Jag önskar mer kärlek i världen

Låt vår gråa vardag lysas upp av kärlek.

 

Det här med kärlek är komplicerat. Vi får nog alla med oss det (förhoppningsvis) i olika sorter i livets godispåse. En del söta och underbara karameller, en del andra karameller som smakar mer surt och bittert. Trots det är vi säkert flera som ändå oförtrutet vågade ge bort vårt röda geléhjärta och till slut fått napp. Exempelvis jag som behövde kyssa flera grodor innan jag fann min prins herr Gyllengrön. I år firar vi 15 år som gifta, gott så, men det var faktiskt inte det jag tänkte skriva om.

Utan om det jag tycker är lite knepigare, nämligen att det verkar finnas så många i vår värld som hatar. Eller rättare sagt det är ju jättesorgligt. För det är inte mer hat vår värld behöver, utan mer kärlek. Dessutom finns det en del som ägnar sitt hat mot sina medmänniskor för vilken kärlek de har valt. De talar gärna om hur fel det är med just den kärleken. För mig är det helt ofattbart, det är väl inte vem man älskar som är huvudsaken utan att man älskar! Detta hat kommer jag aldrig bemöda mig om att förstå. Jag tycker att det är helt ens egen privatsak vem man väljer att älskar och som jag faktiskt ska strunta blankt i.

Kanske är det så att den som väljer att hata gör det för att kompensera en brist? Av olika anledningar kan vi människor kanske inte älska (vilket också är jättesorgligt). Kanske har man fått väldigt lite kärlek av sina närmaste och det är sorgen över det som flödar ut i ilska och sedan hat mot andra som älskar? För det man själv inte fått eller uppnår vill man heller inte unna någon annan? Egentligen har jag ingen aning och anledningarna till att hata istället för att älska är säkert mer komplicerade och flera. Men svårt är det att förstå varför en del väljer att bli så till den milda grad upprörda över hur andra väljer att leva sitt liv och kan spy ut sin galla om vad som är det ”rätta” och döma alla som inte lever efter den normen som den personen har bestämt sig för är den rätta.

En annan sak som jag har svårt för och som jag har funderat en hel del över är en kommentar som jag hörde ganska ofta när min son var liten. En kommentar som flera vuxna, som jag upplever som vettiga människor i min omgivning, fällde. Om jag valde att klä min son i en rosa (ibland räckte det faktiskt med en lila t-shirt) eller om han själv valde (när han var två år) att ta på sig en klänning (eftersom hans storasyster hade det) hördes kommentaren: ”Va, du vill väl inte att han ska bli bög, eller?”

En så infernaliskt korkad kommentar. Precis som det värsta jag som förälder skulle kunna uppleva är att mitt barn är homosexuell? Faktiskt finns det väldigt många andra saker jag skulle oroa mig mer över till exempel att mitt barn skulle börja knarka eller att få för sig att mörda någon annan människa eller drabbas av cancer eller råka ut för en bilolycka eller bli nazist.

 Det var bara det lilla och jag passar nu på att önskar mer kärlek åt hela världen. Puss & kram!

 

Jag önskar mer kärlek i världen!

 

 

Vi blir alla äldre eller?

Tre glada tanter med fina badmössor.

 Jag och min käre make Gyllengrön sitter nöjeslystna och förströr oss framför dumburken. Då tar följande konversation fart:

-          Nämen, vad gammal hen har blivit. Hen måste ju vara ungefär lika gammal som vi, säger jag.

-          Nä, jag tror att hen faktiskt är yngre än vi, säger maken Gyllengrön. Och tillägger lite piggt:

-          Du jag tar och googlar.

-          Verkligen, smackar jag.

 Knappa, hamra, googla, snörvla, hmm:a, googla och till slut: tadam (plats för trumpetfanfar).

-          Jajamän, vad var det jag sa. Hen är född fyra år efter dig och tre efter mig, basunerar maken Gyllengrön triumferande ut.

-          Oj då, så där gamla ser väl vi inte ut i alla fall, säger jag lite frågande och saknar ytterst sannolikt just i den stunden all slags mått av självinsikt.

-          Nej rå, det gör vi verkligen inte, eldar maken Gyllengrön på. Vi ser mycket yngre ut.

Puh och så tar vi på oss synnerligen belåtna miner och känner oss mycket till freds med ett ännu förträffligt konstaterande om att på oss märks då ingen skillnad alls faktiskt. Glada i hågen sörplar vi i oss lite fisljumet kaffe.

Ja, suck, jag har skrivit det förut; tiden går och det dessutom ganska fort. Vad som däremot inte verkar hänga med är tidsuppfattningen om sig själv. Logiken tycks vara följande; eftersom jag fortfarande på insidan känner mig ungefär likadan som jag gjorde när jag var 32 år, 24 dagar och 16 minuter så är det säkert så jag också ser ut på utsidan. Eller? Har du råkat ut för samma fenomen? Och om så är fallet kan det vara farligt, ja kanske rent av smittsamt?

Detta är inte herr Gyllengrön utan en finurlig mattelärare.

Sköna uttryck som inte används lika frekvent nu för tiden

Den fågel som i större delen av landet kallas kaja, heter i Skåne, Halland och Blekinge alika. Detta namn anses komma från Ale, ett namn på en kvinna i en djurfabel som uppträdde i en fågelkropp. En del människor kan uppträda fulla som alikor.

Att tiden går är ju knappast någon nyhet. Eftersom jag varit med ett tag har jag sett några decennier passera och med dem olika sorts uttryck i språket. Säkert använder jag uttryck som för en ung människa idag låter som rena marsianskan. Och jag skulle aldrig kunna använda ett uttryck som ”fett” eftersom det låter helt snurrigt om det kommer från min medelålders tantnäbb. Däremot har jag roat mig lite med att här lista några sköna uttryck som inte används lika frekvent nu för tiden. Håll till godo:



• Att stajla (t ex inför någon)
• Va lattjo
• Snajdigt
• Vilken snygg böna
• Mysko
• Faderullan
• På kanelen
• Glad i hatten
• Läckert
• Fränt
• Ha en räv bakom örat
• Bakom flötet
• Skägget i brevlådan
• Det lyser, men ingen är hemma
• Dra på trissor
• För Kung och fosterland
• Gå i putten
• Gå upp i limningen
• Flådigt
• Stålar
• Fähund
• Drummel
• I ett nötskal
• Karlslok
• Lymmel
• Vilken tomte
  
  

  

  Tomtar på loftet någon?
  

   

 

• Pundigt
• Vad punschigt
• Full som en Alika
• Kör i vind!
• Ha tomtar på loftet
• Sus och dus
• Knasboll
• Pricken över i:et
• Vilken luffare
• På lyset
• Åka på en blåsning
• Yr i bollen
• Se röken av
• Vilken lallare
• Är inte mycket att hänga i julgranen
• Vara i ropet
• Som ett skållat troll/som en skållad råtta
• På pickalurven
• Ute och cykla
• Ta ner skylten
• Råka i luven på varandra
• Lägga på en rem
• En kopp java
• Ha ett välsmort munläder
• Mumla i skägget
• Pigg som en mört



De här två är verkligen ute och cyklar.

 

Vad har du för favorituttryck som kanske inte är lika känt nu som då?

Nytt år med nya möjligheter

Carl-Jan, lite av min idol faktiskt.

Nu var det 2014 (nobelpristagaren i litteratur Eyvind Johnsson, skrev en bok med titeln; Nu var det 1914. Detta sammanträffande är naturligtvis endast en ren tillfällighet och har inget med det övriga inlägget att göra. Men läs gärna boken, den är bra.). Med ett nytt år framför mig ligger såklart nya möjligheter. Jag har inte avlagt några nyårslöften då löftena har en förmåga att bryta upp sig själva efter ett tag. Däremot har jag idag krupit till korset och kört igång med 5:2 metoden. Länge har jag styvnackat fnyst åt diverse metoder att försöka minska min vikt. Och jag har inte velat ta upp min dyrbara tid här på jorden med att fundera över kalorier och dieter.

Däremot har jag, med stigande ålder, anammat en annan livsstil än 1984 och det har tyvärr visat sig de få gånger jag ställt mig på vågen. Ja, det är sorgligt. Här måste jag ta en liten paus och gråta en krokodiltår. Jag som egentligen vill leva livet efter Carl-Jan Granqvist devis ”Livet är för kort för att inte dricka ett glas champagne varje dag” får nu istället dricka örtte och räkna kalorier.

Men då jag också förmodligen har en ärftlighet för stroke var valet ändå inte så svårt. Jag har gått ned en gång förut med hjälp av Viktväktarna men problemet är (som många andra säkert också känner till) att de sex kilon jag lyckades gå ned gick jag upp igen och några till på det.

Efter att jag under julen ägnat mig åt att läsa hälsojournalisten Michael Mosley bok ”5:2-dieten” (som jag för övrigt gav min man i julklapp) tycker jag att hans resonemang, att han testat dieten själv och de forskningsstudier han hänvisar till känns rimliga. Jag tycker det finns något sympatiskt över det hela. Att jag gör uppoffring två dagar i veckan och begränsar mitt kaloriintag mot att jag äter som vanligt övriga fem dagar. En ganska juste deal om du frågar mig.

Nu kanske du suckar och tror inte ett dugg på detta. Det har jag respekt för, luften är fri för alla. Och bara det fungerar bra för den som ska förändra så är det väl frid och fröjd? Hur som helst följer det kanske en vidare rapport om detta förlopp, eller så bloggar jag om något annat helt enkelt. Det var, i alla fall, ett lätt beslut att fatta. Oj, nu måste jag gå till köket och röra ihop min tonfisksallad a la 255 kalorier.

P.S. Faktiskt har jag gett ett nyårslöfte och det är att försöka köpa mer ekologisk mat. Kanske inte så svårt att hålla och det känns bra för mig. D.S.

Bokslut 2013

Mitt framtida bibliotek? Nja, vi får väl se.

 

På årets sista dag känns det väl helt naturligt att göra en återblick över 2013, som snart gör sig redo för att vandra in i historieböckerna. Men också att fundera över om det är något jag vill göra, önskar mig eller vill förändra nu när nya möjligheternas år 2014 stampar otåligt i spiltan i väntan på startskottet. Jag tänkte dock inte tråka ut er med det senare utan gör istället ett bokslut över 2013 i bokstavlig bemärkelse.

Det finns somliga som skriver dagbok för att minnas det som hänt. Andra noterar dagens väder för att kunna gå tillbaka och minnas hur det förhöll sig med väderleken just den dagen det året. Själv har jag, i över tio års tid, roat mig med att föra lista över böcker jag läst under året. Jag minns mina senaste år genom vilka böcker jag läst. Listan kan säkert tala om i vilken fas i mitt liv jag var inne i. Mina bokval över åren speglar också i viss mån hur jag mådde, vad jag ville förändra och vad jag var nyfiken på att lära mig mer om.

Ja, jag har alltid varit en riktigt bokmal från det jag var tillräckligt stor att själv orka kånka hem böcker från biblioteket i Bollmora Centrum. Jag minns ännu välbehagskänsla av att ha en oläst bok framför mig som luktade så där alldeles speciellt. En blandning mellan damm och det där röda obligatoriska bokomslaget som alla biblioteksböcker på den tiden hade. Jag låg ofta på det hårda köksgolvet och lät mig uppslukas av andra världar och livsöden. Ibland somnade jag och vaknade av eftermiddagssolens varma strålar där dammet virvlade omkring. Och jag uppfylldes med en rusig lyckokänsla när jag sneglade på högen olästa böcker som låg intill mig. På äldre dagar har mitt intresse för böcker bidragit till att jag skrapat ihop hyggligt många universitetspoäng i litteraturvetenskap och jag väljer, som du förstår, helst konst- och litteraturfrågorna i diverse frågespel. Och min önskan inför 2014, även om jag i början av texten lovade att inte trötta ut dig med mina önskningar, är att inreda vårt alldeles egna bibliotek i sommarhuset. En dröm jag närt länge.

Ja, jag är en obotlig humanist som i min enfald spatserar omkring och tror att jag genom att läsa böcker blir lite klokare, eller kanske inte. Hur som helst kan jag resa jorden runt om jag vill när jag väljer att läsa en ny bok. Jag kan också få en uppfattning om och en inblick i hur andra människor lever sina liv. Liv som många gånger är väldigt olikt det liv som jag lever. Jag kan skratta, gråta och fundera över det jag läser. Jag vill tillåta mig att tänka den humanistiska tanken att läsning utvecklar människan och även skänker skönhet till livet. En välformulerad text med vackra ord ihop fogade till meningar är en lisa för själen. Att läsa lägger grunden till så mycket här i världen, inbillar jag mig i alla fall. Ju mer jag läser, desto mer ödmjuk blir jag över hur lite jag vet och förstår. Men ju mer jag läser desto lättare har jag att formulera och uttrycka mig både med det skrivna, men också med det talande språket.

Nåväl, glitter och glamour så här i 2013 års sista skälvande timmar; här presenterar jag mitt bokslut 2013 (plats för trumpetfanfar). Listan innehåller både skönlitteratur och facklitteratur. Det är en blandning av svenska och utländska författare. En och annan deckare har smugit sig in, eftersom jag läser det med skräckblandad förtjusning och har lite svårt att ta mig ur deckarträsket. Det finns nämligen en lite mörk fläck i mitt inre som har en fascination för seriemördare.

En författare på listan har jag träffat i verkliga livet. Pelle Sandstrak, som jag lyssnade till på bokmässan 2012 och köpte där hans bok som han också signerade åt mig. Han har en fantastisk livshistoria och är en underbar förläsare. Och en människa som kämpat hårt för att vara den han är född till att vara.

Om du tycker jag läst få böcker under året vill jag bara säga att jag just nu håller på med Knausgårds sista del. Den ger tegelstensromanen en renässans eftersom den är på över 1 000 sidor. Jag har kommit halvvägs och när jag läst ut den har jag läst hela hans fantastiska livsverk. Om den kan man säga mycket och diskutera länge. Alla har sina uppfattningar om honom och hans mastodontverk. Förmodligen är det inte alla som läst honom, men har åsikter ändå. Men att den kommer att gå till litteraturhistorien vågar jag nog påstå. Det är en av de bättre läsupplevelser jag haft på väldigt länge. Och en annan är trilogin om Engelsfors, ett vackert namn på en risig stad, där jag läst den första delen Cirkeln. Den andra delen Eld väntar på mig i bokhyllan. Väldigt spännande och skickligt hur författarna fått ihop verklig småstadsmiljö med trolldom och magi. Sådant gör mig full av beundran och det är en riktig bladvändare.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min lista, men jag vill inte trötta ut dig med mitt ”boknörderi”. Istället vill jag önska dig ett Gott slut och ett Gott nytt år! Var rädd om och krama ofta om dina nära och kära samt lova mig att du åtminstone läser en bok under nästa år. Och om du har barn se till att ditt barn också läser åtminstone en bok. Det är ett ansvar som vi har som vuxna, tycker jag!

Läs och njut av Tant Gröns boklista över böcker hon läst 2013: 

1. ”Vad jag älskade” – Siri Hustvedt
2. ”Leva i livet” – Elisabeth Kübler-Ross, David Kessler
3. ”Min kamp” – del 5 - Karl Ove Knausgård
4. ”Fräknar på hjärnan” – Om udda barn och små avvikelser – Monica Eriksson
5. ”Fvonk” – Erlend Loe
6. ”Fasanjägarna” – Jussi Adler-Olsen
7. ”Mr Tourette on tour” – Pelle Sandstrak
8. “Adjö det ljuva livet” – Camilla Henemark, Carina Nunstedt
9. ”Mordet på Ragnhildsholmen” – Mats Ahlstedt
10. ”Blodläge” – Johan Theorin
11. ”Pepparkakshuset” – Carin Gerhardsen
12. ”Vad det bra så! – Lena Andersson
13. ”Cirkeln” – Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
14. ”Mord ombord” – Jan Mårtenson
15. ”En man som heter Ove” – Fredrik Backman
16. ”Energitjuvar” – Ingalill Roos
17. ”Flickan” - Angelika Klüssendorf
18. ”Jag ska göra dig så lycklig” – Anne B Ragde
19. ”Farlig fåfänga” – Stieg Trenter

P.S. Idag hittade jag en pocketbok på Konsum som bara bad till mig att jag skulle köpa den; ”För mycket lycka” av Alice Munro. En sådan titel kan jag bara inte ignorera så den fick så klart följa med hem. D.S.

 

 

Det hänger på håret

Lite ovanligare frisyrval.

Det hänger på håret. Här kommer ett stycke om det här med mysteriet hår. Som det mesta hos oss av arten homo sapiens är håret på huvudet något högst individuellt. Några har jättemycket, andra har tilldelats lite mindre och några, med tiden, har inget alls. En del har hår där hårstråna är tjocka och kraftiga som tagel. En del är någonstans mitt emellan och vissa (som jag) har nordiskt tunna, mjuka och flygiga hårstrån som gärna blir elektriskt under kalla vinterdagar.

Hår har också olika färger; svart, brunt, råttfärgat (som mitt), ljustbrunt, blont, rött, grått eller silvervitt. Färgen kan växla genom åren och en del färgar det för att dölja de allt fler med tiden grå stråna, medan andra pratar om de grå tinningarnas charm. En del av oss är lite djärvare och väljer lite mer vågade färger som ljusblått, lila, rosa eller grönt när det ska färgas. Vissa hårstrån är raka som spikar medan vissa krokar sig i ljuva korkskruvslockar. Ett exempel på det förra är Guldlock som åt upp björnarnas gröt. Andra berättelser med hår i handlingen är den om Simson som hade styrkan i håret och prinsessan Rapunzel .

Hår behöver också klippas och hår kan hållas kort heller långt. En del byter frisyr ofta medan någon annan väljer att ha ungefär samma frisyr livet igenom. Hår fungerar som tidsmarkör, ofta när man tittar på gamla foton kan man skratta gott och lite elakt över valet av frisyr.  Page härstammar som mansfrisyr redan från medeltiden och var jättepoppis under 1970-talet. Bobbat eller shinglat håret var högsta mode för kvinnorna på 1920-talet som en modig markering över självständighet och modernitet. Det som hade setts som kvinnans främsta prydnad föll för saxen.

Fyra långhåriga killar från Liverpool.

 

Under 1960-talet lät man håret växa i kärleksfull hippiestil och det snaggade håret har väl hängt med under de flesta tider. Permanentat hår var tufft ett tag. Minns när det var inne med rak lugg och permanentat långt hår som med fördel kunde sättas upp med två hårspännen i guldfärg på var sin sida om huvudet.

Fräck tuppkam.

Tänkare i den klassiska hockeyfrillan.

 

I dag är det dock inte lika vanligt med punkfrisyr, som på 1970/80-talet, men det förekommer trots allt och numera framstår det mer som gulligt och inte farligt. Och frisyren framför andra; hockeyfrillan, kort där framme och långt där bak, existerar nog faktiskt den också fortfarande även om den var väldigt omtyckt på 1980-talet. Vi kan också ha tillsatser i håret för att forma det som vi vill. Pomada, vax, smör, hårspray, sockervatten, mousse och säkert något annat som jag har glömt att räkna upp.

Lugn bara lugn.

Ja, hår är härligt och besvärligt. Dock finns det ett litet problem. Det är sällan som vi är nöjda med det vi fått. Vi som har självstripigt vill gärna ha självlockigt. Och de med ljuva lockar använder plattång för att få det rakt. På något sätt verkar det som vanligt, man är aldrig nöjd med det man själv fick av naturen. Och då är det tur att vi kan gå till frissan för att förändra oss och för att försöka få det hår vi alltid drömt om. Eller inte.

The one and only.

Och så till slut mannen, myten och frisyren Lars Adaktusson som till och med har fått en egen låt om sin vackra frisyr.

Hej, hej hemskt mycket hej

Detta inlägg snuddar vid ämnet vett och etikett. Kanske att det har en doft av moraltant över sig. Om du inte står ut med det, föreslår jag att du slutar läsa nu.

När jag var en ung tant på si så där kring en 1,30 centimeter, var jag rysligt blyg. När vi fick främmande sprang jag och gömde mig under soffan. Med åren har jag blivit mindre skygg. Nu klarar jag till och med att skaka tass med folk och presentera mig hövligt. Jag brukar också upprepa den andres namn högt genom att säga ”Hej XXX” Trevligt att träffas”. Det är ett knep jag lärt mig för att lättare komma ihåg förnamnet på den jag nyss hälsat på.

Hur som helst har jag alltid tyckt det varit lite klurigt detta med att heja. Ibland tycker jag att det är svårt att avgöra när jag ska heja och när jag inte ska heja. Detta förefaller för mig att vara en något krångligare typ av dold social regel. Därför har jag som vana, för att få lite ordning och reda i mitt huvud, att försöka heja på alla när jag till exempel kliver in i ett rum. Jag har för vana att också heja på grannarna och andra som besöker trapphuset där vi bor och på kassabiträdet när jag handlar. Det känns som om det infinner sig en mer trivsam stämning då.

Och därmed inser jag, att jag för en del, med mitt ohejdade hejiga beteende, är en riktigt jobbig typ. Speciellt för dem som känner en rådvillhet inför ”heja eller inte heja regeln”. Det blir ibland något smått komiskt och en smula fascinerande, tänker jag, när någon, som jag vet känner igen mig, gör sitt yttersta för att inte känna igen mig och väjer att ”inte heja regeln” passar bäst in på situationen.

Personen brukar först bli djupt koncentrerad på att hålla huvudet stilla och blicken rakt fram. Sedan infinner sig en glasartad blick som stirrar ut i tomma intet. Därefter ligger fokusen på

att huvudet inte ska ruckas en ynka millimeter åt sidan, för där finns ju jag, personen man till varje pris vill undvika att heja på. Personen skrider sedan förbi, med styv lekamen, för det är knappast det minsta avslappnande att försöka undvika att heja på någon som man lagt märke till, men som man har bestämt sig för att låtsats om som att det har man absolut inte på några som helst villkor gjort.

Men jag burkar inte vara den som är den. Ofta brukar jag ogenerat ropa namnet och kanske till och med vinka ibland eftersom jag har lite svårt att tolka osynliga sociala koder. Då inträder plötsligt det kanske ännu mer mystiska. Personen i fråga, som beslutat sig för att inte heja, dräper i med den upplyftande kommentaren ”Jamen, hej. Är du här? Jag såg dig inte”. Nähä? Ridån går ned. Morsning och goodbye. Tack och god natt. Hur mycket jag än skulle vilja kan jag inte känna någon som helst glädje över att uppfattas som osynlig. I synnerhet om jag befinner mig i ett slutet rum. Utan jag känner mig bara ännu mer förvirrad och dessutom med en känsla av att ha blivit rejält tillplattad och förminskad. Ögonblickligen ångrar jag mitt tilltag att framhärda med att alltid försöka att säga hej för den goda stämningens skull.

Här kommer ett litet råd till dig som inte vet om du ska heja heller inte; det är helt okey, för mig. Jag vill absolut inte tvinga dig att heja om det känns jobbigt för dig. Men snälla, nästa gång, försök att hålla inne med kommentaren ”Jag såg dig inte”. För det finns en annan oskriven social regel: ”Du behöver inte säga allt du tänker”.

Det var bara det, hej på er!