Våndan av att skjuta upp saker

I våndan av att skjuta upp saker finns risken att drömmar aldrig blir verkliga.
Men behöver alla drömmar bli det? Eller är det själva drömmandet som ger livet mening?

Jag tror det är fler än jag som har tendenser att skjuta upp saker. Särskilt sånt jag tycker är lite jobbigt, men också saker som jag verkligen vill göra, men inte verka komma till skott med. En av dessa saker är att skriva. Jag har i hela mitt liv känt en stark önskan om att skriva, helst en bok, men jag kommer inte dit. Varför det är så förstår jag bättre idag, då jag med åren fått en dos större självkännedom.

Det finns flera anledningar till att jag skjuter upp saker. För det första är det mycket jag ska komma i ordning med innan jag möjligtvis tillåter mig att sätta mig ned och ta itu med det jag vill göra. Jag upptäcker hela tiden nya saker som absolut måste åtgärdas genast; dammsuga bakom samtliga tavlor (fast jag inte tycker särskilt mycket om att städa), dricka kaffe, plocka undan kläder, läsa ett stycke ur en bok, spela något helt intelligensbefriat spel på nätet som skänker ett kortvarigt nöje för dopaminet, sedan är det dags för lunch. Efter lunchen är det planering för middag, kanske handla, diska eller trava omkring i största allmänhet. Ja, så håller det på tills dagen har gått och jag inte fått en minut över till att komma igång med mitt skrivande. Dessutom är jag trött och går och lägger mig istället.

Ett annat skäl är att jag har svårt att hålla en röd tråd och jag blir lätt distraherad. I mitt huvud poppar det ständigt upp nya tankar, idéer, saker som jag måste göra, saker jag sagt för länge sedan, saker jag sagt nyligen, gamla reseminnen, allt jag borde göra, allt jag måste hinna läsa innan jag dör, jag tänker på människor jag träffat genom livet och undrar vad de gör just nu. Och så där håller det på, en enda strid ström av osorterade tankar som vägrar att sortera in sig i hjärnans olika fack.

Jag kan inte tämja den tjattrande apan som hoppar från gren till gren, lika glatt och obekymrad tjattrande som alltid. Problemet är att jag blir väldigt trött av att tänka för mycket  (ja, faktiskt är det så). Jag blir även trött av intryck och höga ljud. Därför vill jag gärna dra mig tillbaka till lugnare miljöer, som till landet till exempel, för att få lugn och ro i min oroliga skäl. Annars blir jag utmattad och vill bara sova. Jag har på äldre dagar blivit bättre på att säga nej till saker och har dragit ned på det sociala umgänget, inte för att det tråkar ut mig utan för att jag behöver. Dessutom kan jag idag tillåta mig att njuta mer och längta till att umgås istället för att det blir något jobbigt jag känner mig tvingad att genomföra. Förut trodde jag att jag missade för mycket om jag sa nej till något.

Fast om jag vill kan jag koncentrera mig, och då såklart på något jag är väldigt intresserad av, men då går det överstyr åt andra hållet. Jag gör inget annat än fokuserar på det jag är intresserad av. Då glömmer jag att sova, äta och i värsta fall försummar jag helt mitt sociala liv.

Så var det även för mig i skolan. Det ämnen jag var intresserad av gick bra, värre var det med ämnen jag inte var intresserad av eller ens förstod mig på, som matte. Något som jag lider av än idag då jag får en inre blockering varje gång matte kommer på tal. Jag kan räkna, men det är som det blir ett svart hål där i min hjärna, där alla siffror sugs in och jag snabbt tar itu med något annat istället. Det är väl en metod som kallas undanglidning, inte speciellt effektiv, det inser jag. Vet inte hur många gånger jag tänkt att jag ska itu med att lära mig matte på riktigt, men oturligt nog (kanske?) har jag tenderat att skjuta upp mina mattelektioner. Och jag kommer nog göra det tills jag nöjt konstaterar att nu är det ändå försent att lära mig.

Ett annat skäl till varför jag inte kommer igång med det jag egentligen vill göra är att jag har väldigt höga krav på mig själv. Faktum är att jag sätter låga krav på min omgivning, men har alltid satt väldigt höga krav på mig själv. Helst ska jag kunna allt direkt och jag har inget tålamod med att saker går sakta och att man behöver träna för att bli bättre (i alla fall inte när jag var ung, idag har jag ett bättre tålamod, dock inte när jag är trött). I värsta fall lägger jag då ned helt och gör något annat istället för att försöka traggla vidare. Jag vill också gärna vara bäst på det jag gör, så av den anledningen är jag helt enkelt rädd för att misslyckas, och av den anledningen vågar jag mig inte på att börja med något. Känslan av att bli förlöjligad eller att någon ska tycka det jag skriver är för dåligt är allt för svårt att smälta. Bättre att undvika genom att inte göra det. Idag försöker jag tänka att det alltid finnas någon i något hörn av världen som är bättre på allt det jag vill vara bra på, så därför är det lika bra att strunta i det och bara köra på det jag kan. Jag duger ändå.

Med åren har jag faktiskt blivit mer tillåtande mot mig själv. Det är okey om inte allt blir som jag tänkt mig och jag behöver inte längre alltid vara bäst. Det är helt i sin ordning om jag gör något halvdant och nöja mig med det. Idag finns det namn på de personlighetsdrag som jag uppvisar. Vad det exakt heter spelar för mig mindre roll, däremot hade jag varit hjälp om jag tidigare i livet visste det om mig själv som jag vet idag. Detta för att förstå mig själv. Varför jag reagerar och känner som jag gör, men framför allt att jag måste vila mer än andra för att orka med. Att jag inte bara kan köra på, för det brukar ofta sluta med utmattningssymptom som jag inte alls mår bra av.

Jag är född till den jag är och vissa saker i min personlighet kan jag inte ändra på, och frågan är om jag ens vill det? Rätt använt kan det vara väldigt bra egenskaper och talanger som jag har stor nytta av och som framför allt gör mig till den unika person jag är. Vi föds alla med olika förutsättningar och egenskaper, och så här blev jag.

Däremot hade jag varit tacksam om jag tidigare fått ”rätt hjälp" och ”verktyg” för att kunna orientera mig i tillvaron och må bra i den. Det hade varit mycket bättre och enklare för mig om jag fått den hjälpen tidigt i livet. Dock inser jag att kunskapen idag om olika personlighetsdrag är mer utbredd idag än när jag började i skolan på det glada 60-talet.

Så därför kära förälder; se ditt barn som den fantastiska individ den är, låt den lilla människan få utveckla det den är bra på och framför allt pressa inte in hen i en mall som är allt för snäv i rädsla över att ditt barn av andra skulle betraktas som annorlunda. Glöm inte att du är där för att stödja och överösa med kärlek, de allra flesta hittar fram, även de som tar de lite mer snåriga stigarna.

PS. Till mitt försvar kan jag anstå att mina bloggar faktiskt är ett sätt att ta itu med min önskan om att skriva.Så helt hopplös är jag väl inte. Den tillfredsställelse det skänker mig varje gång jag har skrivit ihop ett inlägg är en oslagbar härlig känsla, som jag för allt i världen inte vill vara utan. Så kanske jag en dag ändå kommer fram till min dröm? DS.

Vårda livet väl

Välj att vårda livet och skrattet. 

Inser att jag på senaste tid inte har vårdat min blogg i den utsträckning den förtjänar. Hoppas att, du kära blogg, inte känner dig allt för försummad. Min förklaring till min försummelse känns nog ganska tunn då jag skyller på tidsbrist, trötthet och allmän lättja. Det är mörkret, stönar jag, min energi tar slut redan tidig eftermiddag och gäspningarna infinner sig som ett brev från posten.

Säkert kan jag komma på fler bortförklaringar om jag har lust. Men det har jag inte. Istället funderar jag över detta att vårda något väl. Och faktiskt hur viktigt det är. Vårda livet, sina närmaste, sig själv och sin blogg eller vad det månde vara, Självklart finns det en prioritering kring vad som kommer i första rummet, men jag tror ni vet vad jag väljer att prioritera främst.

Vad jag vet har jag bara ett liv (kan dock aldrig vara säker) och då känns det onödigt att slarva bort det på bitterhet, ilska, klagan och att ideligen finna fel på tillvaron. Sådant blir väldigt tröttsamt i längden, att bara ta energi, men inte ge någon tillbaka. Sedan må det vara lätt hänt att halka in i den gråa vardagslunken, längta till helgen och förbanna saker och ting. Men här jag ett val¸ jag kan välja att försöka se tillvaron från en ljusare sida, försöka ge glädje, försöka ge kärlek, försöka vara tolerant och värna om det goda i livet. I dagens samhälle blåser det nu kallare vindar, jag har svårt att förhålla mig till intoleransen som bara tycks öka. Vi och dom tänkandet växer sig starkare och dom som inte, enligt vissa, passar in i gängse norm ska bara hålla käften eller fattar absolut ingenting, till skillnad från svart och vit tänkarna som vet exakt hur allt är, som skyller på andra utan att ta det minsta ansvar själv, ser konspirationer bakom allt, besitter en tämligen enkel världsåskådning där det bara gäller att minska just det eller det, så ska allt nog lösa sig och tillvaron bli rosenröd.

Svart och vit tänkaren är knappast mottagligt för fakta, sakliga argument och verkar ha svårt att ta andras perspektiv, förstå andras känslor och sätt att tänka. Och så är de så arga, hela tiden. För mig är det en gåta hur de orkar vara så arga hela tiden och ha konfrontation som bränsle. Jag tror att en människa som är arg hela tiden till slut går sönder på något sätt. För mig känns det som där bakom all ilska, hårda ord och intolerans finns en stor sorg och en ensam liten rädd människa. Som kanske bär på en sorg att livet inte blev som det var tänkt. Sorg som fryser fast är aldrig bra. Men så länge vi lever har vi människor val. Ett val är att välja glädje eller sorg. Ett annat är att öppna sitt hjärta eller stänga det. Valet att se livet från den positiva sidan och glädjas över allt det som är vackert, präglat av värme och kärlek, eller valet att se livet från den negativa sidan präglad av gnäll över småsaker, bitterhet och hat. Min övertygelser är att det första alternativet är det jag försöker leva efter, för min erfarenhet är att ju mer jag sprider värme, desto mer får jag tillbaka. Och det känns trösterikt i dessa bistra tider!

Jämgråa novemberdagar

Novembergrå dagar. Hur står man ut?

Det är något speciellt med november. Vem gillar egentligen den månaden med kortare och kortare jämgråa dagar, snålblåst och duggregn? Månaden ligger där mellan glimrade oktober, då hösten fortfarande känns härlig med vackra färger och hög luft. Då svampkorgarna fylls med guldgula kantareller och med grytor som småputtrar i våra överrenoverade kök. Och december då julstöket gör sin entrè med förväntningar om en fröjdefull jul med tindrande barnaögon, glöggdoft och mjukt stearinljussken.

Men november, gör ingen människa glad med sitt evinnerliga grådis och kylan som smygande börjar bita sig in i benmärgen. Vi suckar och pustar. Stönar och stånkar. När ska vi få se solen igen? Vi sliter och vi släpar. Vi hukar oss för snålblåsten, sveper ytterkläderna tätar omkring oss och fortsätter att huttra oss genom tillvaron

 

Kurar ihop sig som katten och bara vänta till december?

Vad gör en månad som november med oss? Jag känner mig trött för jämnan. Har lagt till en D-vitamintablett till frukosten och önskar att det snart ska bli december. Det enda positiva med månaden jag kommer på är att det är helt fint att få kura inne en hel helgdag. Läsa, fundera över livets gåtor och skriva blogginlägg, Kura ihop mig som en katt och gå in i mig själv. Inte behöva vara så fasligt social. Det känns faktiskt helt underbart för en drömmare som jag vid närmare eftertanke. Se där, november är kanske inte dum ändå

Hon öppnade sitt hjärta

Tack till dig som vågade öppna ditt hjärta. Det fick mig att bli påmind om att jag har det oförskämt bra.

 

Igår morse på tunnelbanan, på väg till jobbet, hände en vacker och rörande sak som ännu starkt lever kvar i mig. Vid Gamla Stan klev en något luggsliten man i 40-årsåldern på. Han såg ut att leva på livets skuggsida, inget ont i det. Tyvärr är livet inte alltid rättvist. Olika omständigheter gör att vi alla hamnar på olika platser i olika faser av våra liv. Mannen doftade inte heller precis rosor, vilket är fullt förståeligt. Det skulle säkert inte jag heller göra om jag inte hade mitt hem, mitt eget badrum, min egen dusch. Inte heller det rättvist, alla har inte ett hem. Såklart kan jag inte vara helt säker på min iakttagelse, men det faktum att mannen sålde Situation Stockholm, de hemlösas tidning, kanske ändå bekräftade mitt försök till att avläsa var han befann sig i sitt liv.

Hur som helst, mannen går lite längre bort i vagngången och passar då på att fråga en ung tjej i kanske 20-årsåldern om hon vill köpa en tidning av honom. Eller det är i alla fall det jag tror han frågar, jag står lite för långt bort för att höra vad han säger. Tjejen tar upp en hundralapp ur sin handväska och lämnar över till den något luggslitna mannen som räcker över en tidning. Men tjejen skakar på huvudet, säger något till mannen, som jag tror är ”behåll hundralappen, jag vill inte ha någon tidning”. Jag ser att mannen först inte riktigt kopplar det han hör, sedan blir han så glad att han ger tjejen en kram, och säger, tror jag; ”ha en bra dag”. Tjejen ser något generad ut över kramen, men svarar nog ”du med”.

Den scenen som där spelades upp, på storstadens verkliga teater, har jag burit med mig och tänkt på åtskilliga gånger senaste dygnet. Hur rörande fint att någon, för några sekunder, öppnade sitt hjärta och hjälpte en mindre lyckligt lottad medmänniska. Det vill jag också göra oftare, tänker jag. Jag brukar i och för sig köpa Situation Stockholm. Dels för att den är mycket läsvärd, dels för att jag gärna vill försöka stötta människor som försöker komma tillbaka till någon sorts ordnad tillvaro och så småningom förhoppningsvis till ett hem och ett arbete. Vi måste alla få misslyckas, inte orka med, och vi måste alla också få en chans till att försöka kunna rätta till det som kanske inte riktigt blev som det var tänkt. Eller kanske både två, tre och fyra försök innan man lyckas med det som fyller ens liv med mer glädje än tidigare. Jag vill inte vara den som dömer någon annan.

Faktiskt tycker jag att vår tidigare statsminister var jättebra när han i sitt tal vädjade till oss svenskar att ”öppna våra hjärtan”. Att media sedan håller på att spekulerar kring om det kostade honom statsministerposten känns bara platt. Han ville tala från sitt hjärta, till förhoppningsvis många andra hjärtan, och vi ska inte glömma att 87 procent av oss svenskar faktiskt i någon mån vill öppna våra hjärtan. Naturligtvis inte bara för att vår tidigare statsminister sade detta. Utan för att vi tror på alla människors lika värde, och att alla ska få en chans till ett så bra liv som möjligt. Jag gråter inombords varje gång jag hör eller ser någon exkluderas. Jag tycker också det är oändligt sorligt att många människor går runt med frusna hjärtan i ett land som Sverige, där vi, i jämförelse med många andra länder, har det oförskämt bra, bara vi skulle kunna uppskatta det mera och förstå att det inte är en självklarhet. Sedan finns det naturligtvis saker som också skulle kunna bli bättre. Till exempel att alla borde få ha ett eget hem, få ha ett arbete, vara trygga och få känna samhörighet med andra människor.

Jag tänker i alla fall försöka öppna mitt hjärta ännu flera gånger och försöka visa ännu mer omtanke, för ur det tror jag att det födds något gott. Gör det du också, jag lovar, du kommer att bli lite lyckligare. Och tack till dig, tjejen på tunnelbanan, som påminde mig om allt det bra jag har i livet och att jag har så mycket att glädjas åt att jag faktiskt nästan skäms en smula.

Mitt melankoliska jag



Höst är självklart en melankolikers favoritårstid.

Bara namnet på min favoritkänsla låter melankolisk, me-lan-kol-isk. Som en vacker höstdag som går mot kvällsskymmning innan det svarta mörkret lägger sig över staden. Luften är kripsigt klar och lätt att andas. Just där, i den studen, kramar melankolin mitt hjärta försiktigt. Bara som en liten ängslig tryckning. Känslan som för mig är en blandning av några nypor sorg, värme, vardag och skönhet, så griper den tag i mig och rusar ut i min kropps känslobanor.

Jag älskar melankoli. En del tycker säkert det är väldigt underligt med melankoli. Kanske tycker de att det är alldeles för svart och deppigt, medan jag tycker det är vackert. Fast visst, lite sorgset är det nog, eller snarare kanske vemodigt, skulle jag påstå. Och när jag säger att jag känner melankoli, så känner jag inte att allt är svart inom mig och helt hopplöst, utan jag känner ett uns sorgsenhet blandat med något magiskt vackert. Det är vad melankoli är för mig, något vemodig och vackert, på samma gång, som har hamnat lite vid sida av.

På min kvällspromenad går jag och känner mig smått melankolisk, där jag går längs med kajen. Ser husbåten där en kvarglömd adventsstjärnan hänger i fönstret, i början av september. Ser lite slokörad ut samtidigt som den strålar med ett varmt gult sken. När jag tittar in genon fönstret, ser jag bokhyllor fulla av böcker skymta, bakom den melankoliska julstjärnan. Då blir jag ännu lite mer melankolisk, för böcker och bibliotek fyller mig alltid med lite förstämning eller vemod, eller sorgsenhet, när jag plötsligt inser att livet är alldeles för kort för att jag ska hinna läsa alla böcker jag skulle vilja.




Vad försigår där inne måntro?

När jag strosar vidare på min promenad, kommer jag på mig själv med att så länge jag kan minnas,  alltid tyckt om att stå utanför hus. Helst i skymningen och se när lamporna börjar tändas i olika fönster. Då smyger sig den där melankoliska känslan på mig. Här står jag utanför, lite avskärmad från allt det där mysiga, trivsamma som ser ut att hända där innanför ett köksfönster eller ett vardagsrumsfönster. Där inne pågår livet för fullt, kväll efter kväll efter kväll. Det varma skenet får mig att vandra i fantasin och jag undrar hur människorna som bor där, i just den lägenheten, lever sina liv. Är de lyckliga? Vemodiga?  Deppiga? Nykära? Eller har de nyligen drabbats av en stor sorg, mist en anhörig? Eller firar de att de precis fått ett nytt jobb? Eller en ny familjemedlem? Eller har de grälat med sina tonårsbarn? Och hur har människorna före dem levt sina liv, där i samma lägenhet, fast under en annan tid med en helt annan familj och så vidare och så vidare i alla oändlighet. Mina tankar får vandra hur fritt som helst där i höstskymningen. För hösten är en melankoliers absoluta favoritårstid, det kan jag lova.

 

Lasse, faktiskt så skymtar mitt hus där jag bodde i under min uppväxt i bakgrunden.
Det kan ju inte vara en slump, eller?

 

Säkert skulle jag bli helt betagen i tangomusik också om jag tillät mig själv att lyssna på den. Den slår an ett stråk av vemod. Hittills har jag föredragit att lyssna på Lasse Winnerbäck, som jag tycker skriver tämligen melankoliska, men mycket finstämda texter. En gång lyssnade jag på hans musik i över två veckors tid, varje dag, varje kväll. Satt där i vardagsrumssoffan och bara storgrät. Då var det riktig sorg som behövde få komma ut och det lite svarta, melankoliska stråket i hans musik fick igång mina gråt. Och tårarna flöt i floder över mina kinder. Det var vad jag behövde, just då. Efter den sorgeperioden tatuerade jag faktiskt in en strof av en av Winnerbäcks låtar på min vänstra överarm, som en påminnelse om den perioden och som en påminnelse att man inte för alltid stannar i ett känsloläge, utan det brukar ordna upp sig med tiden. Det kommer faktiskt en dag då man mår bättre igen. Det heter ju att efter regn, kommer det solsken och det är kanske en bra tröst för en lite lagom genomklok melankoliker i sina bästa år.

 

 

Listnostalgi och bubbelgum



Ta det lugnt, ta en toy, en slogan på allas läppar. Alice Babs med dottern Titti tar det lugnt.

Vad ska jag blogga om nu då ? Ibland står det helt still i bloggknoppen och fingrarna dansar inte direkt över tangentbordet. För att få lite skrivinspiration brukar jag då ta till ett litet knep för att komma igång med skrivandet; att lista saker. Knepet har jag hämtat från en skrivarkurs som jag gått någon gång.

Eftersom jag med åren tenderat att bli både mer melankolisk och nostalgisk lagd listar jag här saker och ting som jag inte sett till lika ofta under de senaste ungefärliga 30 åren (oj vad tiden går fort). Här kommer i alla fall den lilla listan:

• Igloo isglass med hallon eller apelsinsmak. Minns att det var tre röda hallon på ett vitt glasspapper på hallonigloon. Snälla GB ta tillbaka den!

Härliga riff med lakriksmak och klädd i guldpapper.

• Rifftuggummi med lakritssmak. I härligt guldpapper med grön text, mindre härligt om stanniolomslaget fastnade i tuggummit och framkallade ilningar i tänderna.

• Carmen Curles (elektriska papiljotter) – en gång i tiden helt otänktbart att gå hemifrån utan att först satt i minst en papiljott i luggen i alla fall (och inte glömt bort att ta bort den innan jag gick ut).

• Dubbeldäckarbussar. Minns att jag åkte med 54:an från Hornstull till Eriksdalsbadet på sommarlovet mellan årskurs 5 och 6. Platsen på andra våningen längst fram var hett eftertraktad.

• Vitt björnklister i den gröna burken med plats för en liten pensel i ett eget litet fack i burken, som luktade mandel, ungefär som Amaretto, mandellikören.

• Fluortanten. Say no more!

• Stencileringsapparaten som fanns på varje skola. Minns ni doften av blåsprit?

• Avokadogröna kylskåp. Väldigt mycket 70-tal, väldigt mycket på väg tillbaka in i köken.

• Stora färgglada blommor i orange, gult eller rött att klistra fast på kakelplattorna i köket. Ursnyggt!

• Cigarrettmärket Bond.

• Rivalkola. Minns den underbara smaken av kola och choklad.

• Dixiekola. Minns den underbara smaken.

Med ett par, tre bugg i mummen kunde man blåsa härliga tuggumibubblor och smälla dem ljudligt.

• Bugg (rosa bubbelgum). Perfekt att blåsa bubblor med. Se upp så bubblorna bara inte fastnar i håret.
Det rosa tuggummit hade lite pudersocker på sig. Gudomligt gott!

• Blåa Toy. Kommer aldrig att glömma smaken och om man hade råd med ett stort paket var det ren och skär lycka.

• Tjejtidningen Starlet med mycket kärlek. Lustigt nog var det nog nästan bara tjejer som läste den. Eller?

• Moviebox. Ja, hör och häpna; alla hade faktiskt inte råd med att köpa en videoapparat.

• Smalfilmskameran.

• Kobratelefonen. Originalet alltså, helst röd.

• Klick-Klack (två hårda plastkulor fästa på ett nylonsnöre som man skulle slå ihop – det gjorde jätteont när man missade och kulan slog på händerna istället).

• Blå eller vita gymnastikskor men tunn sula.

Det blev en del tugguminostalgi också så som avslutning kan du se fina sångerskan Alice Babs göra reklamfilm för Toy, filmen är från 1956.

Nya Vänlighetsdemokraterna



Nya partiloggan för Vänlighetsdemokraterna.

I förra veckan har jag via teven följt olika partiers framfart i politikerveckan i Almedalen på Gotland. Inte helt förvånande märks det påtagligt att det snart närmare sig val. Därför blev jag desto mer överraskad när jag lyssnade på SD:s presskonferens och när de presenterade sin kommande valkampanj. Och att de så här i valkampanjens slutspurt, fått insikt om att partiet ska välja en vänligare framtoning för att nå fram till väljarnas hjärta.

Kanske en aning otippat har hela partitoppen, under sitt arbete med att utforma budskapen till valrörelsen, fått något som troligen kan liknas med en religiös uppenbarelse, och värpt fram den förträffliga parollen: ”En kram om dagen – håller främlingskapet borta”. Dessutom har de redan börjat leva som de lär genom att helt sonika krama om varandra helt spontant, bara för att verkligen understryka att de nu vill inkludera alla i det svenska samhället. Det var så himla fint sagt, att det fick mina ögon att tåras.

Jag blev också helt paff när Herr Propagandastrateg förklarade med timid stämma, att de nu ska sänka tonen i den politiska debatten så att den mer harmoniserar med den nya vänliga linjen partiet gett sig in på. Även färgvalet i kommande valkampanj ska gå i en behagfullare riktning. Vid sidan om den gamla vanliga stramkonventionella blåa färgen, ska det nu adderas till rosa som piffig accentfärg. Inte bara för att det känns så rätt, utan också som en hyllning till att vi alla är olika och ska så få vara i Vänlighetsdemokraternas nya vänliga Sverige. Då kände jag hur hjärtat spritte till av glädje i mitt fosterlandsbröst.



Inre harmoni och självreflektion är nya värdeord.

 

När sedan själva Herr Partiordförande tog till orda, och lade huvudet lite klädsamt på sned, och kikade blygt in i tevekameran, log sockersött och började med silkeslen stämma att tala, då höll jag på att trilla baklänges. Detta var vad han sa: ”Vi ska inte enbart byta namn till Vänlighetsdemokraterna och ha alla människors lika värde som bärande budskap i vår valkampanj. En enig partistyrelse har också beslutat att så länge vi sitter i riksdagen ska varje Vänlighetsdemokrat skänka bort en tiondel av sin lön till bättre behövande”. Då visste min glädje inga gränser längre, utan jag började helt spontant att applådera och hörde mig själv utbrista i ett fyrfaldigt hurra.

Sedan när den oerhört nyanserade finalen uppenbarade sig, kom ännu ett oväntat budskap. Nämligen att varje partimöte hos Vänlighetsdemokraterna inleds med en stunds stilla meditation och reflektion. Och att i detta rogivande och kärleksfulla klimat spirat ett frö till en ide om att alla Vänlighetsdemokrater nu genast ska upphöra med att vara så arga hela tiden. En ovanligt avslappnad och tämligen mild herr Partiordförande fortsatte att berätta att de ska tillåta sig själva att göra små lustiga upptåg, att tramsa, och till och med våga sig på att skratta då och då under sina politiska möten.

Men det är ju bara helt underbart, tänkte jag. Faktum var att presskonferensen ännu inte var slut, utan Herr Partiordförande lovade vidare, medan det steg upp en lätt rodnad över hans ungdomliga kinder, att han och hans partikamrater nu inträtt i en utvecklingsfas där de börjat mogna. Nu skulle de alla kliva ur sandlådan och börja ta ansvar fullt ut för sina handlingar. Han lovade att det skulle sluta upp med att sura och tycka synd om sig själva så fort de fick lite mothugg i debatten av någon som inte delade deras åsikter. Han lovade till och med att alla Vänlighetsdemokrater nu skulle sluta skylla på att allt är bögarna, feministerna, invandrarna, muslimernas eller socialisternas fel. Härligt tycker jag. Eller var det något jag missuppfattade med deras budskap?

Å puh, det var bara en vandringsskröna att igelkottarna var försvunna.