Mina bristfälliga ornitologkunskaper

Liten och vanlig hackspett

Finaste gröngölingen

En trevlig spillkråka

Jag har bott i större delen av mitt liv i stan. Det kanske är ett skäl till mina bristfälliga kunskaper i att kunna identifiera olika fjäderfän. Visst, jag kan skilja mellan en gråsparv och en skata och när jag ser en duva så vet jag att det inte är en sädesärla. Men sedan är det mer klent beställt med kunskaperna.

Domherren är ju som bekant ett populärt fågelmotiv och den vet jag i och för sig också hur den tar sig ut i verkliga livet. Dock vill jag passa på att påpeka att så där illrött bröst som den brukar ha på många alster inte överstämmer med sanningen. Men det är väl mer för effekten av tavlan förstås. Vi har nämligen två domherrar som brukar hälsa på i trädgården, därav mina torftiga kunskaper om domherrar.

Hur som helst traskade jag kring en del i höstas ute i skogen för att söka ro och harmoni för min stressade själ. Tankarna flög högt och jag kunde andas fritt. Plötsligt när jag går där i tallskogen hör jag ett ihärdigt knackande från en hög och ihålig furustam. Jag kikar uppåt, och mycket riktigt där sitter ett vackert exemplar av en hackspett. Så är allt i sin ordning. Kände mig lite uppåt av att få beskåda denna vackra och färgglada fågel. Min favoritfågel är gröngöling, som ni som följer min blogg redan vet. Och det var det som jag stolt trumpetade ut via en statusuppdatering på Facebook då jag förkunnade att jag minsann skådad ett sällsynt vacker exemplar av en gröngöling där i djupaste Sörmlandsskogen.

Här hade jag nu bara kunnat mörka och inte erkänt att det faktiskt inte var en gröngöling jag sett. Den är som det hörs av namnet grön och den hackspetten jag såg idogt hackande i den ihåliga trädstammen var röd, svart och vit. Just det en Spillkråka, utbrast jag glatt till min familj när jag nämnde min fadäs med min uppdatering på Facebook. Varpå jag ändå, för säkerhets skull, vill kolla om detta nu var rätt sorts hackspett och slog ivrigt upp hackspettar i vår, icke så frekvent använda, fågelbok.

Men vad visar den; ve och fasa det är inte heller en spillkråka jag mött. Spillkråkan är ganska stor och svart och den lilla gynnaren jag skådade var betydligt mindre och bara delvis svartfärgad. Därmed hade jag faktiskt bara sett en helt vanlig hackspett. Aj då, men den var fin ändå måste jag tillstyrka.

Sedan kände sig min dotter nödgad att kommenterar mina bristfälliga fågelkunskaper i den statusuppdatering jag gjort på Facebook och då tänkte jag att det är lika bra att erkänna; nej, jag är inte en fena på fåglar. Men jag lär mig så sakteliga och i helgen ska vi köpa ett fågelbord för att kunna mata dessa ljuva små varelser och lära oss mer kring vad de envisas att vara för olika sorter.