tisdag 31 december 2013

Bokslut 2013


Mitt framtida bibliotek? Nja, vi får väl se.
 
På årets sista dag känns det väl helt naturligt att göra en återblick över 2013, som snart gör sig redo för att vandra in i historieböckerna. Men också att fundera över om det är något jag vill göra, önskar mig eller vill förändra nu när nya möjligheternas år 2014 stampar otåligt i spiltan i väntan på startskottet. Jag tänkte dock inte tråka ut er med det senare utan gör istället ett bokslut över 2013 i bokstavlig bemärkelse.

Det finns somliga som skriver dagbok för att minnas det som hänt. Andra noterar dagens väder för att kunna gå tillbaka och minnas hur det förhöll sig med väderleken just den dagen det året. Själv har jag, i över tio års tid, roat mig med att föra lista över böcker jag läst under året. Jag minns mina senaste år genom vilka böcker jag läst. Listan kan säkert tala om i vilken fas i mitt liv jag var inne i. Mina bokval över åren speglar också i viss mån hur jag mådde, vad jag ville förändra och vad jag var nyfiken på att lära mig mer om.

Ja, jag har alltid varit en riktigt bokmal från det jag var tillräckligt stor att själv orka kånka hem böcker från biblioteket i Bollmora Centrum. Jag minns ännu välbehagskänsla av att ha en oläst bok framför mig som luktade så där alldeles speciellt. En blandning mellan damm och det där röda obligatoriska bokomslaget som alla biblioteksböcker på den tiden hade. Jag låg ofta på det hårda köksgolvet och lät mig uppslukas av andra världar och livsöden. Ibland somnade jag och vaknade av eftermiddagssolens varma strålar där dammet virvlade omkring. Och jag uppfylldes med en rusig lyckokänsla när jag sneglade på högen olästa böcker som låg intill mig. På äldre dagar har mitt intresse för böcker bidragit till att jag skrapat ihop hyggligt många universitetspoäng i litteraturvetenskap och jag väljer, som du förstår, helst konst- och litteraturfrågorna i diverse frågespel. Och min önskan inför 2014, även om jag i början av texten lovade att inte trötta ut dig med mina önskningar, är att inreda vårt alldeles egna bibliotek i sommarhuset. En dröm jag närt länge.

Ja, jag är en obotlig humanist som i min enfald spatserar omkring och tror att jag genom att läsa böcker blir lite klokare, eller kanske inte. Hur som helst kan jag resa jorden runt om jag vill när jag väljer att läsa en ny bok. Jag kan också få en uppfattning om och en inblick i hur andra människor lever sina liv. Liv som många gånger är väldigt olikt det liv som jag lever. Jag kan skratta, gråta och fundera över det jag läser. Jag vill tillåta mig att tänka den humanistiska tanken att läsning utvecklar människan och även skänker skönhet till livet. En välformulerad text med vackra ord ihop fogade till meningar är en lisa för själen. Att läsa lägger grunden till så mycket här i världen, inbillar jag mig i alla fall. Ju mer jag läser, desto mer ödmjuk blir jag över hur lite jag vet och förstår. Men ju mer jag läser desto lättare har jag att formulera och uttrycka mig både med det skrivna, men också med det talande språket.

Nåväl, glitter och glamour så här i 2013 års sista skälvande timmar; här presenterar jag mitt bokslut 2013 (plats för trumpetfanfar). Listan innehåller både skönlitteratur och facklitteratur. Det är en blandning av svenska och utländska författare. En och annan deckare har smugit sig in, eftersom jag läser det med skräckblandad förtjusning och har lite svårt att ta mig ur deckarträsket. Det finns nämligen en lite mörk fläck i mitt inre som har en fascination för seriemördare.

En författare på listan har jag träffat i verkliga livet. Pelle Sandstrak, som jag lyssnade till på bokmässan 2012 och köpte där hans bok som han också signerade åt mig. Han har en fantastisk livshistoria och är en underbar förläsare. Och en människa som kämpat hårt för att vara den han är född till att vara.

Om du tycker jag läst få böcker under året vill jag bara säga att jag just nu håller på med Knausgårds sista del. Den ger tegelstensromanen en renässans eftersom den är på över 1 000 sidor. Jag har kommit halvvägs och när jag läst ut den har jag läst hela hans fantastiska livsverk. Om den kan man säga mycket och diskutera länge. Alla har sina uppfattningar om honom och hans mastodontverk. Förmodligen är det inte alla som läst honom, men har åsikter ändå. Men att den kommer att gå till litteraturhistorien vågar jag nog påstå. Det är en av de bättre läsupplevelser jag haft på väldigt länge. Och en annan är trilogin om Engelsfors, ett vackert namn på en risig stad, där jag läst den första delen Cirkeln. Den andra delen Eld väntar på mig i bokhyllan. Väldigt spännande och skickligt hur författarna fått ihop verklig småstadsmiljö med trolldom och magi. Sådant gör mig full av beundran och det är en riktig bladvändare.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min lista, men jag vill inte trötta ut dig med mitt ”boknörderi”. Istället vill jag önska dig ett Gott slut och ett Gott nytt år! Var rädd om och krama ofta om dina nära och kära samt lova mig att du åtminstone läser en bok under nästa år. Och om du har barn se till att ditt barn också läser åtminstone en bok. Det är ett ansvar som vi har som vuxna, tycker jag!


Läs och njut av Tant Gröns boklista över böcker hon läst 2013: 
  1. ”Vad jag älskade” – Siri Hustvedt
  2. ”Leva i livet” – Elisabeth Kübler-Ross, David Kessler
  3. ”Min kamp” – del 5 - Karl Ove Knausgård
  4. ”Fräknar på hjärnan” – Om udda barn och små avvikelser – Monica Eriksson
  5. ”Fvonk” – Erlend Loe
  6. ”Fasanjägarna” – Jussi Adler-Olsen
  7. ”Mr Tourette on tour” – Pelle Sandstrak
  8. “Adjö det ljuva livet” – Camilla Henemark, Carina Nunstedt
  9. ”Mordet på Ragnhildsholmen” – Mats Ahlstedt
  10. ”Blodläge” – Johan Theorin
  11. ”Pepparkakshuset” – Carin Gerhardsen
  12. ”Vad det bra så! – Lena Andersson
  13. ”Cirkeln” – Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
  14. ”Mord ombord” – Jan Mårtenson
  15. ”En man som heter Ove” – Fredrik Backman
  16. ”Energitjuvar” – Ingalill Roos
  17. ”Flickan” - Angelika Klüssendorf
  18. ”Jag ska göra dig så lycklig” – Anne B Ragde
  19. ”Farlig fåfänga” – Stieg Trenter
P.S. Idag hittade jag en pocketbok på Konsum som bara bad till mig att jag skulle köpa den; ”För mycket lycka” av Alice Munro. En sådan titel kan jag bara inte ignorera så den fick så klart följa med hem. D.S.

 

 

fredag 20 december 2013

Det hänger på håret

Lite ovanligare frisyrval.

Det hänger på håret. Här kommer ett stycke om det här med mysteriet hår. Som det mesta hos oss av arten homo sapiens är håret på huvudet något högst individuellt. Några har jättemycket, andra har tilldelats lite mindre och några, med tiden, har inget alls. En del har hår där hårstråna är tjocka och kraftiga som tagel. En del är någonstans mitt emellan och vissa (som jag) har nordiskt tunna, mjuka och flygiga hårstrån som gärna blir elektriskt under kalla vinterdagar.

Hår har också olika färger; svart, brunt, råttfärgat (som mitt), ljustbrunt, blont, rött, grått eller silvervitt. Färgen kan växla genom åren och en del färgar det för att dölja de allt fler med tiden grå stråna, medan andra pratar om de grå tinningarnas charm. En del av oss är lite djärvare och väljer lite mer vågade färger som ljusblått, lila, rosa eller grönt när det ska färgas. Vissa hårstrån är raka som spikar medan vissa krokar sig i ljuva korkskruvslockar. Ett exempel på det förra är Guldlock som åt upp björnarnas gröt. Andra berättelser med hår i handlingen är den om Simson som hade styrkan i håret och prinsessan Rapunzel .

Hår behöver också klippas och hår kan hållas kort heller långt. En del byter frisyr ofta medan någon annan väljer att ha ungefär samma frisyr livet igenom. Hår fungerar som tidsmarkör, ofta när man tittar på gamla foton kan man skratta gott och lite elakt över valet av frisyr.  Page härstammar som mansfrisyr redan från medeltiden och var jättepoppis under 1970-talet. Bobbat eller shinglat håret var högsta mode för kvinnorna på 1920-talet som en modig markering över självständighet och modernitet. Det som hade setts som kvinnans främsta prydnad föll för saxen.


Fyra långhåriga killar från Liverpool.
 
Under 1960-talet lät man håret växa i kärleksfull hippiestil och det snaggade håret har väl hängt med under de flesta tider. Permanentat hår var tufft ett tag. Minns när det var inne med rak lugg och permanentat långt hår som med fördel kunde sättas upp med två hårspännen i guldfärg på var sin sida om huvudet.

Fräck tuppkam.

Tänkare i den klassiska hockeyfrillan.

 
I dag är det dock inte lika vanligt med punkfrisyr, som på 1970/80-talet, men det förekommer trots allt och numera framstår det mer som gulligt och inte farligt. Och frisyren framför andra; hockeyfrillan, kort där framme och långt där bak, existerar nog faktiskt den också fortfarande även om den var väldigt omtyckt på 1980-talet. Vi kan också ha tillsatser i håret för att forma det som vi vill. Pomada, vax, smör, hårspray, sockervatten, mousse och säkert något annat som jag har glömt att räkna upp.

Lugn bara lugn.

Ja, hår är härligt och besvärligt. Dock finns det ett litet problem. Det är sällan som vi är nöjda med det vi fått. Vi som har självstripigt vill gärna ha självlockigt. Och de med ljuva lockar använder plattång för att få det rakt. På något sätt verkar det som vanligt, man är aldrig nöjd med det man själv fick av naturen. Och då är det tur att vi kan gå till frissan för att förändra oss och för att försöka få det hår vi alltid drömt om. Eller inte.


The one and only.
Och så till slut mannen, myten och frisyren Lars Adaktusson som till och med har fått en egen låt om sin vackra frisyr.

lördag 14 december 2013

Hej, hej hemskt mycket hej



Detta inlägg snuddar vid ämnet vett och etikett. Kanske att det har en doft av moraltant över sig. Om du inte står ut med det, föreslår jag att du slutar läsa nu.

När jag var en ung tant på si så där kring en 1,30 centimeter, var jag rysligt blyg. När vi fick främmande sprang jag och gömde mig under soffan. Med åren har jag blivit mindre skygg. Nu klarar jag till och med att skaka tass med folk och presentera mig hövligt. Jag brukar också upprepa den andres namn högt genom att säga ”Hej XXX” Trevligt att träffas”. Det är ett knep jag lärt mig för att lättare komma ihåg förnamnet på den jag nyss hälsat på.

Hur som helst har jag alltid tyckt det varit lite klurigt detta med att heja. Ibland tycker jag att det är svårt att avgöra när jag ska heja och när jag inte ska heja. Detta förefaller för mig att vara en något krångligare typ av dold social regel. Därför har jag som vana, för att få lite ordning och reda i mitt huvud, att försöka heja på alla när jag till exempel kliver in i ett rum. Jag har för vana att också heja på grannarna och andra som besöker trapphuset där vi bor och på kassabiträdet när jag handlar. Det känns som om det infinner sig en mer trivsam stämning då.

Och därmed inser jag, att jag för en del, med mitt ohejdade hejiga beteende, är en riktigt jobbig typ. Speciellt för dem som känner en rådvillhet inför ”heja eller inte heja regeln”. Det blir ibland något smått komiskt och en smula fascinerande, tänker jag, när någon, som jag vet känner igen mig, gör sitt yttersta för att inte känna igen mig och väjer att ”inte heja regeln” passar bäst in på situationen.

Personen brukar först bli djupt koncentrerad på att hålla huvudet stilla och blicken rakt fram. Sedan infinner sig en glasartad blick som stirrar ut i tomma intet. Därefter ligger fokusen på
att huvudet inte ska ruckas en ynka millimeter åt sidan, för där finns ju jag, personen man till varje pris vill undvika att heja på. Personen skrider sedan förbi, med styv lekamen, för det är knappast det minsta avslappnande att försöka undvika att heja på någon som man lagt märke till, men som man har bestämt sig för att låtsats om som att det har man absolut inte på några som helst villkor gjort.

Men jag burkar inte vara den som är den. Ofta brukar jag ogenerat ropa namnet och kanske till och med vinka ibland eftersom jag har lite svårt att tolka osynliga sociala koder. Då inträder plötsligt det kanske ännu mer mystiska. Personen i fråga, som beslutat sig för att inte heja, dräper i med den upplyftande kommentaren ”Jamen, hej. Är du här? Jag såg dig inte”. Nähä? Ridån går ned. Morsning och goodbye. Tack och god natt. Hur mycket jag än skulle vilja kan jag inte känna någon som helst glädje över att uppfattas som osynlig. I synnerhet om jag befinner mig i ett slutet rum. Utan jag känner mig bara ännu mer förvirrad och dessutom med en känsla av att ha blivit rejält tillplattad och förminskad. Ögonblickligen ångrar jag mitt tilltag att framhärda med att alltid försöka att säga hej för den goda stämningens skull.

Här kommer ett litet råd till dig som inte vet om du ska heja heller inte; det är helt okey, för mig. Jag vill absolut inte tvinga dig att heja om det känns jobbigt för dig. Men snälla, nästa gång, försök att hålla inne med kommentaren ”Jag såg dig inte”. För det finns en annan oskriven social regel: ”Du behöver inte säga allt du tänker”.

Det var bara det, hej på er!

 

onsdag 4 december 2013

Mitt inre leende


Så här soligt är mitt inre leende.
 
Det här med lycka är allvarliga saker. Vi vill säkert alla leva lyckliga liv, helst dygnet runt. Solen ska jämt lysa från en molnfri blå himmel. Men vad är lycka? Självklart en helt omöjlig fråga att besvara, då ordet lycka har så olika betydelse beroende på vem jag frågar. Och beroende på var i livet den personen befinner sig just i det ögonblicket. Dock vill jag hävda att lycka inte är ett konstant tillstånd, utan något jag förnimmer i korta ögonblick.

I vår jäktade värld finns det en paradox som går ut på att vi inte ska känna oss helt lyckliga. I alla fall inte om man ska tro kvällstidningarnas löpsedlar. Vi ska alltid helst känna att vi ska stäva efter lite mer. Bli lite mer perfekta, så blir vi vi automatiskt ännu lite lyckligare. Man ska aldrig känna sig helt nöjd, utan man kan ju tjäna lite mer pengar, bo i ett lite större hus, väga några färre kilon, ha en aning mer perfekt partner eller vad det nu må vara.

Men om jag bara hela tiden fokuserar på det jag inte har, det som jag har brist på och saknar, då missar jag att vara lycklig över allt det jag redan har. Till exempel om jag gick ned de där tre överflödiga kilona eller köpte en större lägenhet med ett rum till och får lägga en miljon till på det där rummet. Då jäklar i min låda kommer jag att känna hur lycklig jag blir. Då räcker det. Eller vill jag ha ännu mer då?

Jag känner mig ofta lycklig. Och jag har bestämt mig för att jag ska sluta inbilla mig att om jag bara hade lite mer av det eller det, blir jag ännu lyckligare. Jag har redan tillräckligt och jag är väldigt lyckligt lottad. Jag har nog mer än många andra, men givetvis finns det dem som har mer än mig. Men det struntar jag i. Jag vill leva livet nu, innan det är för sent. Jag vill inte hela tiden jämföra mig med andra. Jag är nöjd med det jag har och med den jag är.

Jaha, men vad har jag då att vara så förbaskad glad och lycklig över då? Det är helvetesmörkt utanför fönstret redan vid tresnåret på eftermiddagen, det är förseningar på samtliga tåg hela tiden och barnen i svenska skolan lär sig inte ett jota. Vad är det att yvas över och gå runt där med mitt inre lilla löjliga leende och känna lycka? Jo, jag äter mig mätt varje dag, jag har tak över huvudet, mina barn får gratis utbildning, jag kan få vård om jag blir sjuk utan att ruinera mig, jag har en familj som älskar mig och som jag älskar. Jag kan röra mig obehindrat, jag har inte ont någonstans, jag har många goda vänner och några riktigt, riktigt nära som jag känt i nästa hela mitt liv. Jag får uttrycka det jag vill, utan att kastas i fängelse. För att nämna några saker.

Kort och gott har jag mycket att vara glad, tacksam och lycklig över. Därför är det lite småskuret, tycker jag, att gå och smågnälla på än det ena och än det andra, istället för att uppskatta allt det fina jag faktiskt har och som gör att jag känner lycka i korta ögonblick. En dag kan allt vara helt annorlunda och det kan gå fort. Jag tänker leva här och nu. Njuta av det jag har blivit så rikt belönad med och fortsätta att le mitt inre leende. Dessutom lovar jag också att jag oftare ska bjussa på mitt yttre leende för det är en sådan liten trevlig gärning som man faktiskt kan ägna sig åt och som kan göra en medmänniska lite lyckligare. Pröva själv, så får du se.