Katter är trevliga varelser

En katt som knatade förbi på landet när jag låg och latade mig en sommardag i utesoffan.

Väldigt kelig, tills den fick span på något mer intressant. En fågel? Eller kanske en mus?

Ibland undrar min son vad vi gjorde förr i tiden när vi inte kunde lägga ut bilder på katter i sociala medier. Gick vi runt på stan med våra katter och visade upp dem för varandra? Nja, kanske inte riktigt, men själva sinnebilden att det skulle varit så är fnitterframkallande.

Själv har jag alltid varit förtjust i djur. När jag var riktigt ung var det bara hundar som gällde. Jag gillade att lära mig om olika raser och min högsta dröm var att få en egen förstås. Det fick jag, mina snälla föräldrar tröttnade väl på allt tjat och föll till föga. Jag lovade såklart dyrt och heligt att jag skulle gå ut med hunden varje dag. Det blev väl kanske inte riktigt så, men vår tax blev en uppskattad familjemedlem och ett bra sällskap till min pappa som jobbade hemifrån på dagarna. Det var nog han som mest gick ut med taxen. Idag har jag emellertid ett kort på vår fina tax, som hette Linda, på nattduksbordet. Ett rart minne.

Men nu var det katter jag skulle skriva om. Två egna har jag haft, båda bondkatter. En som var i alla möjliga färger; brun, svart, grå. En vit fläck på bröstet och på tassarna, som hade fått ett litet stänk av det vita där också. Den andra katten var helvit och hade något lurvigt påbrå. Väldigt kelig var den katten, medan den andra mest tydde sig till mig och var tämligen argsint mot andra människor.

Först kom den spräckliga katten till oss. Minns att vi tog den väldigt ung, åkte hem med tunnelbanan med det lilla söta knytet. Det finns väl knappast något som är så sockersött som en kattunge. Väl hemma tyckte vi lite synd om den, att den skulle vara ensam hela dagarna, så vi skaffade snart den vita katten som sällskap. I vår enfald trodde vi att det var två honor vi hade fått tag i. Det uppdagades efter ett tag att den vita katten var av hankön. En kväll födde nämligen katthonan en kattunge i soffan. Jag minns att jag ringde till veterinären, något skräckslagen, som försäkrade att det nog skulle komma fler ungar då det var ytterst sällsynt att katter bara födde en unge. Dock kom det den gången inga flera.

Den spräckliga katten hette Semlan och den vita kallade vi Saffran. Ungen fick heta Muffin och den gav vi bort till en av mina kompisar. Nästa gång det var kattungar på gång syntes det minsann alldeles tydligt. Semlan var tjock som en mindre boll. Vi hade vadslagning om hur många som fick plats därinne. Fyra sade min dåvarande sambo. Inte kan det bli fler, tänkte jag, och slog till med tre.

Natten till lucia, i mitten av 1980-talet, började Semlan rumstera om så det stod härliga till. Hon ville gärna vara i närheten av mig och den första ungen föddes i vår säng. Sedan bar hon runt dem och lade den ena ungen efter de andra på lite olika ställen i vår lägenhet. Jag var livrädd att det skulle vara någon som var döfödd, men icke. Sju välskapta kattungar blev det. Tre var helvita. Så både vi och Semlan hade fullt upp en tid efteråt. Jag med att bland annat sätta in en annons i dåtidens Blocket, som hette Gula Sidorna. Vi blev faktiskt av med nästan alla sju i ett nafs. Tror vi tog 50 kronor i betalning för varje unge. De vita blev tingade först. En kvinna som ringde ville veta exakt när den vita kattungen hon hade tingat var född. Hon skulle nämligen ställa horoskop på katten. Det var inte helt lätt att svara på den frågan. Kom ihåg att den skulle heta Snövit, kanske inte ett föga originellt namn på en vit katt. Hur det gick med horoskopet har jag ingen aning om. Bra hoppas jag eller jag vet inte om Snövit någonsin brydde sig om att ett horoskop var utställd på henne.

När den sista kattungen var utskeppad till kattmoderns lättnad, hon var rätt trött på sina telningar på slutet och hade magrat något alldeles förskräckligt, då kastrerade vi Saffran. Tyvärr levde han inte så länge utan vandrade till katthimlen ungefär tre år senare efter sin bravad med att tillverka himla söta och välartade kattungar. Semlan däremot höll ställningarna ändå upp till 17 års ålder då hon tackade för sig och förenades med Saffran på de sälla kattjaktmarkerna.

Idag kan vi inte ha katt eftersom min man är allergiskt mot pälsdjur. Såklart känns det lite tråkigt, men att lämna bort honom till sjukhuset, som min son föreslog som lösning när han var i femårsåldern och vill ha en katt, gjorde vi inte. Det finns trots allt gränser hur man behandlar en stackars pälsdjurs allergiker.

Ja, så var det med den lilla katthistorien. Hade som sagt gärna haft katt, de är mysiga djur. Särskilt fenomenet med att de spinner när de mår riktigt bra (tror jag i alla fall att de uttrycker). Idag har vi bara en undulat som husdjur. De var också två en gång, men det är en helt annan historia.

Spinn och kram på er!

Snart kommer våren

Gör nu riktigt många solhälsningar. Snart är våren här!

Idag är det tolv dagar kvar till våren. Vad jag har längtat. Mest efter att säga adjö till kyla, mörker och eländiga förkylningar. Det är i alla fall vad jag önskar. Jag längtar efter morgonpromenader, fågelkvitter och få gå hem från jobbet när det fortfarande är ljust.

Undrar hur våra förfäder tänkte när det kom hit upp till Norden. Förmodligen måste de ha kommit under våren eller sommaren och tänkt; vilken underbar plats. Här sätter vi ned våra bopålar. De blev sedan säkert obehagligt överraskade när hösten och sedan långa vintern kom och ångrade säkert bittert sitt val av boplats. Eller inte, vad vet jag om det egentligen?

Grönskan är något annat jag längtar efter. Att få se naturen vakna till liv och återigen försiktigt få knoppa ut. Precis som vi människor börjar knoppa ut när våren kommer. Vi slutar att sucka och stöna över väder och vind. Vi kanske börjar cykla för att slippa den överfulla kollektivtrafiken.

Så om bara ynka tolv dagar är mars här och jag lovar att jag ska omfamna den ordentligt. Det ska bli riktigt härligt att känna vårkänslor igen. Bara ynka tolv dagar kvar. Känn på den.

Må solen lysa där ni vandrar.

Alla dessa vackra kala träd

Vackert kala träd i vinterskrud.

För en melankoliker som jag som lätt fastnar i betraktelser som jag uppfattar som vackra har kala träd blivit en av mina favoriter. Ett särartat intresse som smugit sig på när jag tittar på vad jag har fotat de senaste månaderna. Min mobil är full av bilder på dem så det måste ju betyda något tänker jag. De känns mytiska nästintill sagolika där de står fast förankrade med sina rötter i jorden. Är de dessutom rimfrostiga blir det näst intill en andlig upplevelse som spelar an på känslan av övernaturligt väsen.

Naturen är sagolikt vacker och jag är glad att jag nu för tiden lärt mig uppskatta naturens skapelse på nytt. Jag, en klassisk stadsråtta, har med åren lärt mig uppskatta att ge mig ut i det fria och spana in allt spännande som sker där. Hur ett träd kan växla med årstiderna är fantastiskt att se och känslan det förmedlar är obegripligt fint.

Jag bjuder på två till kala vackra träd, denna gång från storstadspromenaden.

Årstidernas växlingar är underbart att få njuta av och ger tid för reflektion över tidens gång. Jag tror jag mår bra av att vara i naturen för den kan läka en storstadsstressad själ och ge den kraft och näring för att orka vidare att bära vardagens krav. Att jag tillåter att ge mig själv stunder för att bara få vara och andas ut. Där jag får respekt för hur väsentligt det är att få njuta av min stund här på jorden och även om det kan kännas lite skrämmande ger dig mig också en tröst och tillit till att jag gör så gott jag kan med den tid jag har fått till låns i denna vackra värld. För världen är vacker, det är i alla fall vad jag vill tro även om det är lätt att drunkna i det negativa som jag kan omgärdas av, både från det yttre skeendet som mitt inre. Oj, vad filosofisk jag blev, men jag tycker det känns helt okey en kall vinterdag i nådens år 2016.

Ta hand om er och glöm inte att krama ett träd eller varandra för den delen. Vi behöver värmen som kan omge oss från naturen och varandra. Tänd ett ljus och när du ändå är igång, det brukar jag göra. Eller flera faktiskt för att lysa upp tillvaron som just nu påminner om ett ide.

Filosofi och visdom på er!

Årets boklista

Att läsa är att leva för mig. Jag tror blint på det övar upp den empatiska förmågan vi människor i bästa fall är utrustad med. Här är min boklista på de böcker jag hann läsa under året som gått. Nya spännande titlar väntar 2016.

In med det nya och ut med det gamla. På årets sista skälvande dag lägger jag på egen begäran ut min boklista för 2015. I år hann jag läsa 25 böcker, en varannan vecka. Känner mig ganska nöjd med det.

En fördel är att jag nu har längre till jobbet och har börjat läsa på vägen dit och hem. Om jag får sittplats på tunnelbanan vill säga, annars blir det inte mycket läsande av då jag ännu inte lärt mig tekniken att stå och läsa, men det kanske går utmärkt?

Årets lista innehåller många Maria Lang, ser jag när jag tittar på helheten. Hela sex stycken, Homandeckarna blev två till antalet och en ynka Stieg Trenter; Kalla handen hann jag med. Till mitt försvar kan jag ändå säga att jag slutat med att ”deckaknarka” eftersom jag mest håller mig till pusseldeckare i Agata Christie stil. Lättsamma historier, om än med ond bråd död. Sedan kunde jag inte hålla mig borta från ”Mördaren i Folkhemmet” en bok som handlar om ett av Sveriges mest uppmärksammade mordfall, eller rättare sagt den misstänkte; Olle Möller. Intressant läsning. Sedan får jag väl försvara mig med att jag nog är en obotlig melankoliker som inte får nog av känslan från ett svunnet 50-60-tal.

En bok som jag verkligen vill rekommendera är ”Tobakshandlaren” av Robert Seethaler från min brors bokförlag Thoren & Lindskog, passar på att göra lite reklam för deras mycket läsvärda böcker med flera författare som skriver på tyska. Finns även svenska författare numera för att bredda förlagets inriktning. Här finns historier som är välskrivna och lite udda. Vi är ju inte bortskämda med att hitta berättelser från andra länder än de anglosaxiska, men här finns alltså historier från en annan del av Europa.

Tobakshandlaren är riktigt intressant då handlingen rör sig innan andra världskriget i en tid där Hitler har kommit till makten. I centrum står en ung man som ska ut i livet och får ett jobb i Wien hos en Tobakshandlare som gör motstånd. Den unga mannen blir också vän med en mer berömd person, Sigmund Freud. Boken har ett aktuellt tema med tanke på vad som idag händer politiskt i Europa.

Mer om politik finns att läsa i ”Partiledaren som kom in i kylan” av Daniel Suhonen som skildrar Håkan Juholts uppgång och fall. Fängslande läsning även om den inte ska tas för någon ”sanning”, om det överhuvudtaget skulle finnas någon sådan i det politiska spelet, snarare bara enskilda personers upplevelser av olika skeenden. I alla fall gav den mig en hel del viktiga tankar att fundera kring.

Sist vill jag också nämna Eva F Dahlgrens "Fallna kvinnor" som skildrar en mörk tid i vår historia; hur ogifta kvinnor kunde bli dömda för lösdriveri och sattes på anstalt under det mest vidriga former och helt godtyckligt ur ett rättsligt perspektiv. Det var tyvärr inte så länge sedan det var en skam för kvinnor att få barn utom äktenskapet. Hua, den tiden då vi kvinnor inte fick bestämma själva över våra egna kroppar önskar jag aldrig kommer tillbaka igen.

Nu ska jag inte trötta ut er mer utan håll till godo, min boklista anno 2015:
1. ”Himmel och helvete” – Jón Kalman Stefánsson
2. ”Kaninhjärta” – Christin Ljungqvist
3. ”Mördaren i folkhemmet” – Lena Ebervall och Per E Samuelson
4. ”En skugga blott” – Maria Lang
5. ”Modern mystik – den dolda vägen till inre klarhet” – Kajsa Ingemarsson
6. ”Den inre gnistan – vägen till ett kreativt liv” – Kajsa Ingemarsson.
7. ”Kalla handen” – Stieg Trenter
8. ”Döden går på museum” – Jan Mårtenson
9. ”Staden sover” – Maria Lang
10. ”Dimma över Darjeeling” – Mikael Bergstrand
11. ”Medicis ring” – Jan Mårtenson
12. ”Påven Johanna” – Donna Woolfolk Gross
13. ”Min farfar var rasbiolog” – Eva F Dahlgren
14. ”Fallna kvinnor” – Eva F Dahlgren
15. ”Rävungen” – Torey Hayden
16. ”Finns inte på kartan” – Carin Hjulström
17. ”Partiledaren som kom in i kylan” – Daniel Suhonen
18. ”Tobakshandlaren” – Robert Seethaler
19. ”Ring på Jeeves” – P G Wodehouse
20. ”Ofärd i huset bor” – Maria Lang
21. ”En främmande man” – Maria Lang
22. ”Kafka på stranden” - Haruki Murakami
23. ”Siden, sammet” – Maria Lang
24. ”De röda kattorna” – Maria Lang
25. ”Sund” – Tove Folkesson

Var nu rädda om varandra i Nyårsnatten. Gott Nytt år och Tjo & Tjim på er!

Vad andra tycker om mig

Lev som jag lär eller lär som jag lever?

Det är svårt att inte ha synpunkter på andra människor, även om jag titt som tätt försöker att låta bli. Det är lätt att halka in i funderingar kring andras beteenden och varför den sade si eller så eller gjorde det eller det. I alla fall för mig som är en person som lätt tar in stämningar och andras känslor. Fast hur mycket jag än funderar vet jag att jag aldrig kommer att komma fram till någonting som är i närheten av någon sanning utan det blir bara ren och skär spekulation. Ibland har jag tidigt dömt ut någon, för att senare ändra mig för att det visar sig att personen jag dömt ut på förhand och jag hade mer gemensamt än jag först ville tro.

Jag har nog ägnat alldeles för mycket tid åt att försöka klura ut vad andra tycker om mig. Det är sällan jag får reda på det, och tycker något det gör människor i alla fall utan att jag på något sätt kan ändra på det. Däremot kan jag fundera på hur jag beter mig mot andra och jag kan lova mig själv vissa saker jag inte ska försöka göra. Exempelvis att döma för tidigt och gå på andra så att det kan såra. Svåra saker att försöka agera efter men för mig är det i alla fall ett försök till påminna mig själv om hur jag skulle vilja att andra agerade mot mig.

Att vi har synpunkter på andra handlar nog i grunden av att vi är sociala varelser och har behov av att interagerar med andra personer. Vi bär alla med oss saker i vår ryggsäck som lätt slås på i olika situationer, ibland helt automatiskt. Då gäller det att bromsa mig själv en stund och försöka påminna mig om det jag bestämt mig för. Att ha synpunkter på andra gör ibland att jag själv kanske mår bättre för stunden, men i det långa loppet leder det egentligen ingen vart alls. Att ha synpunkter på andra tar också bort fokus från min egen person och jag tar inte ansvar för mitt eget agerande. Det handlar nog ibland att försöka få kontroll i en osäker och okontrollerbar värld. Att kontrollera andra är förkastligt anser jag och inget jag vill ägna mig åt. Så valet att jag satt upp lite visdomsord som jag försöker leva efter är nog ett bättre alternativ. Men lätt är det inte, jag krånglar mig framåt på livets knaggliga stig utan att riktigt säkert veta vad min belöning blir om jag lyckas en gnutta i alla fall. Det kanske är något som visar sig?

Kärlek & respekt önskar jag er denna Nobeldag!

Struktur för mindre strul

Struktur är inte lätt när man har en överbelastad hjärna som dessutom har svårt med för mycket intryck.

Struktur tycker jag är ett ämne jag har haft svårt för. Med åren har jag blivit bättre på att planera och jag håller mig numera till många rutiner för att inte bli för trött i knopp och kropp. På senare tid har jag börjat med att skriva upp det jag ska göra i,  hör och häpna, en papperskalender. Det har funkat ganska bra. Dels behöver jag inte hålla allt jag ska göra i huvudet, dels kan jag sortera ut det som är mest akut att göra och jag får det gjort. Det skänker mig en enorm tillfredställelse och jag känner mig inte längre så dålig att jag inte kommer ihåg vad det är jag skulle få gjort i mitt liv.

Papperskalendern ger mig en överblick och jag kan begränsa mig så jag inte planerar in för mycket saker under samma vecka. Det ger mig mer balans och jag känner mig mer harmonisk. Dessutom undviker jag inte längre att även ta itu med saker som jag förut tycket varit jobbigt och för krävande. Då har det istället inte blivit något alls med alla tusen idéer som hela tiden poppar upp i min skalle.

Jag har alltid grubblat mycket över livet. Över svåra saker och försökt hitta en mening. Det har varit svårt i långa perioder och jag har känt mig hopplös och misslyckad. Jag har haft det svårt med att känna mig nöjd och att känna att jag duger som jag är fast jag såklart har en del brister. På senare år har jag känt mig mer nöjd med mig själv och kämpar inte så hårt längre för att passa in. Jag har en mer förlåtande inställning till mig själv och det jag gör. Det har också varit en enorm befrielse att känna att jag är som jag är men med lite smarta hjälpmedel kan jag få bättre struktur i mitt liv. Kanske låter det banalt men det struntar jag i.

Vi mäts väldigt mycket i dagens samhälle på det vi gör och det vi presterar. För mig har det inte alltid varit så bra då jag haft svårt att hitta glädjen i prestationen utan haft överkrav på mig själv som hindrat mig från att istället våga mig på att göra saker. Nuförtiden försöker jag har mer överseende med mig själv och min ork. Jag är idag mer medveten om att jag har en högre sårbarhet än andra och därför måste jag ibland dra ned på tempot och bara få vara. Jag lär mig mer och mer även om det fortfarande ibland är på vingliga ben. Fast livet är nog inte lekande lätt för någon. Försöker också lära mig mer av de erfarenheter jag samlat på mig under resans gång. Så jag kämpar på med livet och känner mig nöjd över det. Försöker fokusera på det glädjefyllda och positiva. Gnälla kan man alltid göra, men frågan är om det leder någon vart? Summa summarum är det lätt att gå vilse i livets labyrint. Hur har du det?

Stolthet och ära på er!

Hjälp är jag nomal?

Jag hör ofta någon säga ”det där är inte normalt”. Efter mycket funderande har jag kommit fram till att jag nog inte är som folk är mest eftersom jag:

• Ofta är mörkrädd.
• Inte alltid orkar säga ifrån när jag hör någon yttra något nedsättande eller fördomsfullt.
• Ältar saker och ting.
• Blir sur om jag inte ätit.
• Fastnat framför teven istället för att gå och träna.
• Testat olika metoder för att gå ned i vikt.
• Misstolkat situationer och trott att någon vill mig illa.
• Trott att någon är sur på mig fast den personen bara har en dålig dag.
• Snäst åt folk som jag tycker ställer dumma frågor.
• Handlat en svart tröja till, fast garderoben är full med svarta tröjor.
• Tyckt att ett sista glas vin sent på natten är en oerhört god idé och bittert ångrat det dagen efter.
• Funderat om den personen gillar mig eller inte.
• Ofta går i mina egna tankar.
• Snozzar minst två gånger till fast jag borde gå upp direkt.
• Tänker ut djävulusiska hämndplaner för folk jag inte gillar.
• Ibland äter skräpmat.
• Tappat humöret och svurit åt mina barn.
• Pratat först och tänkt sedan.
• Tappat bort nycklar och busskort.
• Dragit mig för att ringa ett jobbigt samtal.
• Skjutit upp saker till morgondagen.
• Inte kommit i mål med uppgifter.
• Sovit för lite.
• Inte sopsorterat.
• Dragit ett dåligt skämt.
• Brusat upp i onödan.
• Oroat mig för småsaker.
• Påstått något som inte stämt.
• Suckat och stönat.
• Hoppat över städning.
• Staplat högar av böcker på golvet.
• Spottat på gatan.
• Gått mot röd gubbe.
• Tänkt att jag inte duger till någonting.
• Förstorat upp saker.
• Fallit in i gamla hjulspår.
• Snackat skit.
• Missförstått saker och ting.
• Tänkt att jag inte klarar av att göra något rätt.
• Tyckt att jag är virrig.
• Inte lyssnat på andra.
• Pratat för mycket.
• Haft dåligt samvete för det jag borde gjort.
• Pratat för lite.
• Glömt bort saker.
• Tackat nej till saker för jag inte har haft ork.
• Kommit med goda råd fast ingen bett mig.
• Handlat efter känslan inte förnuftet.
• Råkat spilla på mig.
• Dragit till med en vit lögn.
• Inte satt upp mål.
• Stressat upp mig i onödan.
• Inte bett om hjälp.
• Kommit försent.
• Varit nervös när jag ska prata inför en grupp.
• Inte hållit en röd tråd.
• Blivit arg på döda ting.
• Ödslat tid på oväsentligheter.
• Inte tillräckligt ofta sagt att jag älskar mina nära och kära.

Ja, listan kan göras lång, men kanske att jag ändå duger? I alla fall ibland.

Tro och hopp på er!