Vi blir alla äldre eller?

Tre glada tanter med fina badmössor.

 Jag och min käre make Gyllengrön sitter nöjeslystna och förströr oss framför dumburken. Då tar följande konversation fart:

-          Nämen, vad gammal hen har blivit. Hen måste ju vara ungefär lika gammal som vi, säger jag.

-          Nä, jag tror att hen faktiskt är yngre än vi, säger maken Gyllengrön. Och tillägger lite piggt:

-          Du jag tar och googlar.

-          Verkligen, smackar jag.

 Knappa, hamra, googla, snörvla, hmm:a, googla och till slut: tadam (plats för trumpetfanfar).

-          Jajamän, vad var det jag sa. Hen är född fyra år efter dig och tre efter mig, basunerar maken Gyllengrön triumferande ut.

-          Oj då, så där gamla ser väl vi inte ut i alla fall, säger jag lite frågande och saknar ytterst sannolikt just i den stunden all slags mått av självinsikt.

-          Nej rå, det gör vi verkligen inte, eldar maken Gyllengrön på. Vi ser mycket yngre ut.

Puh och så tar vi på oss synnerligen belåtna miner och känner oss mycket till freds med ett ännu förträffligt konstaterande om att på oss märks då ingen skillnad alls faktiskt. Glada i hågen sörplar vi i oss lite fisljumet kaffe.

Ja, suck, jag har skrivit det förut; tiden går och det dessutom ganska fort. Vad som däremot inte verkar hänga med är tidsuppfattningen om sig själv. Logiken tycks vara följande; eftersom jag fortfarande på insidan känner mig ungefär likadan som jag gjorde när jag var 32 år, 24 dagar och 16 minuter så är det säkert så jag också ser ut på utsidan. Eller? Har du råkat ut för samma fenomen? Och om så är fallet kan det vara farligt, ja kanske rent av smittsamt?

Detta är inte herr Gyllengrön utan en finurlig mattelärare.