Om det fiffiluriga att skriva ned idéer direkt

Så här fin såg min bloggidé ut i går. 

Igår hade jag en väldigt bra bloggidé. Jag ägnade ganska mycket tanketid till mitt storstilade infall och kände mig mycket nöjd med att jag lyckades knyta ihop de i början löst hängande trådarna till en vacker rosett. Det lilla bekymret är bara att när jag nu sitter här för att skriva ned inlägget har min underbara rosett gått upp i rök och lämnat ett tomrum efter sig i storleken av ett svart hål. Jag kan inte för mitt liv minnas vad det var jag tänkte blogga om.

Då infinner sig ett praktiskt husmorstips (det brukar vara husmödrar eller bönder som har de bästa tipsen, dock har detta ingen som helst betydelse för fortsättningen av min text) hur excellent det är att direkt skriva ned en god idé för att senare plocka fram det lilla anteckningsblocket, läsa det som så fint står nedtecknat i detta och utbrista ”eureka”. Om jag varit grek vill säga. Det kan av omgivningen uppfattas som en aning pretentiöst att till höres helt okontrollerat skrika ut enstaka ord i tid och otid. Så istället utbrister jag detta lite lagom tyst i min själ och fram växer en inre bild där jag i ett halvdvalalikt tillstånd sträcker ut min högra hand och famlar efter anteckningsboken som ligger på nattygsbordet och innan jag ens hunnit sätta glasögonen på nästippen tecknar ned mina drömmar (det är där de bästa idéerna brukar dyka upp enligt förut nämnda husmor) innan de löses upp i intet.

Såklart inser jag i detta kreativa ögonblick att jag redan igår, omgående, och utan att passera gå, skulle ha skrivit ned min briljanta bloggidé och inte tro att jag skulle minnas den när jag väl satte mig ned med datorn i knäet för att få ned den i ett fånigt worddokument. Tänk vad praktiskt det hade varit, och tänk vad stringentare detta inlägg hade blivit, än detta sammelsurium av bokstäver, helt slumpmässig uppradade efter varandra i löst hängande trådar som bara poppar upp likt ett litet olivoljeskimrande majskorn som uppsluppet väntar på att få förvandlas till ett vackert snövitt popcorn. Pop, där kom ett ord hoppande, pop där studsade ett annat fram, pop, pop där skuttade ett tredje och ett fjärde in, Suck, så där kan det hålla på utan någon som helst styrsel fram till någon vettig konklusion.

Se där, här dök hon upp. En tvättäkta husmor alltid redo att leverera ett förnuftigt tips. 

Hur det än är med just den saken, är och förblir min förtrollande idé från igår likväl borta med vinden. Kanske gör det inget alls, för antingen kommer den flygande tillbaka. Eller så har den blåst ut i det kollektiva medvetandet och dyker upp på en annan blogg eller i något helt annat sammanhang. Jag får istället ägna mig åt andra tankebanor och faktum är att det blev ju ett inlägg till slut i alla fall.

Det kanske var det som var meningen med det hela? Och jag lovar att försöka leta rätt på en av alla mina säkert 50 anteckningsböcker som ligger någonstans och ivrigt väntar på att få tas i anspråk, för att nästa gång jag får upp en lysande idé i skallen, genast ger mig i kast med att skriva ned den. Mitt problem är nog snarare att det poppar upp alldeles för många idéer på en och samma gång. Något som du förstås redan för länge sedan har listat ut.

Helt betydelselösa insikter om ordet sikt

Stockholm är bra fint. Titta bara på denna vackra utsikt. 

Ibland snöar jag in på vissa ord, något inte helt ovanligt (hoppas jag). Ett ord som jag plötsligt fått på hjärnan är sikt. De fyra bokstäverna S I K T blir tillsammans sikt i betydelsen att se något, med hjälp av U och T blir det en UTSIKT. Åh, vilken vacker utsikt utbrister jag hänfört när någon sådan dyker upp. Sedan kan ju A och V läggas till och då blir det vips AVSIKT, något jag gör istället, med avsikt att… skapa goda relationer? Eller min avsikt vara aldrig att såra dig!

Vad vad det för nya insikter Adam och Eva egentligen fick där i paradiset?

Om jag lägger till ett I och ett N, ja då blir det en INSIKT istället. Jag får lära mig något eller någon ger mig en insikt i en situation jag inte känt till tidigare. Därefter kan jag lägga till fyra hela bokstäver; Ö V E och R, då har jag plötsligt skaffat mig information, en översikt om en situation eller ett läge. Jag kan också såklart göra en översikt över min ekonomi eller hur många böcker jag har i bokhyllan.

Om jag istället tar och lägger till U P och ett P till, har jag vips uppsikt över någon eller något i bemärkelsen att jag har kontroll. Sedan går det bra med bokstäverna L Å N och G som bildar LÅNGSIKT(igt) som jag kan göra med min sparpengar, om jag väljer att lägga dem på hög, eller att jag arbetar med något som tar lång tid med som lönar sig längre fram i tiden. Sedan går det även att besiktiga bilen, men det är en helt annan historia, Nu tror jag bestämt att det har snöat färdigt för idag.

P.S. Den engelske 1800-tals författaren Charles Dickens skrev en bok med den svenska titeln "Lysande utsikter". D.S.

Den gode Charles, bland annat pappa till Oliver Twist. 

Hur tänkte gud när hen skapade giraffen?

Måndagsexemplar eller materialbrist inblandad i skapelsen av giraffen?

En fråga att grubbla på om du inte har något att fundera över är hur gud tänkte när hen skapade giraffen. Denna enastående vackra, men högst märkliga skapelse. Var det kanske ett av guds första skaparförsök och eftersom hen var i nybörjartagen är det ändå ett hyfsat första försök? Därefter gick det både lättare och smidigare när gud kommit in i ett kreativt flow? Giraffen var kanske försöksprototypen för att hen inte riktigt visste hur olika delar skulle fogas ihop för att få en något så när proportionerlig varelse?

Eller var det på en måndag gud skapade giraffen? Kanske hade gud varit på en brakfest under vilodagen och i sviterna av bakruset stönande släpande sig till ritbordet för att snabbt hafsa till ritningen på giraffen för att sedan gå på långlunch?

Utrustad med extra lång tunga för att lättare komma åt födan.

Eller var det i slutet av guds kreativa skapande av alla jordens varelser? Trots allt får man ju tillstå att det redan varit ett gediget och säkert en smula uttröttande jobb att skapa alla levande varelser. Dessutom efter att ha exempelvis skapat jorden, ljuset, mörkret och vattenfallen. Kanske blev det materialbrist till sist och det som var kvar i materialväg tog gud och fogade ihop till en skapelse, strunt samman om delarna passade? Kanske därför som giraffen begåvats med sina små märkliga horn på skallen som jag undrar vilket syfte de egentligen fyller?

Eller ville gud spela oss människor ett spratt och fogade ihop giraffen för att vi skulle få något att fundera över? Jag inte vet jag hur gud tänkte, ovan är bara teser till mina olika teorier. Hur tror du att det gick till?

Upp och hoppa. Inget snack om att ta något år på sig att börja gå. 

Om utsagor kring kombinationer med bokstäver

Ord är bara bokstäver, men de kan ändå göra ont,
även om de bara är ord hopfogade av bokstäver.

En sak jag ofta lägger märke till är hur en del väljer att uttrycka sig. Ganska ofta har jag hört personer säga ”hon har säkert alla bokstavskombinationer som finns” eller ”på honom är det Aspergervarning”. Hur ska man tolka det? Är det sagt i nedsättande syfte eller är det sagt som något positivt? Och vet personen som säger detta verkligen vad de olika neuropsykiatriska diagnoserna innebär? Tyvärr kan jag nog konstatera att det ofta sägs i nedsättande syfte och den som fäller en sådan kommentar kanske gör det i sin ängslighet över att själv inte framstå som tillräckligt ”normal” (vad det nu kan vara) eftersom personen väljer att fälla sådana kommentarer, kanske som en markering för att distansera sig från ”de där andra onormala med diagnoser”.

Jag funderar över varför vi är så snabba med att lämna nedsättande omdömen om andra och om saker och ting som vi faktiskt inte har en aning om. Självfallet har även jag säkert flera gånger gjort samma tabbe, ingen människa är fördomsfri och beroende på situation eller dagsform säger man ibland helt ogenomtänkta saker. Och tyvärr sårar man andra människor också.

Däremot kostar det inget extra att fundera lite över varför man behöver fälla sådana helt onödiga kommentarer och dessutom i situationer där man inte har en aning om det faktiskt finns någon, eller närstående till någon, som faktiskt har en diagnos och som skulle blir både sårad och ledsen över den nedsättande kommentaren.

Så nästa gång du tänker att högt dra ett nedsättande eller känner att du bara måste göra en nedvärderande kommentar, ta gärna ett djupt andetag först och försök känn in i några sekunder hur du skulle reagera om någon sade något nedsättande om dig som du vet skulle såra dig.

Ja, och jag lovar, det ska jag också tänka på, jag också, annars är jag också bara en feg liten lort.

Varför man ska grina som en kärring

Gråt en skvätt då och då. Det lättar.  

”Sluta upp och grina som en kärring”. Hör jag pappan ryta till sin rödtippsnäste snyftande son som befinner sig någonstans i 4-5 årsåldern. Varför säger han så? Jag börjar fundera. Varför tar han inte sonen i famnen och tröstar istället?

Det här med barnuppfostran är minerat område, så det väljer jag att inte gå in på. Pappan var säkert en bra pappa (vill jag i alla fall tro). Men jag kan ändå inte sluta fundera varför han sa så som han sa. Och det av två orsaker;

1). Att grina som en kärring är inget som ”riktiga män” förväntas göra. I det uttalandet ligger en stark nedvärdering av det kvinnliga könet. Det är bara kvinnor som öppet visar sina känslor, tuffa män och pojkar gråter inte, de biter ihop. Gråta blir synonymt med kvinnor och kvinnor är, enligt denna definition, svagare än männen och därför underordnade eftersom den som är stark är bättre än den som är svag och den starke förväntas vara en man.

2) Pappa ber sin son att kontrollera sina känslor och säger i förlängningen ”det är inte okey att du gråter om du är ledsen” och du ska inte ”visa svaghet” eftersom det är förbehållet ”kärringar” (alltså det motsatta könet).

Varför han säger detta kommer jag aldrig att få reda på, kanske att pappans egen pappa en gång i tiden sa så till honom när han var liten? Kanske stod pappan helt enkelt inte ut med att se sin son ledsen och visste inte riktigt hur han skulle hantera situationen? Det är han inte ensam om, säkert har jag sagt något till mina barn som inte varit så genomtänkt för jag blivit stressad i situationen.

Det som är intressant, om man funderar ett steg till, är att vi vuxna gärna vill förmedla till barn att de ska ha kontroll över sina känslor. Men kan vi människor ha kontroll över våra känslor? Nej, vill jag hävda. Den lilla pojken känner det han känner, vare sig pappan vill det eller inte, och vare sig den lille får lära sig att kontrollera sina känslor eller inte. Däremot har vi alla ett ansvar hur vi väljer att handla från den känsla vi har.

Att gråta en skvätt då och då, är nog bara nyttigt, det släpper på inre spänningar och ofta mår man bättre efteråt. Däremot är aldrig infrusen gråt något bra att bära inom sig, för det kan leda till bitterhet, hat och i värsta fall explosion. Så nästa gång, svälj inte gråten utan ta chansen att verkligen gråta ut, värdigt som ”en kärring”.

Ett inlägg i debatten om mobilfria zoner

Tänk vad skönt att slippa höra de värsta dumheterna, ljuva tanke. 

Min första impuls är att slita mobilen ur hans hand, slänga den på tunnelbanevagnens golv, stampa på den tills det bara återstår små smulor och vråla i hans öra så han får tinnitus; väx upp! Tur att nästa tanke hejdar min första impuls; ”så kan jag ju inte göra, han är bara ett omoget barn i en vuxen mans kropp och jag är en medelålders tant som vet bättre att uppföra mig”.

Vad var det då som upprörde mig så? Jo, när den unge mannen, med den svarta sotarmössan långt neddragen över pannan, för femte gången kallat tjejer han tydligen har träffat ”slynor” som bara är till för att kn****s för att k*k*n ska få motion. Blev det hela en gnutta för mycket.

När jag lugnar ned mig inombords känner jag bara en stor tomhet. Här sitter en ung man på väg in i vuxenlivet och som på riktigt verkar tro att han, är tvungen att säga dessa saker högt i sin mobil på tunnelbanan fem gånger för att på något, obegripligt, sätt verka vadå för nåt?  Manlig?  Eller vad det nu är för grumliga tankar som simmar runt i hans unga hjärna, men att det i verkligheten bara känns platt och pinsamt å hans vägnar och han egentligen borde skämmas ögonen ur sig.

Till sist blir det hela bara löjligt skrattretande och jag hör ordspråket ”den som skrattar först, skrattar sist”, i mitt inre, men i bemärkelsen; ”den som skrävlar mest, får ligga minst”. Jag tänker också att han, förhoppningsvis, om så där en 20 år, när han själv kanske har en dotter, och när han stiger in i en tunnelbanevagn och hör en ung man sitta och prata med polaren högt i mobilen om alla j**la slynor som bara ska, k-ordet här igen, denna gång förstår hur löjeväckande omoget det hela ter sig och bara som första impuls vill slita mobilen ur hans hand, slänga den på tunnelbanevagnens golv, stampa på den tills det bara återstår små smulor och vråla i hans öra, så han får tinnitus; väx upp!

Fast bara som första impuls och som nästa handling istället lägga armen runt den förvirrade unga mannen, som är i akut behov av vägledning, och fråga om de ska ta en kopp kaffe ihop för att snacka om manlighet, hur svårt det kan vara att hitta sig själv när man gått vilse och hur man kan välja att inte prata nedsättande om kvinnor.

Mitt bokslut 2014

Mitt bokslut för 2014. En del djupa böcker, en del mindre djupa kanske.

Nytt år och nya föresatser. Att läsa många böcker (och skippa tevetittandet) är ett av mina. Nedan presenterar jag stolt min boklista för 2014 som bjöd på många härliga lässtunder. Jag är sjukt nöjd med att jag ungefär ligger på en bok varannan vecka, totalt 28 böcker hann jag med. Tre av dessa handlar om antikhandlare Johan Kristian Homan. Den senaste Homandeckaren, Juvelskrinet, ligger i bokhögen för 2015. Lurar lite på att gå med i Homansällskapet. Vi får väl se hur det blir med den saken. I högen ligger även sista delen i triologin om häxorna i Engelsfors - Nyckeln. Spännande att få veta hur författarna ska lyckas knyta ihop det. I höstas var jag på bokmässan i Göteborg och lyssnade till ett spännande samtal med de båda författarna om varför de valt unga tjejer som huvudpersonerna i sina böcker, något som tyvärr inte är helt vanligt i Fantasy (tyvärr kanske inte bara inom den genren).

Under året slutförde jag även sista delen i Karl-Ove Knausgårds livsverk ”Min kamp” (över 1 200 sidor tror jag). Det har både sagts och skrivits mycket om dessa böcker. Själv har jag hört många åsikter, även från de som inte har läst utan mest bildat sin uppfattning från tidningarnas skriverier. Alla har naturligtvis rätt till sin egen åsikt, men jag tycker absolut att man bör läsa alla sex delarna. Utan att självförhärliga sig visar Knausgård upp sitt liv, både i nutid och dåtid. Hans tillkortakommanden i sociala sammanhang, livsvalet att bli författare, kärleken till sin familj. Han diskuterar litteratur, tar upp tabulagda ämnen som alkoholism, psykiskt sjukdom och att känna sig annorlunda med mera, med mera. Att det sedan blir livliga diskussioner om verket är bra tycker jag. Det är litteraturen till för och det visar att god litteratur engagerar. Någon definitiv sanning existerar aldrig och det här är författarens röst, som han minns det. Jag tycker det är viktigt att barn får beskriva sin barndom och även de saker som var jobbiga. Som läsare förstår jag att det är som den personen minns det. Andra minns andra saker och kan gärna själva skriva en bok om det. Hur närstående framställs är utifrån barnets perspektiv, även om författaren är vuxen och som läsare förstår jag också att en person inte är endimensionell utan har flera sidor, både bra och mindre bra. Det är allmängiltigt för oss alla och envar.

En annan författare som under året varit en ny bekantskap är Carlos Ruiz Zafon. Det gav mersmak
och jag vill gärna läsa fler böcker av honom. Sedan ska jag faktiskt även smyga in lite mer mystik med Kajsa Ingmarssons böcker som jag köpte på bokmässan. Lyssnade även på henne på ett
seminarium där hon bland annat talade om hennes vilja att formulera det ogripbara i livet. Jag tycker Kajsa har en spännande bakgrund och personlighet, så jag ser verkligen fram mot att läsa dessa böcker. För tänk om det är så att allt i livet inte bara sker av en slump?

En nyhet för 2015 är att jag Boktanten och Bokbönan har planer på att starta en bokblogg. Här kommer vi två bokälskare att skriva om böcker, bara för att böcker helt enkelt är strålande underbara och helt fantastiska. Få se också om jag under året kommer några steg närmare min dröm om ett alldeles eget bibliotek. Fortsättning följer och mystiken tätnar. Varsågod och håll tillgodo med mitt bokslut av 2014 och hopps du får något läsvärt tips:

1. ”Mord i Havanna” – Jan Mårtenson
2. ”Andras ungar” – Torey Hayden
3. ”Lösnummer” – Jan Olof Olsson (Jolo)
4. ”Min kamp – del 6” – Karl-Ove Knausgård
5. ”Jag lever, pappa” – Siri och Erik Sönstelie – Utöya 22 juli 2011 – dagen som förändrade oss.
6. ”Himlens fånge” – Carlos Ruiz Zafon
7. ”Fyrmästarens dotter” – Ann Rosman
8. ”Spionen” – Jan Mårtenson
9. ”Tedags för normalt byggda damer” – Alexander McCall Smith
10. ”Den grekiska hjälmen” – Jan Mårtenson
11. ”Drunkna inte i dina känslor” – En överlevnadsbok för sensitivt begåvade – Maggan Hägglund och Doris Dahlin.
12. ”Ansvarsfull” – Camilla Kuylenstierna & Christel Dopping
13. ”Vem älskar Yngve Frej” – Stig Claesson
14. ”Den osynlige mannen från Salem” – Christoffer Carlsson
15. ”Dregen – Ett jävla ös!” – Självbiografi berättad för Tore S Börjesson
16. ”Jag vill ju vara fri” – En bok om Lena Nyman – Annika Persson
17. ”I kroppen min vägskäl” – Kristian Gidlund
18. ”Det lömska nätet” – Helene Tursten
19. ”Det goda inom oss” – Linda Olsson
20. ”Monster” – Micael Dahlén
21. ”Dödsdömd” – Damien Echols
22. ”Eld” – Mats Strandberg, Sara Bergsmark Elfgren
23. ”Lycka nu” En praktisk guide i mindfulness – Titti Holmer
24. ”Gone Girl” – Gillian Flynn
25. ”Monster” – Micael Dahlén
26. ”Ett norrländskt trauma” – Viktoria Larsson
27. ”Gustavs grabb” – Leif GW Persson
28. "Frihet" - Jonathan Franzen

Önskar dig ett Gott nytt år med kärlek & mystik!