Vad andra tycker om mig

Lev som jag lär eller lär som jag lever?

Det är svårt att inte ha synpunkter på andra människor, även om jag titt som tätt försöker att låta bli. Det är lätt att halka in i funderingar kring andras beteenden och varför den sade si eller så eller gjorde det eller det. I alla fall för mig som är en person som lätt tar in stämningar och andras känslor. Fast hur mycket jag än funderar vet jag att jag aldrig kommer att komma fram till någonting som är i närheten av någon sanning utan det blir bara ren och skär spekulation. Ibland har jag tidigt dömt ut någon, för att senare ändra mig för att det visar sig att personen jag dömt ut på förhand och jag hade mer gemensamt än jag först ville tro.

Jag har nog ägnat alldeles för mycket tid åt att försöka klura ut vad andra tycker om mig. Det är sällan jag får reda på det, och tycker något det gör människor i alla fall utan att jag på något sätt kan ändra på det. Däremot kan jag fundera på hur jag beter mig mot andra och jag kan lova mig själv vissa saker jag inte ska försöka göra. Exempelvis att döma för tidigt och gå på andra så att det kan såra. Svåra saker att försöka agera efter men för mig är det i alla fall ett försök till påminna mig själv om hur jag skulle vilja att andra agerade mot mig.

Att vi har synpunkter på andra handlar nog i grunden av att vi är sociala varelser och har behov av att interagerar med andra personer. Vi bär alla med oss saker i vår ryggsäck som lätt slås på i olika situationer, ibland helt automatiskt. Då gäller det att bromsa mig själv en stund och försöka påminna mig om det jag bestämt mig för. Att ha synpunkter på andra gör ibland att jag själv kanske mår bättre för stunden, men i det långa loppet leder det egentligen ingen vart alls. Att ha synpunkter på andra tar också bort fokus från min egen person och jag tar inte ansvar för mitt eget agerande. Det handlar nog ibland att försöka få kontroll i en osäker och okontrollerbar värld. Att kontrollera andra är förkastligt anser jag och inget jag vill ägna mig åt. Så valet att jag satt upp lite visdomsord som jag försöker leva efter är nog ett bättre alternativ. Men lätt är det inte, jag krånglar mig framåt på livets knaggliga stig utan att riktigt säkert veta vad min belöning blir om jag lyckas en gnutta i alla fall. Det kanske är något som visar sig?

Kärlek & respekt önskar jag er denna Nobeldag!

Struktur för mindre strul

Struktur är inte lätt när man har en överbelastad hjärna som dessutom har svårt med för mycket intryck.

Struktur tycker jag är ett ämne jag har haft svårt för. Med åren har jag blivit bättre på att planera och jag håller mig numera till många rutiner för att inte bli för trött i knopp och kropp. På senare tid har jag börjat med att skriva upp det jag ska göra i,  hör och häpna, en papperskalender. Det har funkat ganska bra. Dels behöver jag inte hålla allt jag ska göra i huvudet, dels kan jag sortera ut det som är mest akut att göra och jag får det gjort. Det skänker mig en enorm tillfredställelse och jag känner mig inte längre så dålig att jag inte kommer ihåg vad det är jag skulle få gjort i mitt liv.

Papperskalendern ger mig en överblick och jag kan begränsa mig så jag inte planerar in för mycket saker under samma vecka. Det ger mig mer balans och jag känner mig mer harmonisk. Dessutom undviker jag inte längre att även ta itu med saker som jag förut tycket varit jobbigt och för krävande. Då har det istället inte blivit något alls med alla tusen idéer som hela tiden poppar upp i min skalle.

Jag har alltid grubblat mycket över livet. Över svåra saker och försökt hitta en mening. Det har varit svårt i långa perioder och jag har känt mig hopplös och misslyckad. Jag har haft det svårt med att känna mig nöjd och att känna att jag duger som jag är fast jag såklart har en del brister. På senare år har jag känt mig mer nöjd med mig själv och kämpar inte så hårt längre för att passa in. Jag har en mer förlåtande inställning till mig själv och det jag gör. Det har också varit en enorm befrielse att känna att jag är som jag är men med lite smarta hjälpmedel kan jag få bättre struktur i mitt liv. Kanske låter det banalt men det struntar jag i.

Vi mäts väldigt mycket i dagens samhälle på det vi gör och det vi presterar. För mig har det inte alltid varit så bra då jag haft svårt att hitta glädjen i prestationen utan haft överkrav på mig själv som hindrat mig från att istället våga mig på att göra saker. Nuförtiden försöker jag har mer överseende med mig själv och min ork. Jag är idag mer medveten om att jag har en högre sårbarhet än andra och därför måste jag ibland dra ned på tempot och bara få vara. Jag lär mig mer och mer även om det fortfarande ibland är på vingliga ben. Fast livet är nog inte lekande lätt för någon. Försöker också lära mig mer av de erfarenheter jag samlat på mig under resans gång. Så jag kämpar på med livet och känner mig nöjd över det. Försöker fokusera på det glädjefyllda och positiva. Gnälla kan man alltid göra, men frågan är om det leder någon vart? Summa summarum är det lätt att gå vilse i livets labyrint. Hur har du det?

Stolthet och ära på er!

Hjälp är jag nomal?

Jag hör ofta någon säga ”det där är inte normalt”. Efter mycket funderande har jag kommit fram till att jag nog inte är som folk är mest eftersom jag:

• Ofta är mörkrädd.
• Inte alltid orkar säga ifrån när jag hör någon yttra något nedsättande eller fördomsfullt.
• Ältar saker och ting.
• Blir sur om jag inte ätit.
• Fastnat framför teven istället för att gå och träna.
• Testat olika metoder för att gå ned i vikt.
• Misstolkat situationer och trott att någon vill mig illa.
• Trott att någon är sur på mig fast den personen bara har en dålig dag.
• Snäst åt folk som jag tycker ställer dumma frågor.
• Handlat en svart tröja till, fast garderoben är full med svarta tröjor.
• Tyckt att ett sista glas vin sent på natten är en oerhört god idé och bittert ångrat det dagen efter.
• Funderat om den personen gillar mig eller inte.
• Ofta går i mina egna tankar.
• Snozzar minst två gånger till fast jag borde gå upp direkt.
• Tänker ut djävulusiska hämndplaner för folk jag inte gillar.
• Ibland äter skräpmat.
• Tappat humöret och svurit åt mina barn.
• Pratat först och tänkt sedan.
• Tappat bort nycklar och busskort.
• Dragit mig för att ringa ett jobbigt samtal.
• Skjutit upp saker till morgondagen.
• Inte kommit i mål med uppgifter.
• Sovit för lite.
• Inte sopsorterat.
• Dragit ett dåligt skämt.
• Brusat upp i onödan.
• Oroat mig för småsaker.
• Påstått något som inte stämt.
• Suckat och stönat.
• Hoppat över städning.
• Staplat högar av böcker på golvet.
• Spottat på gatan.
• Gått mot röd gubbe.
• Tänkt att jag inte duger till någonting.
• Förstorat upp saker.
• Fallit in i gamla hjulspår.
• Snackat skit.
• Missförstått saker och ting.
• Tänkt att jag inte klarar av att göra något rätt.
• Tyckt att jag är virrig.
• Inte lyssnat på andra.
• Pratat för mycket.
• Haft dåligt samvete för det jag borde gjort.
• Pratat för lite.
• Glömt bort saker.
• Tackat nej till saker för jag inte har haft ork.
• Kommit med goda råd fast ingen bett mig.
• Handlat efter känslan inte förnuftet.
• Råkat spilla på mig.
• Dragit till med en vit lögn.
• Inte satt upp mål.
• Stressat upp mig i onödan.
• Inte bett om hjälp.
• Kommit försent.
• Varit nervös när jag ska prata inför en grupp.
• Inte hållit en röd tråd.
• Blivit arg på döda ting.
• Ödslat tid på oväsentligheter.
• Inte tillräckligt ofta sagt att jag älskar mina nära och kära.

Ja, listan kan göras lång, men kanske att jag ändå duger? I alla fall ibland.

Tro och hopp på er!

Det här med att skriva

En bok finner sina läsare. i detta fall ser de ut att vara vällästa.

Vad är det här med att skriva egentligen? Foga ihop en massa ord till en massa meningar som alla hänger ihop så det hela blir begripligt, och även värdefullt, för någon annan att läsa. Författaren vill förmedla ett budskap, eller har i alla fall en intention med sin text. Dock är det inte självklart att författarens budskap eller intention alltid uppfattas eller går hem, allt sker hos läsaren. Vad läsaren uppfattar och tolkar in. En del texter är tydliga och kan inte missuppfattas. En del texter är öppna och lämnar mer åt läsaren att själv tolka in.

En del texter uppfattas olika beroende i vilken fas i livet jag befinner mig i. En del texter tilltalar mig som ung, men inte som vuxen och tvärtom. En del texter går att läsa om hur många gånger som helst. En del texter räcker det med att läsa en gång, för en andra gång ger inget extra då vändningen i texten inte överraskar igen. En del texter biter sig fast, en del glöms bort direkt efter dem är färdiglästa.

Att skriva är svårt och hur bär man sig åt? Att skriva är kreativt, men också ett gnetigt hantverk. Att skriva är att skriva om, skriva om och skriva om igen. Att skriva är att vara så övertygande att läsaren köper det hela och vill läsa till slutet. Att skriva är att hålla den röda tråden. Att skriva är att berätta något spännande som ger hopp. Att skriva är att beröra, men vi berörs av olika saker beroende vilken ryggsäck vi bär med oss genom livet. Att skiva är att veta när man ska sätta punkt. Som här.

Om jag fick välja om yrke igen




Jag älskar husfasader. Denna finns Hamburg,

Ibland leker jag med tanken om vad jag skulle göra om jag inte gjorde det jag gör om dagarna. Skulle jag få välja ett nytt yrke skulle jag välja att jobba med inredning. Jag har skrivit om det förut, jag bara älskar hus och jag kan gå igång på att se någon detalj på ett hus, exempelvis en port i valnötsträ och glas med just det speciella dörrhandtaget, eller ett vackert svart smidesstaket, eller ett garage i gatunivå. Det får mina ögon att nästan tåras och jag känner en obeskrivbar känsla av lycka korsat med ett uns melankoli över det ögat flyktigt uppfattat. Jag är helt klart en detaljmänniska som lägger märke till det som andra kanske skulle uppfatta som litet och obetydligt. Jag älskar att gå och titta upp på en husfasad och upplever hus som väldigt fascinerande. Upptäcka linjerna och hur planeringen är  runt omkring huset, och själva huset som ofta är oemotståndligt vackert eller coolt eller bara helt enkelt ett estetiskt mästerverk.



Hus på kvällen är det bästa som finns.

Samma sak händer i mig när jag ser vissa prylar. Mycket handlar förmodligen om nostalgi och stämningar från en svunnen tid. Jag kan gå in i en av Maria Lang skapad 50-talsmiljö för att det känns så gott att gå omkring där i tanken. Teveserien Kråkguldet, från slutet av 60-talet, får den varmaste känslan att spridas i mitt bröst. Ett avsnitt av Mad Man kan väcka mitt prylbegär från ett svunnet 1950-60-tal då allt var möjligt och allt så snyggt att jag får dåndimpen. Vitt och avskalat har aldrig varit något för mig. Då börjar mitt inre hyperventilera och värsta paniken lurar runt knuten. Jag vill ha det avskavda, smått luggslitna, det inte alltid så jäkla perfekta. Där känner jag mig i tryggt förvar.



Hus på dagen är också förstås helt fantastiska,

Jag tror att jag alltid kommer att vara en person som omger mig med saker bara för att jag tycker så mycket om dem. De behöver inte värdefulla utan var och en av dem har ett värde för mig. Jag handlar gärna på loppisar till en billig peng och har alltid gillat att gå och titta på saker. Jag fullkomligt älskar att inredda mina hem i huvudet och kan ägna massor av tid sökande på internet efter tapeter, möbler, porslin eller prylar. Så inredare får det bli, om inte i detta liv så i mitt nästa. Någon gång ska jag skriva om ett hus själ, det är något annat magiskt att fundera kring. Tjingeling!



Å, så får det bli en rysk gumma på slutet för att min fina farmor Maria var därifrån
och för att denna sak vill jag ha. .

Nu stundar Tant-SM i fruntimmersveckan

Puh, man tar sig för pannan, nu stundar Tant-SM. Bråda dagar för alla husmödrar.

I helgen avgörs som bekant Tant-SM som en värdig avslutning på fruntimmersveckan. Ni vet veckan då det nästan bara är kvinnor som har namnsdag. I Sverige har Sara, Margareta, Johanna, Magdalena, Emma och Kristina namnsdag under veckan. Hur många av dessa som kommer att ställa upp i Tant-SM vet jag inte, däremot kommer det som vanligt att tävlas i följande hela 30 grenar under Tant-SM:

1. Te med äkta småkakor.
2. Rulla köttbullar motsols.
3. Kast med liten eller stor brödkavel.
4. Knyppling på bar backe.
5. Kaffe med påtår.
6. Papiljottrullning med veckotidningsbläddring.
7. 25 meter häng med träklädnypa.
8. 15 liter krusbärskompottskokning.
9. Snyta barn i parti och på minut.
10. Helklassisk husmorsgymnastik.
11. Lösa korsord på både längden och tvären.
12. Lägga in sillar där de borde vara.
13. Bädda i sträck med påslakan.
14. Såpa golvet med rotborste.
15. Mattpiskning med rottingen i högsta hugg.
16. Tvätta byket.
17. Virka i kors.
18. Mangla lakan inklusive krusa band.
19. Välta korsvirkeshus med halmtak.
20. Brodera med korsstygn.
21. Få hushållskassan att räcka hela månaden.
22. Stärka krage.
23. Få bort rödvinsfläcken.
24. Vinka av skolbarn.
25. Påta i liten rosenrabatt.
26. Klippa ur rabattkuponger.
27. Luta lutfisk.
28. Huta åt äkta hälften.
29. Pressa sylta.
30. Styra och ställa i största allmänhet.

Det var alla grenar. Ingen nämnd och ingen glömd. Må bästa husmor vinna!

Förra årets vinnare i Te och småkakor när krutröken lagt sig blev, Fru Ingegärd Svensson, Bergåkravägen 15 i Motala,. Här visar hon trött men stolt  upp vinnarkakorna med aningen bittermandel och  äggula i.
Ett gammalt känt husmorsknep som kan knäcka vilket huskors som helst.

Hur tänkte han här?

Nu ska jag beröra ett ämne som tidigare har skrivit om i min blogg; varför vissa personer använder ord i nedsättande syfte utan att tänka på hur ord kan såra eller exkludera någon annan. Denna gång blev jag först upprörd, men sedan faktiskt lite glad också. Fast jag tar det hela från början.

Igår valde en av Aftonbladets krönikörer att i sin krönika skriva generaliserande om två olika personlighetsgrupper som tydligen skulle finnas i sociala medier; ”Tycka-synd-om:arna” och ”Robot-autisterna”. Det var det senare som fick mig att känna en viss sorg över krönikörens sätt att uttrycka sig nedsättande över en hel grupp människor med autism.

Sedan blev jag förbannad över att han så okritiskt sprider vidare fördomar kring personer med autism. Texten antydde att de skulle sakna empati och vara känslokalla. Inget kan vara mer fel. Många personer med autism är mycket känsliga och deras känslor svämmar lätt över. Men eftersom de kan ha svårt med det sociala samspelet, uttrycker de inte sina känslor på det sätt som andra förväntar sig vara passande i vissa situationer och därför feltolkas de som känslokalla. Tvärtom är många med autism inte alls så dömande mot sina medmänniskor och de kan till och med vara mindre fördomsfulla än andra. Sedan är det självklart så att personer med autism också är väldigt olika individer, precis som alla andra, vilket gör att de, lika lite som alla andra, kan klumpas ihop i en ”grupp” som är precis si eller precis så.

Däremot är det tråkigt att en krönikör som har ordet i sin makt att påverka andra inte tänker längre än näsan räcker. Jag vet inte om krönikören har barn själv, men om han hade det kanske han kunde ha tänkt ett varv till innan han skrev ”Robot-autisterna” och själv använt sig av sin empati. Och bara för ett ögonblick försökt sätta sig in i hur eventuellt ett barn, en ungdom eller en vuxen med autism eller en av deras närstående skulle tänkas känna när de skulle komma att läsa  hans krönika. Jag kan inte heller för mitt liv tänka mig att han skulle ha suttit där och övervägt andra alternativ; till exempel om han skulle skriva ”Robot-diabetikerna” eller ”Robot-reumatikerna” istället. Men tydligen är det fritt fram att använda ett nedsättande ord som ”Robot-autisterna” och tror att man kan gå hem med det.

Så idag blev jag  lite glad då jag såg att krönikören hade ändrat i sin krönika och tagit bort ordet ”Robot-autisterna” samt bett om ursäkt. Det finns hopp om mänskligheten och jag tror nog att han tänker sig noga för hur han uttrycker sig framöver. Se där, det kanske blev en liten sedelärande historia av det hela till slut. Sedan känner jag en glädje över att så många andra, inte bara jag också hade reagerat och även agerat så snabbt. För jag tror att ju mer öppenhet det finns om olika diagnoser, desto färre fördomar. Det vi känner till är vi inte rädda för. I alla fall vill jag tro det. Kanske tillhör jag ”Obotliga-optimisterna”.