onsdag 24 juni 2015

Hur tänkte han här?






Nu ska jag beröra ett ämne som tidigare har skrivit om i min blogg; varför vissa personer använder ord i nedsättande syfte utan att tänka på hur ord kan såra eller exkludera någon annan. Denna gång blev jag först upprörd, men sedan faktiskt lite glad också. Fast jag tar det hela från början.

Igår valde en av Aftonbladets krönikörer att i sin krönika skriva generaliserande om två olika personlighetsgrupper som tydligen skulle finnas i sociala medier; ”Tycka-synd-om:arna” och ”Robot-autisterna”. Det var det senare som fick mig att känna en viss sorg över krönikörens sätt att uttrycka sig nedsättande över en hel grupp människor med autism.

Sedan blev jag förbannad över att han så okritiskt sprider vidare fördomar kring personer med autism. Texten antydde att de skulle sakna empati och vara känslokalla. Inget kan vara mer fel. Många personer med autism är mycket känsliga och deras känslor svämmar lätt över. Men eftersom de kan ha svårt med det sociala samspelet, uttrycker de inte sina känslor på det sätt som andra förväntar sig vara passande i vissa situationer och därför feltolkas de som känslokalla. Tvärtom är många med autism inte alls så dömande mot sina medmänniskor och de kan till och med vara mindre fördomsfulla än andra. Sedan är det självklart så att personer med autism också är väldigt olika individer, precis som alla andra, vilket gör att de, lika lite som alla andra, kan klumpas ihop i en ”grupp” som är precis si eller precis så.

Däremot är det tråkigt att en krönikör som har ordet i sin makt att påverka andra inte tänker längre än näsan räcker. Jag vet inte om krönikören har barn själv, men om han hade det kanske han kunde ha tänkt ett varv till innan han skrev ”Robot-autisterna” och själv använt sig av sin empati. Och bara för ett ögonblick försökt sätta sig in i hur eventuellt ett barn, en ungdom eller en vuxen med autism eller en av deras närstående skulle tänkas känna när de skulle komma att läsa  hans krönika. Jag kan inte heller för mitt liv tänka mig att han skulle ha suttit där och övervägt andra alternativ; till exempel om han skulle skriva ”Robot-diabetikerna” eller ”Robot-reumatikerna” istället. Men tydligen är det fritt fram att använda ett nedsättande ord som ”Robot-autisterna” och tror att man kan gå hem med det.

Så idag blev jag  lite glad då jag såg att krönikören hade ändrat i sin krönika och tagit bort ordet ”Robot-autisterna” samt bett om ursäkt. Det finns hopp om mänskligheten och jag tror nog att han tänker sig noga för hur han uttrycker sig framöver. Se där, det kanske blev en liten sedelärande historia av det hela till slut. Sedan känner jag en glädje över att så många andra, inte bara jag också hade reagerat och även agerat så snabbt. För jag tror att ju mer öppenhet det finns om olika diagnoser, desto färre fördomar. Det vi känner till är vi inte rädda för. I alla fall vill jag tro det. Kanske tillhör jag ”Obotliga-optimisterna”.

måndag 1 juni 2015

Ett ögonblick att minnas i kollektivtrafikens svindlande vimmel

Vem hon som skulle få de vackra vita liljorna och skulle hon bli glad?

Där satt jag på tvärbanan, en helt vanlig gråmulen fredagseftermiddag på väg hem från jobbet. Glodde på allt och ingenting samtidigt som jag min vana trogen lite vid sidan om registrerade mina medresenärer. Mitt emot mig sitter en man i ungefär 30-35-årsåldern (det där med att uppskatta åldern på folk är alltid knepigt). Han ser proper ut och i höger hand har han en stor blomsterbukett inslagen i helt vanligt vitt blompapper.

När tåget börjar rulla in på hållplatsen jag ska gå av vid, har mannen tagit av pappret på blombuketten. Under omslagspappret döljer sig en väldigt vacker bukett med röda rosor och den välbehagliga doften från härliga vita liljor sprider sig i vagnen, Han tittar på mig, ler och frågar ”Tror du att hon kommer att bli glad?”. ”Ja, det tror jag, det skulle i alla fall jag ha blivit”, svarade jag med ett leende tillbaka.

Sedan går vi av vid nästa station. Han önskar mig en trevlig kväll och jag säger lycka till. Våra vägar skiljs, och förmodligen kommer de aldrig att korsas igen. Jag kommer aldrig att få veta om den som fick buketten blev glad och jag kommer heller aldrig att få veta anledningen till varför hon fick den vackra buketten. Kanske skulle han fria, kanske var han på väg till en ”blinddate”, kanske fyllde hans fru år eller kanske att det rent av var hans mamma som skulle få den, nyss hemkommen från sjukhuset efter en komplicerad men lyckad hjärtoperation?

Jag kommer aldrig att få veta, hur mycket jag än gissar. Däremot minns jag mötet med värme. Jag fick dela en för mig fullständig främlings uppenbara lycka, ett kort ögonblick, några sekunder, där mitt i storstadens svindlande vimmel. Hans glädje fick mig att bli glad och jag kände mig till och med lite mallig över att ha blivit rådfrågad i ett sådant viktigt ärende som trots allt ett möte som kanske förändrar livet ändå är. Och kanske var det början på en helt ny resa.