Det här med att skriva

En bok finner sina läsare. i detta fall ser de ut att vara vällästa.

Vad är det här med att skriva egentligen? Foga ihop en massa ord till en massa meningar som alla hänger ihop så det hela blir begripligt, och även värdefullt, för någon annan att läsa. Författaren vill förmedla ett budskap, eller har i alla fall en intention med sin text. Dock är det inte självklart att författarens budskap eller intention alltid uppfattas eller går hem, allt sker hos läsaren. Vad läsaren uppfattar och tolkar in. En del texter är tydliga och kan inte missuppfattas. En del texter är öppna och lämnar mer åt läsaren att själv tolka in.

En del texter uppfattas olika beroende i vilken fas i livet jag befinner mig i. En del texter tilltalar mig som ung, men inte som vuxen och tvärtom. En del texter går att läsa om hur många gånger som helst. En del texter räcker det med att läsa en gång, för en andra gång ger inget extra då vändningen i texten inte överraskar igen. En del texter biter sig fast, en del glöms bort direkt efter dem är färdiglästa.

Att skriva är svårt och hur bär man sig åt? Att skriva är kreativt, men också ett gnetigt hantverk. Att skriva är att skriva om, skriva om och skriva om igen. Att skriva är att vara så övertygande att läsaren köper det hela och vill läsa till slutet. Att skriva är att hålla den röda tråden. Att skriva är att berätta något spännande som ger hopp. Att skriva är att beröra, men vi berörs av olika saker beroende vilken ryggsäck vi bär med oss genom livet. Att skiva är att veta när man ska sätta punkt. Som här.

Om jag fick välja om yrke igen




Jag älskar husfasader. Denna finns Hamburg,

Ibland leker jag med tanken om vad jag skulle göra om jag inte gjorde det jag gör om dagarna. Skulle jag få välja ett nytt yrke skulle jag välja att jobba med inredning. Jag har skrivit om det förut, jag bara älskar hus och jag kan gå igång på att se någon detalj på ett hus, exempelvis en port i valnötsträ och glas med just det speciella dörrhandtaget, eller ett vackert svart smidesstaket, eller ett garage i gatunivå. Det får mina ögon att nästan tåras och jag känner en obeskrivbar känsla av lycka korsat med ett uns melankoli över det ögat flyktigt uppfattat. Jag är helt klart en detaljmänniska som lägger märke till det som andra kanske skulle uppfatta som litet och obetydligt. Jag älskar att gå och titta upp på en husfasad och upplever hus som väldigt fascinerande. Upptäcka linjerna och hur planeringen är  runt omkring huset, och själva huset som ofta är oemotståndligt vackert eller coolt eller bara helt enkelt ett estetiskt mästerverk.



Hus på kvällen är det bästa som finns.

Samma sak händer i mig när jag ser vissa prylar. Mycket handlar förmodligen om nostalgi och stämningar från en svunnen tid. Jag kan gå in i en av Maria Lang skapad 50-talsmiljö för att det känns så gott att gå omkring där i tanken. Teveserien Kråkguldet, från slutet av 60-talet, får den varmaste känslan att spridas i mitt bröst. Ett avsnitt av Mad Man kan väcka mitt prylbegär från ett svunnet 1950-60-tal då allt var möjligt och allt så snyggt att jag får dåndimpen. Vitt och avskalat har aldrig varit något för mig. Då börjar mitt inre hyperventilera och värsta paniken lurar runt knuten. Jag vill ha det avskavda, smått luggslitna, det inte alltid så jäkla perfekta. Där känner jag mig i tryggt förvar.



Hus på dagen är också förstås helt fantastiska,

Jag tror att jag alltid kommer att vara en person som omger mig med saker bara för att jag tycker så mycket om dem. De behöver inte värdefulla utan var och en av dem har ett värde för mig. Jag handlar gärna på loppisar till en billig peng och har alltid gillat att gå och titta på saker. Jag fullkomligt älskar att inredda mina hem i huvudet och kan ägna massor av tid sökande på internet efter tapeter, möbler, porslin eller prylar. Så inredare får det bli, om inte i detta liv så i mitt nästa. Någon gång ska jag skriva om ett hus själ, det är något annat magiskt att fundera kring. Tjingeling!



Å, så får det bli en rysk gumma på slutet för att min fina farmor Maria var därifrån
och för att denna sak vill jag ha. .

Nu stundar Tant-SM i fruntimmersveckan

Puh, man tar sig för pannan, nu stundar Tant-SM. Bråda dagar för alla husmödrar.

I helgen avgörs som bekant Tant-SM som en värdig avslutning på fruntimmersveckan. Ni vet veckan då det nästan bara är kvinnor som har namnsdag. I Sverige har Sara, Margareta, Johanna, Magdalena, Emma och Kristina namnsdag under veckan. Hur många av dessa som kommer att ställa upp i Tant-SM vet jag inte, däremot kommer det som vanligt att tävlas i följande hela 30 grenar under Tant-SM:

1. Te med äkta småkakor.
2. Rulla köttbullar motsols.
3. Kast med liten eller stor brödkavel.
4. Knyppling på bar backe.
5. Kaffe med påtår.
6. Papiljottrullning med veckotidningsbläddring.
7. 25 meter häng med träklädnypa.
8. 15 liter krusbärskompottskokning.
9. Snyta barn i parti och på minut.
10. Helklassisk husmorsgymnastik.
11. Lösa korsord på både längden och tvären.
12. Lägga in sillar där de borde vara.
13. Bädda i sträck med påslakan.
14. Såpa golvet med rotborste.
15. Mattpiskning med rottingen i högsta hugg.
16. Tvätta byket.
17. Virka i kors.
18. Mangla lakan inklusive krusa band.
19. Välta korsvirkeshus med halmtak.
20. Brodera med korsstygn.
21. Få hushållskassan att räcka hela månaden.
22. Stärka krage.
23. Få bort rödvinsfläcken.
24. Vinka av skolbarn.
25. Påta i liten rosenrabatt.
26. Klippa ur rabattkuponger.
27. Luta lutfisk.
28. Huta åt äkta hälften.
29. Pressa sylta.
30. Styra och ställa i största allmänhet.

Det var alla grenar. Ingen nämnd och ingen glömd. Må bästa husmor vinna!

Förra årets vinnare i Te och småkakor när krutröken lagt sig blev, Fru Ingegärd Svensson, Bergåkravägen 15 i Motala,. Här visar hon trött men stolt  upp vinnarkakorna med aningen bittermandel och  äggula i.
Ett gammalt känt husmorsknep som kan knäcka vilket huskors som helst.

Hur tänkte han här?

Nu ska jag beröra ett ämne som tidigare har skrivit om i min blogg; varför vissa personer använder ord i nedsättande syfte utan att tänka på hur ord kan såra eller exkludera någon annan. Denna gång blev jag först upprörd, men sedan faktiskt lite glad också. Fast jag tar det hela från början.

Igår valde en av Aftonbladets krönikörer att i sin krönika skriva generaliserande om två olika personlighetsgrupper som tydligen skulle finnas i sociala medier; ”Tycka-synd-om:arna” och ”Robot-autisterna”. Det var det senare som fick mig att känna en viss sorg över krönikörens sätt att uttrycka sig nedsättande över en hel grupp människor med autism.

Sedan blev jag förbannad över att han så okritiskt sprider vidare fördomar kring personer med autism. Texten antydde att de skulle sakna empati och vara känslokalla. Inget kan vara mer fel. Många personer med autism är mycket känsliga och deras känslor svämmar lätt över. Men eftersom de kan ha svårt med det sociala samspelet, uttrycker de inte sina känslor på det sätt som andra förväntar sig vara passande i vissa situationer och därför feltolkas de som känslokalla. Tvärtom är många med autism inte alls så dömande mot sina medmänniskor och de kan till och med vara mindre fördomsfulla än andra. Sedan är det självklart så att personer med autism också är väldigt olika individer, precis som alla andra, vilket gör att de, lika lite som alla andra, kan klumpas ihop i en ”grupp” som är precis si eller precis så.

Däremot är det tråkigt att en krönikör som har ordet i sin makt att påverka andra inte tänker längre än näsan räcker. Jag vet inte om krönikören har barn själv, men om han hade det kanske han kunde ha tänkt ett varv till innan han skrev ”Robot-autisterna” och själv använt sig av sin empati. Och bara för ett ögonblick försökt sätta sig in i hur eventuellt ett barn, en ungdom eller en vuxen med autism eller en av deras närstående skulle tänkas känna när de skulle komma att läsa  hans krönika. Jag kan inte heller för mitt liv tänka mig att han skulle ha suttit där och övervägt andra alternativ; till exempel om han skulle skriva ”Robot-diabetikerna” eller ”Robot-reumatikerna” istället. Men tydligen är det fritt fram att använda ett nedsättande ord som ”Robot-autisterna” och tror att man kan gå hem med det.

Så idag blev jag  lite glad då jag såg att krönikören hade ändrat i sin krönika och tagit bort ordet ”Robot-autisterna” samt bett om ursäkt. Det finns hopp om mänskligheten och jag tror nog att han tänker sig noga för hur han uttrycker sig framöver. Se där, det kanske blev en liten sedelärande historia av det hela till slut. Sedan känner jag en glädje över att så många andra, inte bara jag också hade reagerat och även agerat så snabbt. För jag tror att ju mer öppenhet det finns om olika diagnoser, desto färre fördomar. Det vi känner till är vi inte rädda för. I alla fall vill jag tro det. Kanske tillhör jag ”Obotliga-optimisterna”.

Ett ögonblick att minnas i kollektivtrafikens svindlande vimmel

Vem hon som skulle få de vackra vita liljorna och skulle hon bli glad?

Där satt jag på tvärbanan, en helt vanlig gråmulen fredagseftermiddag på väg hem från jobbet. Glodde på allt och ingenting samtidigt som jag min vana trogen lite vid sidan om registrerade mina medresenärer. Mitt emot mig sitter en man i ungefär 30-35-årsåldern (det där med att uppskatta åldern på folk är alltid knepigt). Han ser proper ut och i höger hand har han en stor blomsterbukett inslagen i helt vanligt vitt blompapper.

När tåget börjar rulla in på hållplatsen jag ska gå av vid, har mannen tagit av pappret på blombuketten. Under omslagspappret döljer sig en väldigt vacker bukett med röda rosor och den välbehagliga doften från härliga vita liljor sprider sig i vagnen, Han tittar på mig, ler och frågar ”Tror du att hon kommer att bli glad?”. ”Ja, det tror jag, det skulle i alla fall jag ha blivit”, svarade jag med ett leende tillbaka.

Sedan går vi av vid nästa station. Han önskar mig en trevlig kväll och jag säger lycka till. Våra vägar skiljs, och förmodligen kommer de aldrig att korsas igen. Jag kommer aldrig att få veta om den som fick buketten blev glad och jag kommer heller aldrig att få veta anledningen till varför hon fick den vackra buketten. Kanske skulle han fria, kanske var han på väg till en ”blinddate”, kanske fyllde hans fru år eller kanske att det rent av var hans mamma som skulle få den, nyss hemkommen från sjukhuset efter en komplicerad men lyckad hjärtoperation?

Jag kommer aldrig att få veta, hur mycket jag än gissar. Däremot minns jag mötet med värme. Jag fick dela en för mig fullständig främlings uppenbara lycka, ett kort ögonblick, några sekunder, där mitt i storstadens svindlande vimmel. Hans glädje fick mig att bli glad och jag kände mig till och med lite mallig över att ha blivit rådfrågad i ett sådant viktigt ärende som trots allt ett möte som kanske förändrar livet ändå är. Och kanske var det början på en helt ny resa.

Om det fiffiluriga att skriva ned idéer direkt

Så här fin såg min bloggidé ut i går. 

Igår hade jag en väldigt bra bloggidé. Jag ägnade ganska mycket tanketid till mitt storstilade infall och kände mig mycket nöjd med att jag lyckades knyta ihop de i början löst hängande trådarna till en vacker rosett. Det lilla bekymret är bara att när jag nu sitter här för att skriva ned inlägget har min underbara rosett gått upp i rök och lämnat ett tomrum efter sig i storleken av ett svart hål. Jag kan inte för mitt liv minnas vad det var jag tänkte blogga om.

Då infinner sig ett praktiskt husmorstips (det brukar vara husmödrar eller bönder som har de bästa tipsen, dock har detta ingen som helst betydelse för fortsättningen av min text) hur excellent det är att direkt skriva ned en god idé för att senare plocka fram det lilla anteckningsblocket, läsa det som så fint står nedtecknat i detta och utbrista ”eureka”. Om jag varit grek vill säga. Det kan av omgivningen uppfattas som en aning pretentiöst att till höres helt okontrollerat skrika ut enstaka ord i tid och otid. Så istället utbrister jag detta lite lagom tyst i min själ och fram växer en inre bild där jag i ett halvdvalalikt tillstånd sträcker ut min högra hand och famlar efter anteckningsboken som ligger på nattygsbordet och innan jag ens hunnit sätta glasögonen på nästippen tecknar ned mina drömmar (det är där de bästa idéerna brukar dyka upp enligt förut nämnda husmor) innan de löses upp i intet.

Såklart inser jag i detta kreativa ögonblick att jag redan igår, omgående, och utan att passera gå, skulle ha skrivit ned min briljanta bloggidé och inte tro att jag skulle minnas den när jag väl satte mig ned med datorn i knäet för att få ned den i ett fånigt worddokument. Tänk vad praktiskt det hade varit, och tänk vad stringentare detta inlägg hade blivit, än detta sammelsurium av bokstäver, helt slumpmässig uppradade efter varandra i löst hängande trådar som bara poppar upp likt ett litet olivoljeskimrande majskorn som uppsluppet väntar på att få förvandlas till ett vackert snövitt popcorn. Pop, där kom ett ord hoppande, pop där studsade ett annat fram, pop, pop där skuttade ett tredje och ett fjärde in, Suck, så där kan det hålla på utan någon som helst styrsel fram till någon vettig konklusion.

Se där, här dök hon upp. En tvättäkta husmor alltid redo att leverera ett förnuftigt tips. 

Hur det än är med just den saken, är och förblir min förtrollande idé från igår likväl borta med vinden. Kanske gör det inget alls, för antingen kommer den flygande tillbaka. Eller så har den blåst ut i det kollektiva medvetandet och dyker upp på en annan blogg eller i något helt annat sammanhang. Jag får istället ägna mig åt andra tankebanor och faktum är att det blev ju ett inlägg till slut i alla fall.

Det kanske var det som var meningen med det hela? Och jag lovar att försöka leta rätt på en av alla mina säkert 50 anteckningsböcker som ligger någonstans och ivrigt väntar på att få tas i anspråk, för att nästa gång jag får upp en lysande idé i skallen, genast ger mig i kast med att skriva ned den. Mitt problem är nog snarare att det poppar upp alldeles för många idéer på en och samma gång. Något som du förstås redan för länge sedan har listat ut.

Helt betydelselösa insikter om ordet sikt

Stockholm är bra fint. Titta bara på denna vackra utsikt. 

Ibland snöar jag in på vissa ord, något inte helt ovanligt (hoppas jag). Ett ord som jag plötsligt fått på hjärnan är sikt. De fyra bokstäverna S I K T blir tillsammans sikt i betydelsen att se något, med hjälp av U och T blir det en UTSIKT. Åh, vilken vacker utsikt utbrister jag hänfört när någon sådan dyker upp. Sedan kan ju A och V läggas till och då blir det vips AVSIKT, något jag gör istället, med avsikt att… skapa goda relationer? Eller min avsikt vara aldrig att såra dig!

Vad vad det för nya insikter Adam och Eva egentligen fick där i paradiset?

Om jag lägger till ett I och ett N, ja då blir det en INSIKT istället. Jag får lära mig något eller någon ger mig en insikt i en situation jag inte känt till tidigare. Därefter kan jag lägga till fyra hela bokstäver; Ö V E och R, då har jag plötsligt skaffat mig information, en översikt om en situation eller ett läge. Jag kan också såklart göra en översikt över min ekonomi eller hur många böcker jag har i bokhyllan.

Om jag istället tar och lägger till U P och ett P till, har jag vips uppsikt över någon eller något i bemärkelsen att jag har kontroll. Sedan går det bra med bokstäverna L Å N och G som bildar LÅNGSIKT(igt) som jag kan göra med min sparpengar, om jag väljer att lägga dem på hög, eller att jag arbetar med något som tar lång tid med som lönar sig längre fram i tiden. Sedan går det även att besiktiga bilen, men det är en helt annan historia, Nu tror jag bestämt att det har snöat färdigt för idag.

P.S. Den engelske 1800-tals författaren Charles Dickens skrev en bok med den svenska titeln "Lysande utsikter". D.S.

Den gode Charles, bland annat pappa till Oliver Twist.