Förnuft och känsla i juletid

Här kommer ett gnistrande tankebloss till dig att reflektera över. Om du har tid vill säga?

Oj, hur gick det här till? Redan december och snart jul. För varje år är känslan att tiden går fortare och fortare. Fast den såklart inte gör det. Tiden går lika fort eller långsamt, för all del, som alltid. Dygnet har 24 timmar, varken mer eller mindre.

Jag tycker att tankar om tid är intressanta. Vi verkar känna oss mer och mer stressade över allt som ska hinnas med. Allt i en strävan över att hinna leva lyckliga i alla våra dagar. Dock räcker det inte idag att exempelvis springa en löprunda på 5 kilometer för att känna oss nöjda och lyckliga. Inte ens ett maraton på över 4 mil får någon att imponerat höja ett ögonbryn. Du ska helst göra klassikern, springa Ultramaraton eller hålla på en hel dag med att simma och springa mellan olika öar. Samtidigt som du lägger ut en statusuppdatering i sociala medier för att visa hur duktig och lycklig du är över att leva det perfekta livet.

Jag vill på inget sätt klanka ned på de som tycker om att röra sig men det väcks ändå funderingar i mig varför det är så viktigt att hela tiden ”utmana sig själv”. Det är nog bra att då och då utmana sig själv genom olika prövningar för att växa och få självförtroende över den egna förmågan att klara av saker och ting. Hela livet är en prövning som utmanar oss ständigt. Dock verkar det som det inte bara räcker med att utmana sig själv, det är också själva utmaningen som ger beundrande utrop och givetvis en statushöjning och en go känsla att bli sedd. Och så smakar det förstås så gott att få slicka i sig allt beröm över att vara så duktig. För duktiga vill vi nog alla vara. Fast behöver vi vara det hela tiden, dygnet runt? Och är det kanske så att det är i jakten på duktigheten som vi går riktigt vilse?

Vi gör förmodligen en hel del saker för att vi söker bekräftelse, kanske kärlek eller vad det nu kan vara det vi söker och som vi förmodligen lider brist på eller har lidit brist på. Vi inbillar oss att allt ska vara perfekt, att vi har kontroll och att vi hela tiden måste vara lyckliga för att alla andra är det. För det har jag ju sett på Facebook att alla andra är det och för att de hinner med precis allt. Medan jag bara hinner med hälften så mycket. Så är det naturligtvis inte, ingen är lycklig hela tiden och ingen hinner med precis allt. Men vad hjärnan vet är inte, som bekant, självklart kopplat till det vi känner. Det är därför vi fortsätter att bli exponerade av reklam som fullkomligt översköljer oss, det är inte med förnuftet vi fattar våra beslut, det är med känslan.

Ibland tror jag att det är nödvändigt att tillåta sig att stanna upp. Att verkligen få vila, gå in i sig själv, känna efter och stillsamt reflektera över tiden och vad som verkligen är viktigt för mig? Få tid att ställa den verkligt utmanande och svåra frågan; blir jag verkligen lyckligare av att bara springa på? Trots att jag springer över min egen inre kompass och mina egna behov?

Fast det kanske inte är den frågan som är viktigast att ställa sig utan vilket val ska jag göra framöver? Fortsätta med nästa utmaning, även om jag vet att det inte är den som gör mig lycklig eller välja något annat sätt? Att våga välja någon annan stig än alla andra? Även om andras livsval verkar vara det som allra mest verkar provocera oss människor. Fast det kanske säger mer om oss och hur vi verkligen mår där i botten av oss själva.

Önskar er alla en god och fridsam jul! Var snälla mot varandra och tänk på att det är barnens högtid. Största kramen och skickar med en rad att kanske fundera vidare kring ”det är de som går vilse som hittar de nya vägarna”.

Hej då dåliga samvete

På bilden ser du hur mitt dåliga samvete har packat ihop sina saker inför flytten ur mitt huvud,

I mitt senaste inlägg lovade jag bot och bättring på att blogga mer. Det blev kanske inte riktigt så. Jag har inte direkt sprutat ur mig blogginlägg under hösten. Fast nu råder jag lite bot och bättring i frågan genom att skriva detta inlägg. Hurra!

Tänker på detta med dåligt samvete. I vår tid, kanske för övrigt i alla tider, drabbas vi, mer eller mindre ofta, av dåligt samvete för allt vi inte hinner med. Går sedan och grämer oss för allt vi måste, borde och skulle göra. Så även jag förstås. Däremot har jag nu bestämt mig för att, här inför öppen ridå, göra slut med mitt dåliga samvete. Jag ska från och med nu vara glad över de gånger saker och ting, måsten och borden blir av istället och faktiskt njuta av det. Att det blev av alltså. Exempelvis vara lycklig över stunderna jag träffar mina vänner och vara närvarande i det. Istället för att känna dåligt samvete och älta tankar om att vi borde ses oftare.

Detsamma ska jag göra med alla projekt jag planerar i mitt huvud. Jag ska känna en glädje över de projekt jag lyckas genomföra. De andra kan faktiskt få fungera som kreativa tankar för att få igång andra projekt.

Idag, till exempel, känner jag en glädje över att vi börjat måla om ett rum. Något vi tänkt och planerat en längre tid. Mycket annat kom mellan, eller rättare sagt det var livet som kom i mellan. Det händer saker som jag inte själv styr över, men som jag av olika anledningar behöver ta itu med och göra istället. Ting tar tid och ting behöver få ta tid.

Så från och med nu tänker jag var snäll mot mig själv och inte längre plåga mig med tankar på allt som borde, måste och ska göras. Istället ska jag hylla mig själv när något blev gjort. Hej då dåligt samvete, lycka till, jag önskar dig allt gott nu när du flyttar ur mitt huvud. Du får klara dig själv nu. Själv ger jag mig nu av från bloggen för att njuta av fonduemiddag med mina nära och kära samtidigt som jag klappar mig själv på axeln.

Massor av guldgula höstlöv och kärlek till er alla!

Förändringens vindar

Förändring kräver mod, brukar det sägas.
Vet inte om jag är modigare än de flesta men förändrar gör jag i alla fall.
För tänk om det finns något ännu mer spännande bakom nästa kulle?
 

Oj, vad länge sedan det var jag bloggade. Jag skäms nästan lite när jag ser att det senaste inlägget var i mars. Vart har tiden tagit vägen? Jag får skylla på att det har hänt en större förändring i mitt liv; jag har fått nytt jobb. Det har upptagit mycket av min tid,  så jag har inte haft riktigt med ork för att blogga. Men nu får det bli förändring på det.

Förändring är något som hela livet består av. Ändå brukar många människor in i det längsta försöka klamra sig fast vid att det inte ska bli någon förändring alls, för förändringar är osäkra, läskiga och helt, helt underbara. Det är förändringen som får oss att växa som människor. Som mitt beslut att byta jobb. Till en annan bransch och en annan tjänst. Något som jag velat länge. Jag är glad att jag ännu hänger med och jag är glad att en ny spännande dörr öppnas för mig även om det är i ett helt okänt landskap.

Funderar på hur det sett ut om jag fortfarande satt på mitt första jobb? Hur mycket jag skulle ha missat i min personliga och yrkesmässiga utveckling. Hur många trevliga människor jag inte hade träffat. Hur många nya tankar och idéer jag inte fått ta del av och tänkt ”ja, så kan man ju också tänka”. För mig har förändringar varit vitala och utvecklande. Jag är inte speciellt sentimental lagd. Går inte omkring muttrar ”det var bättre förr”.  Jag ser mer fram emot det nya och är nyfiken vad det ska föra med sig.

Nu invänder säkert någon och säger att det minsann inte är något fel att jobba på samma jobb i alla sina yrkesverksamma år. Och det tycker inte jag heller. Däremot hade det inte varit en bra lösning för mig. Jag blir lätt rastlös och vill ha omväxling. Lära mig nya saker. Som tur är har jag förmånen att jobba med ett yrke där det går att hoppa mellan branscher. Vilket jag är otroligt lycklig över.
Visst har jag många gånger funderat över vad det är som driver mig att förändra hela tiden. Har med tiden också förstått mer av varför jag vill det. Har också med livets erfarenhet fått med mig att förändring sker hela tiden och är inget som jag kan styra över, vare sig jag vill eller inte. Hela livet är en förändring, i stort och i smått, i glädje och i sorg.
En sak är dock säkert och det är att inget kommer att vara beständigt. Inget varar för evigt. Även om vi människor gärna vill inbilla oss det. Avslutar med ett citat från Tove Janssons Trollvinter ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”

Solsken & hummelsurr på er!

Katter är trevliga varelser

En katt som knatade förbi på landet när jag låg och latade mig en sommardag i utesoffan.

Väldigt kelig, tills den fick span på något mer intressant. En fågel? Eller kanske en mus?

Ibland undrar min son vad vi gjorde förr i tiden när vi inte kunde lägga ut bilder på katter i sociala medier. Gick vi runt på stan med våra katter och visade upp dem för varandra? Nja, kanske inte riktigt, men själva sinnebilden att det skulle varit så är fnitterframkallande.

Själv har jag alltid varit förtjust i djur. När jag var riktigt ung var det bara hundar som gällde. Jag gillade att lära mig om olika raser och min högsta dröm var att få en egen förstås. Det fick jag, mina snälla föräldrar tröttnade väl på allt tjat och föll till föga. Jag lovade såklart dyrt och heligt att jag skulle gå ut med hunden varje dag. Det blev väl kanske inte riktigt så, men vår tax blev en uppskattad familjemedlem och ett bra sällskap till min pappa som jobbade hemifrån på dagarna. Det var nog han som mest gick ut med taxen. Idag har jag emellertid ett kort på vår fina tax, som hette Linda, på nattduksbordet. Ett rart minne.

Men nu var det katter jag skulle skriva om. Två egna har jag haft, båda bondkatter. En som var i alla möjliga färger; brun, svart, grå. En vit fläck på bröstet och på tassarna, som hade fått ett litet stänk av det vita där också. Den andra katten var helvit och hade något lurvigt påbrå. Väldigt kelig var den katten, medan den andra mest tydde sig till mig och var tämligen argsint mot andra människor.

Först kom den spräckliga katten till oss. Minns att vi tog den väldigt ung, åkte hem med tunnelbanan med det lilla söta knytet. Det finns väl knappast något som är så sockersött som en kattunge. Väl hemma tyckte vi lite synd om den, att den skulle vara ensam hela dagarna, så vi skaffade snart den vita katten som sällskap. I vår enfald trodde vi att det var två honor vi hade fått tag i. Det uppdagades efter ett tag att den vita katten var av hankön. En kväll födde nämligen katthonan en kattunge i soffan. Jag minns att jag ringde till veterinären, något skräckslagen, som försäkrade att det nog skulle komma fler ungar då det var ytterst sällsynt att katter bara födde en unge. Dock kom det den gången inga flera.

Den spräckliga katten hette Semlan och den vita kallade vi Saffran. Ungen fick heta Muffin och den gav vi bort till en av mina kompisar. Nästa gång det var kattungar på gång syntes det minsann alldeles tydligt. Semlan var tjock som en mindre boll. Vi hade vadslagning om hur många som fick plats därinne. Fyra sade min dåvarande sambo. Inte kan det bli fler, tänkte jag, och slog till med tre.

Natten till lucia, i mitten av 1980-talet, började Semlan rumstera om så det stod härliga till. Hon ville gärna vara i närheten av mig och den första ungen föddes i vår säng. Sedan bar hon runt dem och lade den ena ungen efter de andra på lite olika ställen i vår lägenhet. Jag var livrädd att det skulle vara någon som var döfödd, men icke. Sju välskapta kattungar blev det. Tre var helvita. Så både vi och Semlan hade fullt upp en tid efteråt. Jag med att bland annat sätta in en annons i dåtidens Blocket, som hette Gula Sidorna. Vi blev faktiskt av med nästan alla sju i ett nafs. Tror vi tog 50 kronor i betalning för varje unge. De vita blev tingade först. En kvinna som ringde ville veta exakt när den vita kattungen hon hade tingat var född. Hon skulle nämligen ställa horoskop på katten. Det var inte helt lätt att svara på den frågan. Kom ihåg att den skulle heta Snövit, kanske inte ett föga originellt namn på en vit katt. Hur det gick med horoskopet har jag ingen aning om. Bra hoppas jag eller jag vet inte om Snövit någonsin brydde sig om att ett horoskop var utställd på henne.

När den sista kattungen var utskeppad till kattmoderns lättnad, hon var rätt trött på sina telningar på slutet och hade magrat något alldeles förskräckligt, då kastrerade vi Saffran. Tyvärr levde han inte så länge utan vandrade till katthimlen ungefär tre år senare efter sin bravad med att tillverka himla söta och välartade kattungar. Semlan däremot höll ställningarna ändå upp till 17 års ålder då hon tackade för sig och förenades med Saffran på de sälla kattjaktmarkerna.

Idag kan vi inte ha katt eftersom min man är allergiskt mot pälsdjur. Såklart känns det lite tråkigt, men att lämna bort honom till sjukhuset, som min son föreslog som lösning när han var i femårsåldern och vill ha en katt, gjorde vi inte. Det finns trots allt gränser hur man behandlar en stackars pälsdjurs allergiker.

Ja, så var det med den lilla katthistorien. Hade som sagt gärna haft katt, de är mysiga djur. Särskilt fenomenet med att de spinner när de mår riktigt bra (tror jag i alla fall att de uttrycker). Idag har vi bara en undulat som husdjur. De var också två en gång, men det är en helt annan historia.

Spinn och kram på er!

Snart kommer våren

Gör nu riktigt många solhälsningar. Snart är våren här!

Idag är det tolv dagar kvar till våren. Vad jag har längtat. Mest efter att säga adjö till kyla, mörker och eländiga förkylningar. Det är i alla fall vad jag önskar. Jag längtar efter morgonpromenader, fågelkvitter och få gå hem från jobbet när det fortfarande är ljust.

Undrar hur våra förfäder tänkte när det kom hit upp till Norden. Förmodligen måste de ha kommit under våren eller sommaren och tänkt; vilken underbar plats. Här sätter vi ned våra bopålar. De blev sedan säkert obehagligt överraskade när hösten och sedan långa vintern kom och ångrade säkert bittert sitt val av boplats. Eller inte, vad vet jag om det egentligen?

Grönskan är något annat jag längtar efter. Att få se naturen vakna till liv och återigen försiktigt få knoppa ut. Precis som vi människor börjar knoppa ut när våren kommer. Vi slutar att sucka och stöna över väder och vind. Vi kanske börjar cykla för att slippa den överfulla kollektivtrafiken.

Så om bara ynka tolv dagar är mars här och jag lovar att jag ska omfamna den ordentligt. Det ska bli riktigt härligt att känna vårkänslor igen. Bara ynka tolv dagar kvar. Känn på den.

Må solen lysa där ni vandrar.

Alla dessa vackra kala träd

Vackert kala träd i vinterskrud.

För en melankoliker som jag som lätt fastnar i betraktelser som jag uppfattar som vackra har kala träd blivit en av mina favoriter. Ett särartat intresse som smugit sig på när jag tittar på vad jag har fotat de senaste månaderna. Min mobil är full av bilder på dem så det måste ju betyda något tänker jag. De känns mytiska nästintill sagolika där de står fast förankrade med sina rötter i jorden. Är de dessutom rimfrostiga blir det näst intill en andlig upplevelse som spelar an på känslan av övernaturligt väsen.

Naturen är sagolikt vacker och jag är glad att jag nu för tiden lärt mig uppskatta naturens skapelse på nytt. Jag, en klassisk stadsråtta, har med åren lärt mig uppskatta att ge mig ut i det fria och spana in allt spännande som sker där. Hur ett träd kan växla med årstiderna är fantastiskt att se och känslan det förmedlar är obegripligt fint.

Jag bjuder på två till kala vackra träd, denna gång från storstadspromenaden.

Årstidernas växlingar är underbart att få njuta av och ger tid för reflektion över tidens gång. Jag tror jag mår bra av att vara i naturen för den kan läka en storstadsstressad själ och ge den kraft och näring för att orka vidare att bära vardagens krav. Att jag tillåter att ge mig själv stunder för att bara få vara och andas ut. Där jag får respekt för hur väsentligt det är att få njuta av min stund här på jorden och även om det kan kännas lite skrämmande ger dig mig också en tröst och tillit till att jag gör så gott jag kan med den tid jag har fått till låns i denna vackra värld. För världen är vacker, det är i alla fall vad jag vill tro även om det är lätt att drunkna i det negativa som jag kan omgärdas av, både från det yttre skeendet som mitt inre. Oj, vad filosofisk jag blev, men jag tycker det känns helt okey en kall vinterdag i nådens år 2016.

Ta hand om er och glöm inte att krama ett träd eller varandra för den delen. Vi behöver värmen som kan omge oss från naturen och varandra. Tänd ett ljus och när du ändå är igång, det brukar jag göra. Eller flera faktiskt för att lysa upp tillvaron som just nu påminner om ett ide.

Filosofi och visdom på er!

Årets boklista

Att läsa är att leva för mig. Jag tror blint på det övar upp den empatiska förmågan vi människor i bästa fall är utrustad med. Här är min boklista på de böcker jag hann läsa under året som gått. Nya spännande titlar väntar 2016.

In med det nya och ut med det gamla. På årets sista skälvande dag lägger jag på egen begäran ut min boklista för 2015. I år hann jag läsa 25 böcker, en varannan vecka. Känner mig ganska nöjd med det.

En fördel är att jag nu har längre till jobbet och har börjat läsa på vägen dit och hem. Om jag får sittplats på tunnelbanan vill säga, annars blir det inte mycket läsande av då jag ännu inte lärt mig tekniken att stå och läsa, men det kanske går utmärkt?

Årets lista innehåller många Maria Lang, ser jag när jag tittar på helheten. Hela sex stycken, Homandeckarna blev två till antalet och en ynka Stieg Trenter; Kalla handen hann jag med. Till mitt försvar kan jag ändå säga att jag slutat med att ”deckaknarka” eftersom jag mest håller mig till pusseldeckare i Agata Christie stil. Lättsamma historier, om än med ond bråd död. Sedan kunde jag inte hålla mig borta från ”Mördaren i Folkhemmet” en bok som handlar om ett av Sveriges mest uppmärksammade mordfall, eller rättare sagt den misstänkte; Olle Möller. Intressant läsning. Sedan får jag väl försvara mig med att jag nog är en obotlig melankoliker som inte får nog av känslan från ett svunnet 50-60-tal.

En bok som jag verkligen vill rekommendera är ”Tobakshandlaren” av Robert Seethaler från min brors bokförlag Thoren & Lindskog, passar på att göra lite reklam för deras mycket läsvärda böcker med flera författare som skriver på tyska. Finns även svenska författare numera för att bredda förlagets inriktning. Här finns historier som är välskrivna och lite udda. Vi är ju inte bortskämda med att hitta berättelser från andra länder än de anglosaxiska, men här finns alltså historier från en annan del av Europa.

Tobakshandlaren är riktigt intressant då handlingen rör sig innan andra världskriget i en tid där Hitler har kommit till makten. I centrum står en ung man som ska ut i livet och får ett jobb i Wien hos en Tobakshandlare som gör motstånd. Den unga mannen blir också vän med en mer berömd person, Sigmund Freud. Boken har ett aktuellt tema med tanke på vad som idag händer politiskt i Europa.

Mer om politik finns att läsa i ”Partiledaren som kom in i kylan” av Daniel Suhonen som skildrar Håkan Juholts uppgång och fall. Fängslande läsning även om den inte ska tas för någon ”sanning”, om det överhuvudtaget skulle finnas någon sådan i det politiska spelet, snarare bara enskilda personers upplevelser av olika skeenden. I alla fall gav den mig en hel del viktiga tankar att fundera kring.

Sist vill jag också nämna Eva F Dahlgrens "Fallna kvinnor" som skildrar en mörk tid i vår historia; hur ogifta kvinnor kunde bli dömda för lösdriveri och sattes på anstalt under det mest vidriga former och helt godtyckligt ur ett rättsligt perspektiv. Det var tyvärr inte så länge sedan det var en skam för kvinnor att få barn utom äktenskapet. Hua, den tiden då vi kvinnor inte fick bestämma själva över våra egna kroppar önskar jag aldrig kommer tillbaka igen.

Nu ska jag inte trötta ut er mer utan håll till godo, min boklista anno 2015:
1. ”Himmel och helvete” – Jón Kalman Stefánsson
2. ”Kaninhjärta” – Christin Ljungqvist
3. ”Mördaren i folkhemmet” – Lena Ebervall och Per E Samuelson
4. ”En skugga blott” – Maria Lang
5. ”Modern mystik – den dolda vägen till inre klarhet” – Kajsa Ingemarsson
6. ”Den inre gnistan – vägen till ett kreativt liv” – Kajsa Ingemarsson.
7. ”Kalla handen” – Stieg Trenter
8. ”Döden går på museum” – Jan Mårtenson
9. ”Staden sover” – Maria Lang
10. ”Dimma över Darjeeling” – Mikael Bergstrand
11. ”Medicis ring” – Jan Mårtenson
12. ”Påven Johanna” – Donna Woolfolk Gross
13. ”Min farfar var rasbiolog” – Eva F Dahlgren
14. ”Fallna kvinnor” – Eva F Dahlgren
15. ”Rävungen” – Torey Hayden
16. ”Finns inte på kartan” – Carin Hjulström
17. ”Partiledaren som kom in i kylan” – Daniel Suhonen
18. ”Tobakshandlaren” – Robert Seethaler
19. ”Ring på Jeeves” – P G Wodehouse
20. ”Ofärd i huset bor” – Maria Lang
21. ”En främmande man” – Maria Lang
22. ”Kafka på stranden” - Haruki Murakami
23. ”Siden, sammet” – Maria Lang
24. ”De röda kattorna” – Maria Lang
25. ”Sund” – Tove Folkesson

Var nu rädda om varandra i Nyårsnatten. Gott Nytt år och Tjo & Tjim på er!