Ja, jag är faktiskt feminist!

Precis så, jag är faktiskt feminist och det är jag av den enkla anledningen att jag inte kan begripa att jag ska tjäna mindre på arbete bara för att jag har ”fel” kön. Och jag blir uppriktigt förvånad, ja i det närmaste chockad, när jag ser hur en del ”går igång” på ordet feminist och vilka minst sagt märkliga vägar det tar sig uttryck. Detta bara för att man står upp för sin rätt att bli lika behandlad som sin man, son, manliga kollega eller vem det nu kan vara av det manliga könet. Jag tror ingen man bara skulle svälja en sådan orättvisa, men rätta mig gärna om jag har fel. För mig är det en självklarhet att kalla mig feminist, min övertygelse är att alla människor är lika mycket värda och att ingen ska diskrimineras för sitt kön, hudfärg, religion, handikapp eller funktionsnedsättning eller vad det månne vara.

Här följer en liten vardagshistoria kring ämnet kön, som jag finner förunderlig. Herr Gyllengrön och jag var bjudna på en tillställning av familjär karaktär. Det var en väldigt gemytlig och trivsam tillställning där vi var placerade vid långbord med både nya och gamla bekantskaper. Först hamnade jag bredvid en timid äldre dam som hade sin man med sig, även han av lite äldre årsmodell, inget fel med det. Dock var denna man en man som verkar vara van vid att han förväntade sig att bli åtlydd och medhållen i de åsikter han lade fram, hur enfaldiga de än verkade.

Hur som helst bytte mannen i fråga raskt plats med frugan och sedan började han orera om att han minsann jobbat som chef både här och där och det dessutom inte bara i Sverige, utan även utomlands. Inget fel med det heller och det kan ju vara intressant att höra mer om. Dock kan det bli lite tröttsamt i längden med någon som bara håller monolog.

Vi var några stycken till kring ”vår del” av bordet som tappert försökte få in varandra i samtalet, så det skulle likna någon form av dialog i alla fall. Men mannen fortsatte i sin ”bossiga” framtoning och hade alltid något från egen fatabur att ösa ur vilket ämne som än var på tapeten, strunt samma om någon var intresserad eller inte. Hela han utstrålade att han var en man, och dessutom en man van vid makt, van att bli lyssnad till och beundrad för allt det kloka som oförblommerad hoppade ur hans kakhål.

Döm om min förvåning när han helt plötsligt kommer in på hur hans svärdotter, som minsann, tidigare jobbat för en stor mediekoncern, nu hade fått ett nytt jobb. Det var väl jätteroligt tyckte vi alla, dock fortsatte han sin historia med att tala om att hans svärdotter tröttnade på hennes förra arbetsgivare, där det bara, enligt honom som enda tillgängliga källa, fanns höga manliga chefer som plockade upp unga tjejer på utekvällar vid Stureplan och vips, genast fick dessa unga tjejer en hög befattning i detta välrenommerade mediehus. Här började jag få en svag känsla av obehag, och hans historia var inte slut där.

Den världsvana, före detta manliga chef, utbrister: ”Ja, min svärdotter blev helt enkelt trött på att lära upp unga tjejer som var helt inkompetenta. Och det vet vi ju alla vilken väg de går för att få ett jobb”. (Att det var de unga tjejerna som var fräcka rådde ingen som helst tvekan om, utan det var en underförstådd sanning). Vi var tydligen artiga själar allihopa, för vi lyssnade vidare på vad han hade att förtälja, utan att kommentera de inte helt uppdaterade värderingarna han bjöd på. Och som en elefant i en porslinsaffär fortsatte han att klampa på och vänder sig till mig (enda personen med kvinnligt kön i den närmaste omgivningen) och utropar; Ja, för det vet väl du hur ni kvinnor är?

Jag blev inte bara häpen, jag tappade även talförmågan. Och något slags hyfs har jag fått med mig längs livets väg, så jag nej, hällde inte innehållet i mitt glas över honom, utan svarade lite stillsamt ”Nej, det vet jag inte. Faktiskt har jag inte varit med om detta.” Mer välformulerad än så lyckades jag tyvärr inte vara. För egentligen skulle jag, efter att jag hällt innehållet i mitt glas över honom, frågat vad han egentligen menade. För menade han: jag är kvinna, alltså har jag gått den vägen, som tydligen alla kvinnor går, enligt hans uppfattning; nämligen sängvägen för att få ett jobb? Eller menade han; att vi kvinnor inte kan både vara vackra och smarta i samma person?

Jag kommer aldrig att få reda på vad han menade, för han verkade ändå bli klart störd över att jag inte höll med honom i hans påstående om mig och mina medsystrar, för resten av tillställningen pratade han sport med min man och mig ignorerade han fullständigt.

Däremot har hans påståend bitit sig fast hos mig och jag tänker på alla fördomar det finns runt mitt kön och hur vedertaget det är att bara kasta runt dem utan eftertanke, och här är både män och kvinnor lika goda kålsupare. Och just kombinationen att vara vacker kvinna och smart är helt otänkbart i detta förkrympta tänkande. Det är något jättesorligt över det hela, och när jag tänker på detta, vill jag bara brista ut i gråt. Aldrig har jag hört någon säga om en vacker man på en chefsposition att han enbart är vacker och inte alls kompentent. Det andra orkar jag inte ens tänka på, det är för lågt.

Sen när jag torkat mina tårar tänker jag; fy bubblan, vilka fördomar jag som feminist har att bekämpa och tyvärr verkar det vara en ganska lång och besvärlig väg att gå, men skam den som ger sig. Kanske att vi en vacker dag kommer fram till målet. Jag lovar, att jag så länge jag har mina sinnen i bruk, ska slåss verbalt mot sådan dumhet, och jag kommer inte heller i fortsättningen att hålla tyst när jag hör någon fälla en förminskande kommentar om mitt kön, vare sig det kommer från någon som är gammal eller ung, man eller kvinna. Så var det med den saken.

Lättare att döma än att förstå

Skägget som väcker känslor.

Aldrig har jag vetat så mycket som när jag var ung. Kring 18-20 årsåldern var jag i stort sett fullärd och hade lösningar på allt. Delade gärna med mig av goda råd i tid och otid, fast ingen hade bett om det. Mitt tänkande var antingen eller, svart eller vitt. Det fanns sällan några grå skalor och själv var jag såklart fullständigt perfekt. Inget ont i det kanske utan det hör ungdomstiden till. Men jag är glad över att det numera är mer gråskaligt i mitt liv för min del.

Åren går och med det mildras pitbullterriern i mig som behövde ta strid i varje diskussion och gå igång på allt. Nu med ålderns rätt är jag väl ibland, på sin höjd, en smågläfsande Jack Russell, som försöker välja mina strider och inser att jag inte behöver reagera på allt. En del saker och ting får bara vara, jag kan inte göra något åt det i alla fall och en del saker är det helt enkelt inte värt att strida om.

Och vissa människor orkar jag inte ens bemöta. De där som i sin egen fullkomlighet naturligtvis är helt perfekta och sitter inne med sanningen om allt. Lyssnar på andra argument gör de aldrig, utan de vet minsann bäst och de vet att alla tycker likadant, men inte vågar säga sanningen. Man kan ju undra hur de hinner med att fråga alla om allt, eftersom de vet att alla tycker lika som de. Människor som dem, har stelnat under missnöjet och vill varken förstå eller har en önskan om att förstå en annan människas val eller handlingar. Men experter är dem, även på att döma andra.Tror dock att de, sorgligt nog, för det mesta bär på väldigt mycket rädslor.

Nu invänder du kanske, och säger, att det är ju just vad jag själv gör nu; jag dömer andra. Och det har du helt rätt i. Vilken rätt har jag egentligen att döma andra för deras val och handlingar? Inget alls såklart, det är väl det som är en av svårigheterna med att vara människa. Jag kan bara förändra mig själv och inte någon annan, hur gärna jag än skulle vilja det. En förändring kan bara komma inifrån mig själv, att jag själv har viljan att förändra mig. Den kan ingen annan bestämma för mig.  

I vårt samhälle verkar det vara lättare att döma än att förstå, eftersom dömandet verkar ske med automatik. Speciellt om vi inte aktivt har iakttagit oss själva. För att upphöra med vårt dömande behöver vi se att det som vi reagerar på hos andra, också finns inom oss själva. Det är kanske därför årets Eurovisionslagervinnare Conchita Wurst väcker så mycket känslor hos så många?

Jag tycker det är underbart med någon som har modet att utmana konventioner och gamla dammiga tankemönster. Som trots att hon får ta emot märkliga hot, anklagelser, spott och spe från människor som stelnat i sin fullkomlighet och som tar sig rätten att döma andra och framför allt berättar hur alla borde leva (de har väl frågat alla hur de vill leva förmodar jag). Det modet den personen, som står där uppe på scenen, ensam sjungande, besitter, kommer jag nog aldrig under mitt liv att uppbringa och det beundrar jag Conchita Wurst för. Sedan är jag glad över och jag väljer att tolka det som en symbolhandling att hon vann. Helt enkelt att det är många människor i Europa som har tröttnat på inskränkthet, intolerans, trångsynthet och inte vill höra ”stöveltramp” eka från antidemokrater.

För en sak är i alla fall säker; ju mer jag lär mig, desto mer förstår jag hur lite jag vet.

 Kärlek & respekt!

 

Konsten att sälja eller berättelsen om en konstig försäljare

Här är historien om en märklig försäljare.

 

Jag har full förståelse för att man vissa dagar har bättre eller sämre dagar på jobbet, men jag kan ändå inte sluta undra över den försäljaren som ringde mig nyligen en måndagsförmiddag och forcerat berättade att mitt företag minsann skulle köpa en annons i en bilaga som följde med en större dagstidning. Bilagan handlade om den, enligt säljaren, både stora och enormt populära humorfestival som varje år hålls någonstans i södra Sverige.

När jag artigt avböjde erbjudande, eftersom jag är tämligen van vid att det är många som vill sälja denna typ av annonser till dyr penning och mitt företag upplever att kostnaden inte är förenlig med hur många personer man verkligen når med en tryckt annons i en bilaga som de flesta slänger utan att titta i den, blev försäljaren väldigt irriterad. Hon förklarade för mig, fortfarande lika forcerat, att jag inte alls förstod det hela. Detta var den stora, oerhört kända humorgalan som minst 30 000 personer skulle läsa om i den excellenta bilaga hon sålde annonser för. Och hur kunde jag förresten vara så dum att jag tackade nej till detta erbjudande, tjöt hon syrligt.

När jag återigen vänligt, men denna gång lite mer bestämt, tackade nej fick hon fullständigt spelet och gick över till att i det närmaste låta hotfull när hon i falsett ylade att jag inte fattade någonting och därefter, mitt i utskällningen, avslutade hon samtalet genom att helt sonika trycka bort mig. Kvar stod jag i andra änden och stirrade fånigt på mobilen, precis som jag hade svårt att tro att det som nyss hänt, hänt på riktigt.

Ja, mycket ska jag tydligen höra innan öronen trillar av. Maken till osmidig försäljare var det länge sedan jag stött på. Ett tag funderade jag faktiskt om det var ett dåligt skämt, kanske en ny form av ”dolda radion”, eller Hassan eller något liknande. För om någon ska sälja in något till en humorfestival kanske det inte är för mycket begärt att den personen låter lite extra glad och trevlig. När en försäljare också i det närmaste idiotförklarar den man tänker ska bli ens potentiella kund genom att tala om att jag inte förstod ingenting alls, då känns det som, tycker jag, att man kanske gått lite för långt och inte riktigt är rätt försäljare på rätt plats. Jag har åtminstone de sista tio åren haft jobb där jag stött på olika försäljare som vill sälja annonser eller andra tjänster, så en viss erfarenhet av försäljning och försäljare tror jag mig ändå besitta.

Jag är helt okey med att försäljare försöker sälja till mig. Särskilt kul tycker jag det är när de är bra försäljare som lyckas övertyga mig att köpa något på ett intresserat och trevligt sätt och sedan erbjuder något mer, som jag också köper och känner mig nöjd över. Jag kan också ibland lyssna på telefonsäljare, speciellt när det är unga, för jag har inget emot att ge dem en chans att försöka övertyga mig att köpa. Däremot har jag väldigt svårt med säljare som inte tar ett artigt ”nej tack, jag är inte intresserad” utan blir aggressiva och nästintill hotfulla. Det tycker jag känns mycket obehagligt och jag vill absolut inte föra någon vidare dialog med en sådan säljare, som då stängt tillfället att sälja in något hos mig för tid och evighet.

Hur som helst kommer jag nog alltid att förknippa alla framtida eventuella humorfestivaler med en säljare som inte kunde konsten att sälja, eller som kanske bara hade en väldigt dålig dag på jobbet? Vilket av dessa två alternativ kommer jag aldrig att få veta, men att jag någonsin kommer att sluta förvånas över människor, det vet jag med all säkerhet.

Virrpanna i kubik

Min resa spårade ur en smula, men den blev i alla fall bra till slut.

Den där iskalla känsla som grep tag i hela mitt inre då det gick upp för mig att jag rest till jobbkonferensen på fel dag gränsade först till panikens brant. Strax innan Skövde uppdagade jag min fadäs. Då hade jag ändå dubbelkollat programmet och sett datumet flera gånger, men det bara liksom inte gick in i min hjärna att det inte stod den 24/3 utan i själva verket den 25/3.

Suck, det var inte direkt läge att vända hem till huvudstaden igen med knappt en timme kvar till Göteborg. Jag som är en tant som gillar att åtminstone försöka ha lite koll, utkämpade för några minuter en inre strid. Fru Perfekt bannade och svor; hur kan du vara så klantig. Du skämmer ju ut dig å det grövsta på nya jobbet, din klantskalle vad ska de nu tro om dig?

Medan goa lilla Tant Grön inte hade samma höga tonläge utan viskade tröstande samtidigt som hon ömt klappade mig på kinden och sade; äsch, det gör inget, det kan hända den bästa, det visar att du är mänsklig, alla gör vi fel ibland.

Ja, och så är det ju faktiskt. Vi vill inte gärna tro det, men vi inte bara kan göra fel, vi gör fel och misstag ganska ofta. Det är oundvikligt och livet skulle bli väldigt tråkigt och förutsägbart om vi alltid gjorde allt perfekt. Det är av misstagen man lär sig.

Hur som helst ringde jag till min snälla chef som genast förstod och sa att det inte var så mycket att göra åt. Efter att jag sonderat terrängen med Herr Gyllengrön ringde jag till min fina svägerska och hos henne fick jag gärna kinesa.

Sedan gick jag och tog en god kopp kaffe på en fantastisk liten italiensk kaffebar med massor av spännande foton av kändisar som druckit kaffe på precis samma plats där jag nu befann mig, som till exempel John Lennons första fru Chyntia Lennon, Magnus Uggla, Steffo Törnqvist, Alice Munro, ja listan kan göras lång. Mitt i alla foton hängde också ett på en fyrbent vän, vilket ledde till att ägaren till kaffebaren berättade roliga anekdoter och vi hade väldigt roligt.

Lite på kvällskvisten senare åt jag och svägerskan mat på lokal och vi hade det också mycket trevligt. Ofta leder ett misstag ändå till slut till något annorlunda, och jag kände mig både glad och nöjd åt att dagen slutade gott. Nu fnissar jag åt mig själv, min virrpanna. Och tänker att det i alla fall var positivt att jag kom en dag innan konferensen, än en dag för sent.

Johan Kristian Homan

 

 

Siameskatten Cléo de Merode är inte enda damen i Homans liv. Hon brukar hjälpa till att lösa fallen.
Dock är detta inte Cléo utan en annat fin misse.

Jag har alltid tyckt mycket om att läsa och att skriva. Så nu ska jag skriva ett inlägg om några särskilda böcker. Det har med årens gång blivit en ansenlig samling av böcker här hemma. Och jag har så svårt att skilja mig från dem. Planen är därför att inreda ett eget bibliotek på landet där jag på ålderns höst kommer att sitta och läsa i den skönaste fåtöljen blåsiga höstdagar, kylslagna vinterkvällar, kvittrande vårkvällar och regniga sommardagar.

Jag är en allätare när det gäller böcker och läser det jag kommer över och hör talas om. Ibland läser jag recensioner av nya böcker och ibland får jag boktips av vänner och bekanta. Jag försöker då och då klämma in en klassiker i bokfloran. Men så har jag också en fäbless för deckare. Det är farligt lätt att hamna i deckarträsket. Det är något som alltid har fascinerat mig med spänning, mord och seriemördare.

Dock har jag med åren fastnat lite mer på de ”småputtriga” deckarna där morden inte brukar vara för brutala och där figurerna och stämningen är desto skönare. Damernas detektivbyrå är en favorit men min favorit framför alla i denna kategori är böckerna om antikhandlare och antihjälten Johan Kristian Homan. Ja, jag kan nästan erkänna för er att jag närmast är besatt av att läsa Homandeckare.

Antikhandlare Homan har en särdeles förmåga att alltid hamna i någon mystik där det för all del brukar ingå några mord, men de brukar inte beskrivas så ingående och med otäcka detaljer. Dessa böcker lånar jag gärna på biblioteket, som för övrigt är världens bästa sociala uppfinning. Problemet är att böckerna är ganska lika i sin uppbyggnad av småtrevliga kulturutvikningar, beskrivningar av goda middagar med förstklassiga viner till samt några antikrundor där olika antika föremål beskrivs på det mest målande sätt. Att herr Homan också bor och verkar i Gamla Stan i Stockholm gör inte saken sämre. Det är en stadsdel jag tycker mycket om och när jag går där är det nästan som jag förväntar mig att antikhandlaren ska dyka upp i egen hög person även om jag vet att han bara är en litterär skapelse.

Ja, problemet är att när jag lånat en av Homandeckarna på bibblan, som jag inte tror jag läst, och börjar läsa den (jag har en tradition att alltid börja min sommarsemester med en Homandeckare) så börjar jag sisådär halvvägs in i boken tro att jag läst den förut. Herr Gyllengrön och resten av min fantastiska familj brukar se aningen småtrötta ut när jag utbrister ” den här har jag nog läst förut”.

Dry Martini är Homans favoritdrink. Dock är jag inte lika förtjust utan håller mig hellre till Chablis, en annan av Homas favoriter när det handlar om alkoholhaltiga drycker.

 

Men jag kan råda bot för detta eftersom jag för lista, som den äkta boknörd jag är, på de böcker jag läser under året och hittills har det faktiskt visat sig att jag inte läst om en Homandeckare även om jag alltid får känslan av det. Kanske att jag någon småtråkig dag ägnar mig att lista de jag hittills läst och kan ta med mig listan nästa gång jag ska låna en Homanbok. Vi får väl se.

Nu ska jag snart i alla fall ta mig an en i raden som jag definitivt vet att jag inte läst, Mord i blått. Det ska sannerligen bli en skön stunds avkoppling när jag flyttas in i antikhandlarens magiska värld igen. Jag längtar redan. Det finns faktiskt ett Johan Homansällskap och kanske att jag till och med vågar bli medlem där någon dag.

 

Det är Jan Mårtenson, som är litterär fader till böckerna om antikhandlare Homan.

 

 

Mellan hägg och syren



Uttrycket mellan hägg och syren sägs första gången ha använts av en skomakare som tog semester på försommaren och satte upp en skylt med texten ”Stängt mellan hägg och syren”. Det ska sannolikt uttolkas som perioden mellan det att häggen respektive syrenerna slagit ut. Den perioden kan av klimatskäl förstås skilja sig en del över landet, men det refererar normalt till en kort period under försommaren (den stackars skomakaren kunde förmodligen inte unna sig någon längre semester). Källa: Svenska sprakradet.se

Att jag inte är en fena på flygfän är ju allom bekant. Och samma fenomen uppstår beklaglig nog när det gäller mina kunskaper kring vår flora. Jag får skylla på att jag större delen av mitt liv varit en inbiten stadsråtta som tillbringat min tid i lägenheter som högst har några ynka balkonglådor med några stackars penséer eller pelargoner. 

Hur som haver, förra vintern var sträng och snön låg kvar långt in i april. Jag och herr Gyllengrön hade precis blivit glada ägare till ett (fritids)hus med trädgård. En trädgård som är både välfylld och en smula vildvuxen och som säkert skulle beskrivas som en spännande chans för den trädgårdsintresserade på mäklarjargong. Ja, vi hade ju bara kunnat ana oss till att vår trädgård var välfylld eftersom vi blott såg huset en gång innan vi slog till och köpte det. Och visningen var klockan fyra på eftermiddag i början av februari då skymningen faller allt för tidigt.

Så det var kanske ändå inte så underligt att jag i bilen när vi reste till huset vid Kristi Himmelsfärd utbrast att jag gärna skulle vilja ha någon syrenbuske i vår nyförvärvade trädgård. Till mitt försvar får jag väl också tillstå att buskar utan blad är svåra att identifiera då de är tämligen lika varandra. Ja, även buskar med blad är stort förvirrande för en inbiten stadsråtta.

 

När vi lite senare äntligen kan parkera bilen på gårdsplanen har min dröm om syrenbuskar slagit in fortare än kvickt, eller rättare sagt slagit ut. På hela två sidor runt kring huset prunkade den vackraste och högaste syrenhäck jag sett. Vackert lila (som är min andra favoritfärg, tänk tant Gredelin) och vita. Ja, så någon syrenbuske till huset behövde vi sannerligen inte investera i. Snart slår de ut igen då våren nu knackar på dörren och då kommer jag och herr Gyllengrön inte att missa ett tillfälle för att kunna vara beredda på att njuta av våra bedövande alldeles egna bedårande syrenbuskar.

P.S. Pelargonen har fått sitt namn på grund av sina fröställningarnas speciella utseende. De långa näbbliknande spröten har fått många att tänka på fågelnäbbar. Ordet pelargon kommer från grekiskans pelargos, som betyder stork. Samma sak gäller släktnamnet Geranium som kommer av det grekiska ordet geranos som betyder trana. Jag visste väl att blommor och fåglar har mycket gemensamt. D.S.

 

Det högkyrkliga paret

Sagolikt vackra Sunne kyrka i Värmland.

 

Ja, högkyrklig har man nog aldrig kunnat kalla mig och knappast herr Gyllengrön heller. Jag är född i en tämligen ateistisk släkt och odöpt. Har aldrig varit medlem i svenska kyrkan, så en mer tvättäkta hedning får man nog leta efter. Herr Gyllengrön är dock döpt, men har för länge sedan begärt utträde ur densamma. Ja, så är det med den saken.

Så kom det sig den dagen då jag och herr Gyllengrön skulle fira ettårig (borglig) bröllopsdag, att vi styrde kosan mot Värmland, närmare bestämt till sagolika Sunne. I Sunne finns det traditioner från både kyrkor och litteratur och det var nog mer för det senare vi hade valt resmålet. Vi skulle besöka Mårbacka, Selma Lagerlöfs hem och även få litterär karma från Göran Tunströms uppväxtort.

Lördagsförmiddagen gick till ett fantastiskt besök på Mårbacka med en av de bästa guider jag upplevt. Väl tillbaka till hotellet funderade vi på hur vi skulle fördriva eftermiddagen. Jag hade sett ett anslag om att det var musik i någon kyrka inte allt för långt från Sunnes centralort. Sagt och gjort, vi knölade in oss i bilen igen och for iväg. Även om jag inte är speciellt religiös kan jag ändå tycka att det finns något vilsamt att tillbringa tid i olika kyrkor som många är helt magnifika byggnader. I och för sig har jag heller inte något emot kyrkans budskap om att älska sin nästa.

När vi försiktigt och vördsamt smög oss in i den fina gamla kyrkan möts vi av en entusiastisk äldre dam som glad i hågen hälsar oss välkomna och förkunnar att det är nya kantorn som håller konsert i kväll. Vi ler lite stelt, inte för att vi har något emot nya kantorn, mer kanske för att kvinnan verkar så otroligt glad över att se oss. Kanhända för att det var lite klent med andra kyrkobesökare och att hon kanske trodde vi var nyinflyttade församlingsbor. Det stack till lite i mitt okyrkliga samvete att jag, ateisten, blev så hjärtligt välkomnad. Bara det var ju en gest att nästan brista i gråt över. Fast damen kunde såklart näppeligen veta något om vårt okyrkliga förflutna. Konserten var i alla fall mycket trevlig, även om kyrkbänkarna gapade tomma. Kantorn var ung och hade stor familj som också var med och musicerade. Allt var frid och fröjd när helgmålsringningen ljöd över slätten.

Det var det också kommande söndagsförmiddag när jag och herr Gyllengrön bestämt oss att vi nog ändå ska besöka kyrkan där Tunströms far varit präst och där Göran Tunström själv vilar, alldeles för tidigt hädangången, innan vi började vår resa hem igen mot huvudstaden. Sagt och gjort. Vi klämmer in oss i bilen ännu en gång och styr denna gång mot Sunnes vackra kyrka. Väl där hör vi att det verkar som kyrkokören redan är på plats för att sjunga upp sig inför dagens gudstjänst. Vi chansar och smyger in lika försiktigt och vördsamt som igår.

Och vem står där igen, fridfullt leende, jo den trevliga damen från kyrkobesöket igår. Nu hälsar hon än mer översvallande på oss. Vi är ju trots allt nästan gamla bekanta. Damen verkar vådligt förtjust över att ha hittat två högkyrkliga och riktigt fromma människor som inte verkar få nog av kyrkobesök. Kanske ser hon också två nya potentiella röster till kyrkokören?

När vi något senare smög oss ut igen kändes det lite vemodigt att lämna Sunne. Mest kanske för att vi tyvärr riskerade att göra den vänliga damen rejält besviken eftersom vi inte på något sätt var det som hon kanske hoppades på att vi var. Men vem vet, kanske har hon ännu inte gett upp hoppet att det trevliga paret i yngre medelåldern (vi var det då), ska dyka upp igen, så att kyrkobesöksstatistiken återigen skjuter i höjden i Sunne församling.

 

Göran Tunström, en fantastisk författare. Läs hans böcker, om du inte redan har gjort det.