söndag 15 mars 2015

Hur tänkte gud när hen skapade giraffen?


Måndagsexemplar eller materialbrist inblandad i skapelsen av giraffen?

En fråga att grubbla på om du inte har något att fundera över är hur gud tänkte när hen skapade giraffen. Denna enastående vackra, men högst märkliga skapelse. Var det kanske ett av guds första skaparförsök och eftersom hen var i nybörjartagen är det ändå ett hyfsat första försök? Därefter gick det både lättare och smidigare när gud kommit in i ett kreativt flow? Giraffen var kanske försöksprototypen för att hen inte riktigt visste hur olika delar skulle fogas ihop för att få en något så när proportionerlig varelse?

Eller var det på en måndag gud skapade giraffen? Kanske hade gud varit på en brakfest under vilodagen och i sviterna av bakruset stönande släpande sig till ritbordet för att snabbt hafsa till ritningen på giraffen för att sedan gå på långlunch?

Utrustad med extra lång tunga för att lättare komma åt födan.

Eller var det i slutet av guds kreativa skapande av alla jordens varelser? Trots allt får man ju tillstå att det redan varit ett gediget och säkert en smula uttröttande jobb att skapa alla levande varelser. Dessutom efter att ha exempelvis skapat jorden, ljuset, mörkret och vattenfallen. Kanske blev det materialbrist till sist och det som var kvar i materialväg tog gud och fogade ihop till en skapelse, strunt samman om delarna passade? Kanske därför som giraffen begåvats med sina små märkliga horn på skallen som jag undrar vilket syfte de egentligen fyller?

Eller ville gud spela oss människor ett spratt och fogade ihop giraffen för att vi skulle få något att fundera över? Jag inte vet jag hur gud tänkte, ovan är bara teser till mina olika teorier. Hur tror du att det gick till?


Upp och hoppa. Inget snack om att ta något år på sig att börja gå. 

tisdag 3 mars 2015

Om utsagor kring kombinationer med bokstäver


Ord är bara bokstäver, men de kan ändå göra ont,
även om de bara är ord hopfogade av bokstäver.


En sak jag ofta lägger märke till är hur en del väljer att uttrycka sig. Ganska ofta har jag hört personer säga ”hon har säkert alla bokstavskombinationer som finns” eller ”på honom är det Aspergervarning”. Hur ska man tolka det? Är det sagt i nedsättande syfte eller är det sagt som något positivt? Och vet personen som säger detta verkligen vad de olika neuropsykiatriska diagnoserna innebär? Tyvärr kan jag nog konstatera att det ofta sägs i nedsättande syfte och den som fäller en sådan kommentar kanske gör det i sin ängslighet över att själv inte framstå som tillräckligt ”normal” (vad det nu kan vara) eftersom personen väljer att fälla sådana kommentarer, kanske som en markering för att distansera sig från ”de där andra onormala med diagnoser”.

Jag funderar över varför vi är så snabba med att lämna nedsättande omdömen om andra och om saker och ting som vi faktiskt inte har en aning om. Självfallet har även jag säkert flera gånger gjort samma tabbe, ingen människa är fördomsfri och beroende på situation eller dagsform säger man ibland helt ogenomtänkta saker. Och tyvärr sårar man andra människor också.

Däremot kostar det inget extra att fundera lite över varför man behöver fälla sådana helt onödiga kommentarer och dessutom i situationer där man inte har en aning om det faktiskt finns någon, eller närstående till någon, som faktiskt har en diagnos och som skulle blir både sårad och ledsen över den nedsättande kommentaren.

Så nästa gång du tänker att högt dra ett nedsättande eller känner att du bara måste göra en nedvärderande kommentar, ta gärna ett djupt andetag först och försök känn in i några sekunder hur du skulle reagera om någon sade något nedsättande om dig som du vet skulle såra dig.

Ja, och jag lovar, det ska jag också tänka på, jag också, annars är jag också bara en feg liten lort.