Virrpanna i kubik

Min resa spårade ur en smula, men den blev i alla fall bra till slut.

Den där iskalla känsla som grep tag i hela mitt inre då det gick upp för mig att jag rest till jobbkonferensen på fel dag gränsade först till panikens brant. Strax innan Skövde uppdagade jag min fadäs. Då hade jag ändå dubbelkollat programmet och sett datumet flera gånger, men det bara liksom inte gick in i min hjärna att det inte stod den 24/3 utan i själva verket den 25/3.

Suck, det var inte direkt läge att vända hem till huvudstaden igen med knappt en timme kvar till Göteborg. Jag som är en tant som gillar att åtminstone försöka ha lite koll, utkämpade för några minuter en inre strid. Fru Perfekt bannade och svor; hur kan du vara så klantig. Du skämmer ju ut dig å det grövsta på nya jobbet, din klantskalle vad ska de nu tro om dig?

Medan goa lilla Tant Grön inte hade samma höga tonläge utan viskade tröstande samtidigt som hon ömt klappade mig på kinden och sade; äsch, det gör inget, det kan hända den bästa, det visar att du är mänsklig, alla gör vi fel ibland.

Ja, och så är det ju faktiskt. Vi vill inte gärna tro det, men vi inte bara kan göra fel, vi gör fel och misstag ganska ofta. Det är oundvikligt och livet skulle bli väldigt tråkigt och förutsägbart om vi alltid gjorde allt perfekt. Det är av misstagen man lär sig.

Hur som helst ringde jag till min snälla chef som genast förstod och sa att det inte var så mycket att göra åt. Efter att jag sonderat terrängen med Herr Gyllengrön ringde jag till min fina svägerska och hos henne fick jag gärna kinesa.

Sedan gick jag och tog en god kopp kaffe på en fantastisk liten italiensk kaffebar med massor av spännande foton av kändisar som druckit kaffe på precis samma plats där jag nu befann mig, som till exempel John Lennons första fru Chyntia Lennon, Magnus Uggla, Steffo Törnqvist, Alice Munro, ja listan kan göras lång. Mitt i alla foton hängde också ett på en fyrbent vän, vilket ledde till att ägaren till kaffebaren berättade roliga anekdoter och vi hade väldigt roligt.

Lite på kvällskvisten senare åt jag och svägerskan mat på lokal och vi hade det också mycket trevligt. Ofta leder ett misstag ändå till slut till något annorlunda, och jag kände mig både glad och nöjd åt att dagen slutade gott. Nu fnissar jag åt mig själv, min virrpanna. Och tänker att det i alla fall var positivt att jag kom en dag innan konferensen, än en dag för sent.

Johan Kristian Homan

 

 

Siameskatten Cléo de Merode är inte enda damen i Homans liv. Hon brukar hjälpa till att lösa fallen.
Dock är detta inte Cléo utan en annat fin misse.

Jag har alltid tyckt mycket om att läsa och att skriva. Så nu ska jag skriva ett inlägg om några särskilda böcker. Det har med årens gång blivit en ansenlig samling av böcker här hemma. Och jag har så svårt att skilja mig från dem. Planen är därför att inreda ett eget bibliotek på landet där jag på ålderns höst kommer att sitta och läsa i den skönaste fåtöljen blåsiga höstdagar, kylslagna vinterkvällar, kvittrande vårkvällar och regniga sommardagar.

Jag är en allätare när det gäller böcker och läser det jag kommer över och hör talas om. Ibland läser jag recensioner av nya böcker och ibland får jag boktips av vänner och bekanta. Jag försöker då och då klämma in en klassiker i bokfloran. Men så har jag också en fäbless för deckare. Det är farligt lätt att hamna i deckarträsket. Det är något som alltid har fascinerat mig med spänning, mord och seriemördare.

Dock har jag med åren fastnat lite mer på de ”småputtriga” deckarna där morden inte brukar vara för brutala och där figurerna och stämningen är desto skönare. Damernas detektivbyrå är en favorit men min favorit framför alla i denna kategori är böckerna om antikhandlare och antihjälten Johan Kristian Homan. Ja, jag kan nästan erkänna för er att jag närmast är besatt av att läsa Homandeckare.

Antikhandlare Homan har en särdeles förmåga att alltid hamna i någon mystik där det för all del brukar ingå några mord, men de brukar inte beskrivas så ingående och med otäcka detaljer. Dessa böcker lånar jag gärna på biblioteket, som för övrigt är världens bästa sociala uppfinning. Problemet är att böckerna är ganska lika i sin uppbyggnad av småtrevliga kulturutvikningar, beskrivningar av goda middagar med förstklassiga viner till samt några antikrundor där olika antika föremål beskrivs på det mest målande sätt. Att herr Homan också bor och verkar i Gamla Stan i Stockholm gör inte saken sämre. Det är en stadsdel jag tycker mycket om och när jag går där är det nästan som jag förväntar mig att antikhandlaren ska dyka upp i egen hög person även om jag vet att han bara är en litterär skapelse.

Ja, problemet är att när jag lånat en av Homandeckarna på bibblan, som jag inte tror jag läst, och börjar läsa den (jag har en tradition att alltid börja min sommarsemester med en Homandeckare) så börjar jag sisådär halvvägs in i boken tro att jag läst den förut. Herr Gyllengrön och resten av min fantastiska familj brukar se aningen småtrötta ut när jag utbrister ” den här har jag nog läst förut”.

Dry Martini är Homans favoritdrink. Dock är jag inte lika förtjust utan håller mig hellre till Chablis, en annan av Homas favoriter när det handlar om alkoholhaltiga drycker.

 

Men jag kan råda bot för detta eftersom jag för lista, som den äkta boknörd jag är, på de böcker jag läser under året och hittills har det faktiskt visat sig att jag inte läst om en Homandeckare även om jag alltid får känslan av det. Kanske att jag någon småtråkig dag ägnar mig att lista de jag hittills läst och kan ta med mig listan nästa gång jag ska låna en Homanbok. Vi får väl se.

Nu ska jag snart i alla fall ta mig an en i raden som jag definitivt vet att jag inte läst, Mord i blått. Det ska sannerligen bli en skön stunds avkoppling när jag flyttas in i antikhandlarens magiska värld igen. Jag längtar redan. Det finns faktiskt ett Johan Homansällskap och kanske att jag till och med vågar bli medlem där någon dag.

 

Det är Jan Mårtenson, som är litterär fader till böckerna om antikhandlare Homan.

 

 

Mellan hägg och syren



Uttrycket mellan hägg och syren sägs första gången ha använts av en skomakare som tog semester på försommaren och satte upp en skylt med texten ”Stängt mellan hägg och syren”. Det ska sannolikt uttolkas som perioden mellan det att häggen respektive syrenerna slagit ut. Den perioden kan av klimatskäl förstås skilja sig en del över landet, men det refererar normalt till en kort period under försommaren (den stackars skomakaren kunde förmodligen inte unna sig någon längre semester). Källa: Svenska sprakradet.se

Att jag inte är en fena på flygfän är ju allom bekant. Och samma fenomen uppstår beklaglig nog när det gäller mina kunskaper kring vår flora. Jag får skylla på att jag större delen av mitt liv varit en inbiten stadsråtta som tillbringat min tid i lägenheter som högst har några ynka balkonglådor med några stackars penséer eller pelargoner. 

Hur som haver, förra vintern var sträng och snön låg kvar långt in i april. Jag och herr Gyllengrön hade precis blivit glada ägare till ett (fritids)hus med trädgård. En trädgård som är både välfylld och en smula vildvuxen och som säkert skulle beskrivas som en spännande chans för den trädgårdsintresserade på mäklarjargong. Ja, vi hade ju bara kunnat ana oss till att vår trädgård var välfylld eftersom vi blott såg huset en gång innan vi slog till och köpte det. Och visningen var klockan fyra på eftermiddag i början av februari då skymningen faller allt för tidigt.

Så det var kanske ändå inte så underligt att jag i bilen när vi reste till huset vid Kristi Himmelsfärd utbrast att jag gärna skulle vilja ha någon syrenbuske i vår nyförvärvade trädgård. Till mitt försvar får jag väl också tillstå att buskar utan blad är svåra att identifiera då de är tämligen lika varandra. Ja, även buskar med blad är stort förvirrande för en inbiten stadsråtta.

 

När vi lite senare äntligen kan parkera bilen på gårdsplanen har min dröm om syrenbuskar slagit in fortare än kvickt, eller rättare sagt slagit ut. På hela två sidor runt kring huset prunkade den vackraste och högaste syrenhäck jag sett. Vackert lila (som är min andra favoritfärg, tänk tant Gredelin) och vita. Ja, så någon syrenbuske till huset behövde vi sannerligen inte investera i. Snart slår de ut igen då våren nu knackar på dörren och då kommer jag och herr Gyllengrön inte att missa ett tillfälle för att kunna vara beredda på att njuta av våra bedövande alldeles egna bedårande syrenbuskar.

P.S. Pelargonen har fått sitt namn på grund av sina fröställningarnas speciella utseende. De långa näbbliknande spröten har fått många att tänka på fågelnäbbar. Ordet pelargon kommer från grekiskans pelargos, som betyder stork. Samma sak gäller släktnamnet Geranium som kommer av det grekiska ordet geranos som betyder trana. Jag visste väl att blommor och fåglar har mycket gemensamt. D.S.

 

Det högkyrkliga paret

Sagolikt vackra Sunne kyrka i Värmland.

 

Ja, högkyrklig har man nog aldrig kunnat kalla mig och knappast herr Gyllengrön heller. Jag är född i en tämligen ateistisk släkt och odöpt. Har aldrig varit medlem i svenska kyrkan, så en mer tvättäkta hedning får man nog leta efter. Herr Gyllengrön är dock döpt, men har för länge sedan begärt utträde ur densamma. Ja, så är det med den saken.

Så kom det sig den dagen då jag och herr Gyllengrön skulle fira ettårig (borglig) bröllopsdag, att vi styrde kosan mot Värmland, närmare bestämt till sagolika Sunne. I Sunne finns det traditioner från både kyrkor och litteratur och det var nog mer för det senare vi hade valt resmålet. Vi skulle besöka Mårbacka, Selma Lagerlöfs hem och även få litterär karma från Göran Tunströms uppväxtort.

Lördagsförmiddagen gick till ett fantastiskt besök på Mårbacka med en av de bästa guider jag upplevt. Väl tillbaka till hotellet funderade vi på hur vi skulle fördriva eftermiddagen. Jag hade sett ett anslag om att det var musik i någon kyrka inte allt för långt från Sunnes centralort. Sagt och gjort, vi knölade in oss i bilen igen och for iväg. Även om jag inte är speciellt religiös kan jag ändå tycka att det finns något vilsamt att tillbringa tid i olika kyrkor som många är helt magnifika byggnader. I och för sig har jag heller inte något emot kyrkans budskap om att älska sin nästa.

När vi försiktigt och vördsamt smög oss in i den fina gamla kyrkan möts vi av en entusiastisk äldre dam som glad i hågen hälsar oss välkomna och förkunnar att det är nya kantorn som håller konsert i kväll. Vi ler lite stelt, inte för att vi har något emot nya kantorn, mer kanske för att kvinnan verkar så otroligt glad över att se oss. Kanhända för att det var lite klent med andra kyrkobesökare och att hon kanske trodde vi var nyinflyttade församlingsbor. Det stack till lite i mitt okyrkliga samvete att jag, ateisten, blev så hjärtligt välkomnad. Bara det var ju en gest att nästan brista i gråt över. Fast damen kunde såklart näppeligen veta något om vårt okyrkliga förflutna. Konserten var i alla fall mycket trevlig, även om kyrkbänkarna gapade tomma. Kantorn var ung och hade stor familj som också var med och musicerade. Allt var frid och fröjd när helgmålsringningen ljöd över slätten.

Det var det också kommande söndagsförmiddag när jag och herr Gyllengrön bestämt oss att vi nog ändå ska besöka kyrkan där Tunströms far varit präst och där Göran Tunström själv vilar, alldeles för tidigt hädangången, innan vi började vår resa hem igen mot huvudstaden. Sagt och gjort. Vi klämmer in oss i bilen ännu en gång och styr denna gång mot Sunnes vackra kyrka. Väl där hör vi att det verkar som kyrkokören redan är på plats för att sjunga upp sig inför dagens gudstjänst. Vi chansar och smyger in lika försiktigt och vördsamt som igår.

Och vem står där igen, fridfullt leende, jo den trevliga damen från kyrkobesöket igår. Nu hälsar hon än mer översvallande på oss. Vi är ju trots allt nästan gamla bekanta. Damen verkar vådligt förtjust över att ha hittat två högkyrkliga och riktigt fromma människor som inte verkar få nog av kyrkobesök. Kanske ser hon också två nya potentiella röster till kyrkokören?

När vi något senare smög oss ut igen kändes det lite vemodigt att lämna Sunne. Mest kanske för att vi tyvärr riskerade att göra den vänliga damen rejält besviken eftersom vi inte på något sätt var det som hon kanske hoppades på att vi var. Men vem vet, kanske har hon ännu inte gett upp hoppet att det trevliga paret i yngre medelåldern (vi var det då), ska dyka upp igen, så att kyrkobesöksstatistiken återigen skjuter i höjden i Sunne församling.

 

Göran Tunström, en fantastisk författare. Läs hans böcker, om du inte redan har gjort det.

 

Undulaten som inte kunde flyga

Blanco såg ut ungefär så här. Han hette så fast han var grå.

 

Vi fick ärva en undulat som hette Blanco (fast han var grå). Blanco var en ovanligt trevlig liten undulat. Fast han inte kunde flyga. Vet inte egentligen om det besvärade honom så värst mycket. Han verkade ändå ganska lycklig inombords och nöjd med att han kunde knata omkring lite varstans i lägenheten istället. Ibland spatserade han omkring på vårt frukostbord, (någon hade sträckt ut en hjälpande hand) och lämnade fotspår i smöret.

Men en gång i livet blev det en aning mer problematisk för Blanco med detta faktum att han inte kunde flyga. Det var när hans före detta ägare, Tant Televinken med familj, skulle resa bort och Tant Gertrud lovat att mata honom. Tant Gertrud har en aning uns av skräck för fåglar och även om Blanco var en ovanligt trevlig liten undulat tyckte hon det var en smula otäckt att mata honom. När hon dock hade samlat mod till sig och gick för att mata honom, kom Blanco, glad i hågen, knatade mot Tant Gertrud med ett leende på näbben där över hallgolvet. Dock besvarade inte Tant Gertrud leendet utan bytte raskt ut maten i buren och flydde sedan hals över huvud ut genom ytterdörren med högfrekvent klappande hjärta.

Samma procedur upprepades hela veckan. Tant Gertrud tyckte i och för sig att det var lite märkligt att Blanco var så liten i maten. Det verkade som han inte åt upp fröna hon lade i buren. Hon undrade också över varför Blanco, vart efter dagarna gick, verkade bli mer och mer desperat när han mot slutet av veckan kom rusande mot henne när hon kom för att mata honom.

Det var först när Tant Televinken med familj kom hem igen och upplyste Tant Gertrud om att Blanco tyvärr inte kunde flyga. Utan han hade så gärna velat bli upplyft in i buren för att kunna picka i sig fågelfröna, som Tant Gertrud förstod sammanhanget. Men Blanco överlevde detta trauma och dog många år senare en iskall februarikväll en helt naturlig undulatdöd, han trillade helt enkelt av pinn. Givetvis blev det stor sorg i vår familj och vi placerade Blancos lilla kropp i en skokartong som vi ställde ute på balkongen i vänta på att tjälen skulle gå ur marken.

När våren kom begravde vi honom under ett blommande körsbärsträd i parken som vi kan se från vårt vardagsrumsfönster. På så sätt är han alltid med oss. Kanske att någon osteolog om si så där tusen år hittar det lilla fågelskelettet och undrar hur tusan en undulat hamnat på Sveriges iskalla breddgrader.

Nu vill jag att du som läst detta inte skvallrar till någon myndighet att vi begravt vår lilla fågel under ett japanskt körsbärsträd i parken. För möjligen kan det vara förknippat med vitesföreläggande om det uppdagas som griftefridsbrott eller dylikt.

Ja, så det kan gå. Och vår käre Blanco bryr sig inte ett dugg om vare sig myndighetsbestämmelse eller griftefrid där han nu svävar omkring högt upp i skyn i undulathimlen med sina undulatvänner. 

 

Ungefär så här ser Ebba Grön ut.

Så här ser Kent Kvitter ut. Anledningen till att det tyvärr inte är de på bilderna utan deras look a like är att de faktiskt tar rätt mycket betalt för att fotas och som fattig bloggerska har jag inte råd med apanaget det kräver.

 

Idag har två nya finurliga flygfän tagit Blancos plats. De heter Ebba Grön och Kent Kvitter. Hur de ser ut kan du se på ovan bild. Dock uppdagades att Ebba egentligen är en Ebbe men vi orkar inte byta namn. Här finns mer fakta om du är intresserad av undulater.

Jag önskar mer kärlek i världen

Låt vår gråa vardag lysas upp av kärlek.

 

Det här med kärlek är komplicerat. Vi får nog alla med oss det (förhoppningsvis) i olika sorter i livets godispåse. En del söta och underbara karameller, en del andra karameller som smakar mer surt och bittert. Trots det är vi säkert flera som ändå oförtrutet vågade ge bort vårt röda geléhjärta och till slut fått napp. Exempelvis jag som behövde kyssa flera grodor innan jag fann min prins herr Gyllengrön. I år firar vi 15 år som gifta, gott så, men det var faktiskt inte det jag tänkte skriva om.

Utan om det jag tycker är lite knepigare, nämligen att det verkar finnas så många i vår värld som hatar. Eller rättare sagt det är ju jättesorgligt. För det är inte mer hat vår värld behöver, utan mer kärlek. Dessutom finns det en del som ägnar sitt hat mot sina medmänniskor för vilken kärlek de har valt. De talar gärna om hur fel det är med just den kärleken. För mig är det helt ofattbart, det är väl inte vem man älskar som är huvudsaken utan att man älskar! Detta hat kommer jag aldrig bemöda mig om att förstå. Jag tycker att det är helt ens egen privatsak vem man väljer att älskar och som jag faktiskt ska strunta blankt i.

Kanske är det så att den som väljer att hata gör det för att kompensera en brist? Av olika anledningar kan vi människor kanske inte älska (vilket också är jättesorgligt). Kanske har man fått väldigt lite kärlek av sina närmaste och det är sorgen över det som flödar ut i ilska och sedan hat mot andra som älskar? För det man själv inte fått eller uppnår vill man heller inte unna någon annan? Egentligen har jag ingen aning och anledningarna till att hata istället för att älska är säkert mer komplicerade och flera. Men svårt är det att förstå varför en del väljer att bli så till den milda grad upprörda över hur andra väljer att leva sitt liv och kan spy ut sin galla om vad som är det ”rätta” och döma alla som inte lever efter den normen som den personen har bestämt sig för är den rätta.

En annan sak som jag har svårt för och som jag har funderat en hel del över är en kommentar som jag hörde ganska ofta när min son var liten. En kommentar som flera vuxna, som jag upplever som vettiga människor i min omgivning, fällde. Om jag valde att klä min son i en rosa (ibland räckte det faktiskt med en lila t-shirt) eller om han själv valde (när han var två år) att ta på sig en klänning (eftersom hans storasyster hade det) hördes kommentaren: ”Va, du vill väl inte att han ska bli bög, eller?”

En så infernaliskt korkad kommentar. Precis som det värsta jag som förälder skulle kunna uppleva är att mitt barn är homosexuell? Faktiskt finns det väldigt många andra saker jag skulle oroa mig mer över till exempel att mitt barn skulle börja knarka eller att få för sig att mörda någon annan människa eller drabbas av cancer eller råka ut för en bilolycka eller bli nazist.

 Det var bara det lilla och jag passar nu på att önskar mer kärlek åt hela världen. Puss & kram!

 

Jag önskar mer kärlek i världen!

 

 

Vi blir alla äldre eller?

Tre glada tanter med fina badmössor.

 Jag och min käre make Gyllengrön sitter nöjeslystna och förströr oss framför dumburken. Då tar följande konversation fart:

-          Nämen, vad gammal hen har blivit. Hen måste ju vara ungefär lika gammal som vi, säger jag.

-          Nä, jag tror att hen faktiskt är yngre än vi, säger maken Gyllengrön. Och tillägger lite piggt:

-          Du jag tar och googlar.

-          Verkligen, smackar jag.

 Knappa, hamra, googla, snörvla, hmm:a, googla och till slut: tadam (plats för trumpetfanfar).

-          Jajamän, vad var det jag sa. Hen är född fyra år efter dig och tre efter mig, basunerar maken Gyllengrön triumferande ut.

-          Oj då, så där gamla ser väl vi inte ut i alla fall, säger jag lite frågande och saknar ytterst sannolikt just i den stunden all slags mått av självinsikt.

-          Nej rå, det gör vi verkligen inte, eldar maken Gyllengrön på. Vi ser mycket yngre ut.

Puh och så tar vi på oss synnerligen belåtna miner och känner oss mycket till freds med ett ännu förträffligt konstaterande om att på oss märks då ingen skillnad alls faktiskt. Glada i hågen sörplar vi i oss lite fisljumet kaffe.

Ja, suck, jag har skrivit det förut; tiden går och det dessutom ganska fort. Vad som däremot inte verkar hänga med är tidsuppfattningen om sig själv. Logiken tycks vara följande; eftersom jag fortfarande på insidan känner mig ungefär likadan som jag gjorde när jag var 32 år, 24 dagar och 16 minuter så är det säkert så jag också ser ut på utsidan. Eller? Har du råkat ut för samma fenomen? Och om så är fallet kan det vara farligt, ja kanske rent av smittsamt?

Detta är inte herr Gyllengrön utan en finurlig mattelärare.