mitt självbedrägeri hade inga gränser. Jag lallade återigen, i ett tillstånd som kan liknas med att var salongsberusad, från rum till rum och insöp den härliga atmosfären. Dock kände jag en svag förvissning om att det här verkligen var sista gången vi sågs sedan skulle jag ägna mig åt positivt tänkande i resten av mitt liv.

Huset var för dyrt. Punkt slut. Lägg ned, gå vidare, väx upp, skaffa dig ett liv, där är dörren. Stäng den och glöm inte att klippa dig på vägen ut. Va, jag har ju nyss tittat in och hittar kanske inte ut? Jag såg mig själv fortsätta lullandet omsluten av ett rosaskimrande töcken. Nämen titta här då, det här rummet kan bli biblioteket jag alltid drömt om. Tänkt att vi satt där, jag och herr Gyllengrön skönt tillbakalutade i våra två härliga öronlappsfåtöljer. Bakom oss, i den väggfasta bokhyllan som följer med på köpet, stod böcker i långa rader. Nämen, titta här då. Nu halvlåg vi i den otroligt mjuka och sköna soffan framför öppna spisen och spann som katter med varsitt glas rödvin i händerna. Tysta begrundade vi tillsammans det fladdrande varma skenet från vår öppna spis, inne. Det syntes ju tydligt att vi bara var i nuet och ingen annanstans. I nästa stund var det cocktailparty och sorlet av gästernas glada röster ackompanjerades av mjuka jazziga toner som flöt ut i det spatiös tilltagna vardagsrummet med skimrande parkett med över femtio år på nacken.

Det var ingen hejd på det romantiska skimmer som tagit min i endorfindränkta hjärna i besittning.
Nu blev jag inte bara eld och lågor. Jag höll på att självantändas när jag såg att prislappen nu var lägre. Förbannade smarta lilla djävul, väste jag och ägnade mitt positiva tänkande inte en tanke. Huset hade inte bara lagt ut sig själv på nätet igen. Det hade också den goda smaken att sänka priset på sig själv också. Nu brann en eld som var helt omöjlig att släcka. När jag med mina aningen av sot fläckad och skälvande händer visade bilderna för herr Gyllengrön blev han besynnerligt nog inte lika uppeldad.

Här gällde det att smida medans järnet ännu var stekhett. Att jag ändå skulle få se huset på riktigt en enda gång i mitt liv var väl inte för mycket begärt? Jag släpade därför iväg med en något motsträvig herr Gyllengrön på visning en gråmulen dag i början av februari. Först skulle vi se ett annat hus för att i februarieftermiddagens gråbleka skymning träda in i mitt guldglimmade palats. Så smart hade det räknat ut det hela.

Mäklaren med det bredaste leendet kom emot oss. Tog oss i hand och drog sedan med oss direkt ned i källaren. Oj, här fanns det kanske aningens, men bara aningens lite behov av renovering.  Jag var dock onåbar i stunden och lade inte märke till den lilla bekymmersrynkan som syntes i herr Gyllengröns panna. Åh, vad fint, utbrast jag istället helt hämningslöst. Herr Gyllengröns rynka blev allt djupare och han sneglade oroligt på mig. Eller rättare sagt på den person han trodde han hade gift sig, men som nu uppenbarligen blivit kidnappad av någon slags demon eller något åt det hållet.

Glatt traskade hans demoniserade hustru runt och utbrast i små förtjusta skrik över himmelska detaljer ingen normal funtad människa skulle ha uppfattat som det minsta himmelskt utan snare att jämställa med dårskap. Glädjen över furupaneler, linoleummattor, storblommiga 70-talstapeter och de små trappstegen upp mot sovrummen visste inga gränser. Det här gick inte att hejda och snart skulle allt gå helt över styr.

Med en djup suck följde herr Gyllengrön sin av demoner kidnappade och överexalterade fru och mäklaren uppför källartrappan för att få audiens till husets hjärta. Det stora vida underbara vardagsrummet med öppen spis och glänsande parkettgolv med femtio år på nacken. Då hände plötsligt något med herr Gyllengrön. Hans ögon fuktades och på en sekund skickades han tillbaka till sin barndom. Där i det dunkla februariljuset tändes nu en gnista i hans hjärta.

Resten av visningen blev en piece of cake för mäklaren som nu drog runt med två löjligt förälskade personer som det vore mer rimligt att förpassa till närmaste hospital istället för att visa ett hus för. Vid köksdörren varnade hon lite försiktigt de två lallande idioterna att det kanske behövdes göras om här en liten smula. Dock förstår hon snart att hon talat för döva öron hör då hon hör demonfrun utbrista: Åh, lila köksluckor, men så fint och hon såg den förut så sansade mannan nicka gillande. Mäklaren tillade, med matt röst, att originaldetaljer som kycklinggula träskivor i kök självklart hade sin alldeles egna charm. I alla fall för svagsinta nollåttor som vuxit upp med Kråkguldet som lördagsunderhållning och som inte har vett att förstå sitt eget bästa på något sätt eller vis.

Resten är historia. Här sitter vi nu, ännu påsklediga, i vårt av furupanel beklädda bibliotek och småmyser med en kopp kaffe och säger för säkert tusende gången i ordning; vilken tur att vi hittade huset.

Jag reser mig för att hämta påtår i köket då jag hör en röst viska i mitt öra; Å, så inreder ni mitt rum i källaren till ett fint skrivrum. Och jag kan svära på att det inte var herr Gyllengröns röst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar