måndag 17 februari 2014

Det högkyrkliga paret


Sagolikt vackra Sunne kyrka i Värmland.
 
Ja, högkyrklig har man nog aldrig kunnat kalla mig och knappast herr Gyllengrön heller. Jag är född i en tämligen ateistisk släkt och odöpt. Har aldrig varit medlem i svenska kyrkan, så en mer tvättäkta hedning får man nog leta efter. Herr Gyllengrön är dock döpt, men har för länge sedan begärt utträde ur densamma. Ja, så är det med den saken.

Så kom det sig den dagen då jag och herr Gyllengrön skulle fira ettårig (borglig) bröllopsdag, att vi styrde kosan mot Värmland, närmare bestämt till sagolika Sunne. I Sunne finns det traditioner från både kyrkor och litteratur och det var nog mer för det senare vi hade valt resmålet. Vi skulle besöka Mårbacka, Selma Lagerlöfs hem och även få litterär karma från Göran Tunströms uppväxtort.

Lördagsförmiddagen gick till ett fantastiskt besök på Mårbacka med en av de bästa guider jag upplevt. Väl tillbaka till hotellet funderade vi på hur vi skulle fördriva eftermiddagen. Jag hade sett ett anslag om att det var musik i någon kyrka inte allt för långt från Sunnes centralort. Sagt och gjort, vi knölade in oss i bilen igen och for iväg. Även om jag inte är speciellt religiös kan jag ändå tycka att det finns något vilsamt att tillbringa tid i olika kyrkor som många är helt magnifika byggnader. I och för sig har jag heller inte något emot kyrkans budskap om att älska sin nästa.

När vi försiktigt och vördsamt smög oss in i den fina gamla kyrkan möts vi av en entusiastisk äldre dam som glad i hågen hälsar oss välkomna och förkunnar att det är nya kantorn som håller konsert i kväll. Vi ler lite stelt, inte för att vi har något emot nya kantorn, mer kanske för att kvinnan verkar så otroligt glad över att se oss. Kanhända för att det var lite klent med andra kyrkobesökare och att hon kanske trodde vi var nyinflyttade församlingsbor. Det stack till lite i mitt okyrkliga samvete att jag, ateisten, blev så hjärtligt välkomnad. Bara det var ju en gest att nästan brista i gråt över. Fast damen kunde såklart näppeligen veta något om vårt okyrkliga förflutna. Konserten var i alla fall mycket trevlig, även om kyrkbänkarna gapade tomma. Kantorn var ung och hade stor familj som också var med och musicerade. Allt var frid och fröjd när helgmålsringningen ljöd över slätten.

Det var det också kommande söndagsförmiddag när jag och herr Gyllengrön bestämt oss att vi nog ändå ska besöka kyrkan där Tunströms far varit präst och där Göran Tunström själv vilar, alldeles för tidigt hädangången, innan vi började vår resa hem igen mot huvudstaden. Sagt och gjort. Vi klämmer in oss i bilen ännu en gång och styr denna gång mot Sunnes vackra kyrka. Väl där hör vi att det verkar som kyrkokören redan är på plats för att sjunga upp sig inför dagens gudstjänst. Vi chansar och smyger in lika försiktigt och vördsamt som igår.

Och vem står där igen, fridfullt leende, jo den trevliga damen från kyrkobesöket igår. Nu hälsar hon än mer översvallande på oss. Vi är ju trots allt nästan gamla bekanta. Damen verkar vådligt förtjust över att ha hittat två högkyrkliga och riktigt fromma människor som inte verkar få nog av kyrkobesök. Kanske ser hon också två nya potentiella röster till kyrkokören?

När vi något senare smög oss ut igen kändes det lite vemodigt att lämna Sunne. Mest kanske för att vi tyvärr riskerade att göra den vänliga damen rejält besviken eftersom vi inte på något sätt var det som hon kanske hoppades på att vi var. Men vem vet, kanske har hon ännu inte gett upp hoppet att det trevliga paret i yngre medelåldern (vi var det då), ska dyka upp igen, så att kyrkobesöksstatistiken återigen skjuter i höjden i Sunne församling.

 

Göran Tunström, en fantastisk författare. Läs hans böcker, om du inte redan har gjort det.
 

fredag 7 februari 2014

Undulaten som inte kunde flyga



Blanco såg ut ungefär så här. Han hette så fast han var grå.
 
Vi fick ärva en undulat som hette Blanco (fast han var grå). Blanco var en ovanligt trevlig liten undulat. Fast han inte kunde flyga. Vet inte egentligen om det besvärade honom så värst mycket. Han verkade ändå ganska lycklig inombords och nöjd med att han kunde knata omkring lite varstans i lägenheten istället. Ibland spatserade han omkring på vårt frukostbord, (någon hade sträckt ut en hjälpande hand) och lämnade fotspår i smöret.

Men en gång i livet blev det en aning mer problematisk för Blanco med detta faktum att han inte kunde flyga. Det var när hans före detta ägare, Tant Televinken med familj, skulle resa bort och Tant Gertrud lovat att mata honom. Tant Gertrud har en aning uns av skräck för fåglar och även om Blanco var en ovanligt trevlig liten undulat tyckte hon det var en smula otäckt att mata honom. När hon dock hade samlat mod till sig och gick för att mata honom, kom Blanco, glad i hågen, knatade mot Tant Gertrud med ett leende på näbben där över hallgolvet. Dock besvarade inte Tant Gertrud leendet utan bytte raskt ut maten i buren och flydde sedan hals över huvud ut genom ytterdörren med högfrekvent klappande hjärta.

Samma procedur upprepades hela veckan. Tant Gertrud tyckte i och för sig att det var lite märkligt att Blanco var så liten i maten. Det verkade som han inte åt upp fröna hon lade i buren. Hon undrade också över varför Blanco, vart efter dagarna gick, verkade bli mer och mer desperat när han mot slutet av veckan kom rusande mot henne när hon kom för att mata honom.

Det var först när Tant Televinken med familj kom hem igen och upplyste Tant Gertrud om att Blanco tyvärr inte kunde flyga. Utan han hade så gärna velat bli upplyft in i buren för att kunna picka i sig fågelfröna, som Tant Gertrud förstod sammanhanget. Men Blanco överlevde detta trauma och dog många år senare en iskall februarikväll en helt naturlig undulatdöd, han trillade helt enkelt av pinn. Givetvis blev det stor sorg i vår familj och vi placerade Blancos lilla kropp i en skokartong som vi ställde ute på balkongen i vänta på att tjälen skulle gå ur marken.

När våren kom begravde vi honom under ett blommande körsbärsträd i parken som vi kan se från vårt vardagsrumsfönster. På så sätt är han alltid med oss. Kanske att någon osteolog om si så där tusen år hittar det lilla fågelskelettet och undrar hur tusan en undulat hamnat på Sveriges iskalla breddgrader.

Nu vill jag att du som läst detta inte skvallrar till någon myndighet att vi begravt vår lilla fågel under ett japanskt körsbärsträd i parken. För möjligen kan det vara förknippat med vitesföreläggande om det uppdagas som griftefridsbrott eller dylikt.

Ja, så det kan gå. Och vår käre Blanco bryr sig inte ett dugg om vare sig myndighetsbestämmelse eller griftefrid där han nu svävar omkring högt upp i skyn i undulathimlen med sina undulatvänner. 
 


Ungefär så här ser Ebba Grön ut.

Så här ser Kent Kvitter ut. Anledningen till att det tyvärr inte är de på bilderna utan deras look a like är att de faktiskt tar rätt mycket betalt för att fotas och som fattig bloggerska har jag inte råd med apanaget det kräver.
 
Idag har två nya finurliga flygfän tagit Blancos plats. De heter Ebba Grön och Kent Kvitter. Hur de ser ut kan du se på ovan bild. Dock uppdagades att Ebba egentligen är en Ebbe men vi orkar inte byta namn. Här finns mer fakta om du är intresserad av undulater.