Jämgråa novemberdagar

Novembergrå dagar. Hur står man ut?

Det är något speciellt med november. Vem gillar egentligen den månaden med kortare och kortare jämgråa dagar, snålblåst och duggregn? Månaden ligger där mellan glimrade oktober, då hösten fortfarande känns härlig med vackra färger och hög luft. Då svampkorgarna fylls med guldgula kantareller och med grytor som småputtrar i våra överrenoverade kök. Och december då julstöket gör sin entrè med förväntningar om en fröjdefull jul med tindrande barnaögon, glöggdoft och mjukt stearinljussken.

Men november, gör ingen människa glad med sitt evinnerliga grådis och kylan som smygande börjar bita sig in i benmärgen. Vi suckar och pustar. Stönar och stånkar. När ska vi få se solen igen? Vi sliter och vi släpar. Vi hukar oss för snålblåsten, sveper ytterkläderna tätar omkring oss och fortsätter att huttra oss genom tillvaron

 

Kurar ihop sig som katten och bara vänta till december?

Vad gör en månad som november med oss? Jag känner mig trött för jämnan. Har lagt till en D-vitamintablett till frukosten och önskar att det snart ska bli december. Det enda positiva med månaden jag kommer på är att det är helt fint att få kura inne en hel helgdag. Läsa, fundera över livets gåtor och skriva blogginlägg, Kura ihop mig som en katt och gå in i mig själv. Inte behöva vara så fasligt social. Det känns faktiskt helt underbart för en drömmare som jag vid närmare eftertanke. Se där, november är kanske inte dum ändå

Hon öppnade sitt hjärta

Tack till dig som vågade öppna ditt hjärta. Det fick mig att bli påmind om att jag har det oförskämt bra.

 

Igår morse på tunnelbanan, på väg till jobbet, hände en vacker och rörande sak som ännu starkt lever kvar i mig. Vid Gamla Stan klev en något luggsliten man i 40-årsåldern på. Han såg ut att leva på livets skuggsida, inget ont i det. Tyvärr är livet inte alltid rättvist. Olika omständigheter gör att vi alla hamnar på olika platser i olika faser av våra liv. Mannen doftade inte heller precis rosor, vilket är fullt förståeligt. Det skulle säkert inte jag heller göra om jag inte hade mitt hem, mitt eget badrum, min egen dusch. Inte heller det rättvist, alla har inte ett hem. Såklart kan jag inte vara helt säker på min iakttagelse, men det faktum att mannen sålde Situation Stockholm, de hemlösas tidning, kanske ändå bekräftade mitt försök till att avläsa var han befann sig i sitt liv.

Hur som helst, mannen går lite längre bort i vagngången och passar då på att fråga en ung tjej i kanske 20-årsåldern om hon vill köpa en tidning av honom. Eller det är i alla fall det jag tror han frågar, jag står lite för långt bort för att höra vad han säger. Tjejen tar upp en hundralapp ur sin handväska och lämnar över till den något luggslitna mannen som räcker över en tidning. Men tjejen skakar på huvudet, säger något till mannen, som jag tror är ”behåll hundralappen, jag vill inte ha någon tidning”. Jag ser att mannen först inte riktigt kopplar det han hör, sedan blir han så glad att han ger tjejen en kram, och säger, tror jag; ”ha en bra dag”. Tjejen ser något generad ut över kramen, men svarar nog ”du med”.

Den scenen som där spelades upp, på storstadens verkliga teater, har jag burit med mig och tänkt på åtskilliga gånger senaste dygnet. Hur rörande fint att någon, för några sekunder, öppnade sitt hjärta och hjälpte en mindre lyckligt lottad medmänniska. Det vill jag också göra oftare, tänker jag. Jag brukar i och för sig köpa Situation Stockholm. Dels för att den är mycket läsvärd, dels för att jag gärna vill försöka stötta människor som försöker komma tillbaka till någon sorts ordnad tillvaro och så småningom förhoppningsvis till ett hem och ett arbete. Vi måste alla få misslyckas, inte orka med, och vi måste alla också få en chans till att försöka kunna rätta till det som kanske inte riktigt blev som det var tänkt. Eller kanske både två, tre och fyra försök innan man lyckas med det som fyller ens liv med mer glädje än tidigare. Jag vill inte vara den som dömer någon annan.

Faktiskt tycker jag att vår tidigare statsminister var jättebra när han i sitt tal vädjade till oss svenskar att ”öppna våra hjärtan”. Att media sedan håller på att spekulerar kring om det kostade honom statsministerposten känns bara platt. Han ville tala från sitt hjärta, till förhoppningsvis många andra hjärtan, och vi ska inte glömma att 87 procent av oss svenskar faktiskt i någon mån vill öppna våra hjärtan. Naturligtvis inte bara för att vår tidigare statsminister sade detta. Utan för att vi tror på alla människors lika värde, och att alla ska få en chans till ett så bra liv som möjligt. Jag gråter inombords varje gång jag hör eller ser någon exkluderas. Jag tycker också det är oändligt sorligt att många människor går runt med frusna hjärtan i ett land som Sverige, där vi, i jämförelse med många andra länder, har det oförskämt bra, bara vi skulle kunna uppskatta det mera och förstå att det inte är en självklarhet. Sedan finns det naturligtvis saker som också skulle kunna bli bättre. Till exempel att alla borde få ha ett eget hem, få ha ett arbete, vara trygga och få känna samhörighet med andra människor.

Jag tänker i alla fall försöka öppna mitt hjärta ännu flera gånger och försöka visa ännu mer omtanke, för ur det tror jag att det födds något gott. Gör det du också, jag lovar, du kommer att bli lite lyckligare. Och tack till dig, tjejen på tunnelbanan, som påminde mig om allt det bra jag har i livet och att jag har så mycket att glädjas åt att jag faktiskt nästan skäms en smula.

Mitt melankoliska jag



Höst är självklart en melankolikers favoritårstid.

Bara namnet på min favoritkänsla låter melankolisk, me-lan-kol-isk. Som en vacker höstdag som går mot kvällsskymmning innan det svarta mörkret lägger sig över staden. Luften är kripsigt klar och lätt att andas. Just där, i den studen, kramar melankolin mitt hjärta försiktigt. Bara som en liten ängslig tryckning. Känslan som för mig är en blandning av några nypor sorg, värme, vardag och skönhet, så griper den tag i mig och rusar ut i min kropps känslobanor.

Jag älskar melankoli. En del tycker säkert det är väldigt underligt med melankoli. Kanske tycker de att det är alldeles för svart och deppigt, medan jag tycker det är vackert. Fast visst, lite sorgset är det nog, eller snarare kanske vemodigt, skulle jag påstå. Och när jag säger att jag känner melankoli, så känner jag inte att allt är svart inom mig och helt hopplöst, utan jag känner ett uns sorgsenhet blandat med något magiskt vackert. Det är vad melankoli är för mig, något vemodig och vackert, på samma gång, som har hamnat lite vid sida av.

På min kvällspromenad går jag och känner mig smått melankolisk, där jag går längs med kajen. Ser husbåten där en kvarglömd adventsstjärnan hänger i fönstret, i början av september. Ser lite slokörad ut samtidigt som den strålar med ett varmt gult sken. När jag tittar in genon fönstret, ser jag bokhyllor fulla av böcker skymta, bakom den melankoliska julstjärnan. Då blir jag ännu lite mer melankolisk, för böcker och bibliotek fyller mig alltid med lite förstämning eller vemod, eller sorgsenhet, när jag plötsligt inser att livet är alldeles för kort för att jag ska hinna läsa alla böcker jag skulle vilja.




Vad försigår där inne måntro?

När jag strosar vidare på min promenad, kommer jag på mig själv med att så länge jag kan minnas,  alltid tyckt om att stå utanför hus. Helst i skymningen och se när lamporna börjar tändas i olika fönster. Då smyger sig den där melankoliska känslan på mig. Här står jag utanför, lite avskärmad från allt det där mysiga, trivsamma som ser ut att hända där innanför ett köksfönster eller ett vardagsrumsfönster. Där inne pågår livet för fullt, kväll efter kväll efter kväll. Det varma skenet får mig att vandra i fantasin och jag undrar hur människorna som bor där, i just den lägenheten, lever sina liv. Är de lyckliga? Vemodiga?  Deppiga? Nykära? Eller har de nyligen drabbats av en stor sorg, mist en anhörig? Eller firar de att de precis fått ett nytt jobb? Eller en ny familjemedlem? Eller har de grälat med sina tonårsbarn? Och hur har människorna före dem levt sina liv, där i samma lägenhet, fast under en annan tid med en helt annan familj och så vidare och så vidare i alla oändlighet. Mina tankar får vandra hur fritt som helst där i höstskymningen. För hösten är en melankoliers absoluta favoritårstid, det kan jag lova.

 

Lasse, faktiskt så skymtar mitt hus där jag bodde i under min uppväxt i bakgrunden.
Det kan ju inte vara en slump, eller?

 

Säkert skulle jag bli helt betagen i tangomusik också om jag tillät mig själv att lyssna på den. Den slår an ett stråk av vemod. Hittills har jag föredragit att lyssna på Lasse Winnerbäck, som jag tycker skriver tämligen melankoliska, men mycket finstämda texter. En gång lyssnade jag på hans musik i över två veckors tid, varje dag, varje kväll. Satt där i vardagsrumssoffan och bara storgrät. Då var det riktig sorg som behövde få komma ut och det lite svarta, melankoliska stråket i hans musik fick igång mina gråt. Och tårarna flöt i floder över mina kinder. Det var vad jag behövde, just då. Efter den sorgeperioden tatuerade jag faktiskt in en strof av en av Winnerbäcks låtar på min vänstra överarm, som en påminnelse om den perioden och som en påminnelse att man inte för alltid stannar i ett känsloläge, utan det brukar ordna upp sig med tiden. Det kommer faktiskt en dag då man mår bättre igen. Det heter ju att efter regn, kommer det solsken och det är kanske en bra tröst för en lite lagom genomklok melankoliker i sina bästa år.

 

 

Listnostalgi och bubbelgum



Ta det lugnt, ta en toy, en slogan på allas läppar. Alice Babs med dottern Titti tar det lugnt.

Vad ska jag blogga om nu då ? Ibland står det helt still i bloggknoppen och fingrarna dansar inte direkt över tangentbordet. För att få lite skrivinspiration brukar jag då ta till ett litet knep för att komma igång med skrivandet; att lista saker. Knepet har jag hämtat från en skrivarkurs som jag gått någon gång.

Eftersom jag med åren tenderat att bli både mer melankolisk och nostalgisk lagd listar jag här saker och ting som jag inte sett till lika ofta under de senaste ungefärliga 30 åren (oj vad tiden går fort). Här kommer i alla fall den lilla listan:

• Igloo isglass med hallon eller apelsinsmak. Minns att det var tre röda hallon på ett vitt glasspapper på hallonigloon. Snälla GB ta tillbaka den!

Härliga riff med lakriksmak och klädd i guldpapper.

• Rifftuggummi med lakritssmak. I härligt guldpapper med grön text, mindre härligt om stanniolomslaget fastnade i tuggummit och framkallade ilningar i tänderna.

• Carmen Curles (elektriska papiljotter) – en gång i tiden helt otänktbart att gå hemifrån utan att först satt i minst en papiljott i luggen i alla fall (och inte glömt bort att ta bort den innan jag gick ut).

• Dubbeldäckarbussar. Minns att jag åkte med 54:an från Hornstull till Eriksdalsbadet på sommarlovet mellan årskurs 5 och 6. Platsen på andra våningen längst fram var hett eftertraktad.

• Vitt björnklister i den gröna burken med plats för en liten pensel i ett eget litet fack i burken, som luktade mandel, ungefär som Amaretto, mandellikören.

• Fluortanten. Say no more!

• Stencileringsapparaten som fanns på varje skola. Minns ni doften av blåsprit?

• Avokadogröna kylskåp. Väldigt mycket 70-tal, väldigt mycket på väg tillbaka in i köken.

• Stora färgglada blommor i orange, gult eller rött att klistra fast på kakelplattorna i köket. Ursnyggt!

• Cigarrettmärket Bond.

• Rivalkola. Minns den underbara smaken av kola och choklad.

• Dixiekola. Minns den underbara smaken.

Med ett par, tre bugg i mummen kunde man blåsa härliga tuggumibubblor och smälla dem ljudligt.

• Bugg (rosa bubbelgum). Perfekt att blåsa bubblor med. Se upp så bubblorna bara inte fastnar i håret.
Det rosa tuggummit hade lite pudersocker på sig. Gudomligt gott!

• Blåa Toy. Kommer aldrig att glömma smaken och om man hade råd med ett stort paket var det ren och skär lycka.

• Tjejtidningen Starlet med mycket kärlek. Lustigt nog var det nog nästan bara tjejer som läste den. Eller?

• Moviebox. Ja, hör och häpna; alla hade faktiskt inte råd med att köpa en videoapparat.

• Smalfilmskameran.

• Kobratelefonen. Originalet alltså, helst röd.

• Klick-Klack (två hårda plastkulor fästa på ett nylonsnöre som man skulle slå ihop – det gjorde jätteont när man missade och kulan slog på händerna istället).

• Blå eller vita gymnastikskor men tunn sula.

Det blev en del tugguminostalgi också så som avslutning kan du se fina sångerskan Alice Babs göra reklamfilm för Toy, filmen är från 1956.

Nya Vänlighetsdemokraterna



Nya partiloggan för Vänlighetsdemokraterna.

I förra veckan har jag via teven följt olika partiers framfart i politikerveckan i Almedalen på Gotland. Inte helt förvånande märks det påtagligt att det snart närmare sig val. Därför blev jag desto mer överraskad när jag lyssnade på SD:s presskonferens och när de presenterade sin kommande valkampanj. Och att de så här i valkampanjens slutspurt, fått insikt om att partiet ska välja en vänligare framtoning för att nå fram till väljarnas hjärta.

Kanske en aning otippat har hela partitoppen, under sitt arbete med att utforma budskapen till valrörelsen, fått något som troligen kan liknas med en religiös uppenbarelse, och värpt fram den förträffliga parollen: ”En kram om dagen – håller främlingskapet borta”. Dessutom har de redan börjat leva som de lär genom att helt sonika krama om varandra helt spontant, bara för att verkligen understryka att de nu vill inkludera alla i det svenska samhället. Det var så himla fint sagt, att det fick mina ögon att tåras.

Jag blev också helt paff när Herr Propagandastrateg förklarade med timid stämma, att de nu ska sänka tonen i den politiska debatten så att den mer harmoniserar med den nya vänliga linjen partiet gett sig in på. Även färgvalet i kommande valkampanj ska gå i en behagfullare riktning. Vid sidan om den gamla vanliga stramkonventionella blåa färgen, ska det nu adderas till rosa som piffig accentfärg. Inte bara för att det känns så rätt, utan också som en hyllning till att vi alla är olika och ska så få vara i Vänlighetsdemokraternas nya vänliga Sverige. Då kände jag hur hjärtat spritte till av glädje i mitt fosterlandsbröst.



Inre harmoni och självreflektion är nya värdeord.

 

När sedan själva Herr Partiordförande tog till orda, och lade huvudet lite klädsamt på sned, och kikade blygt in i tevekameran, log sockersött och började med silkeslen stämma att tala, då höll jag på att trilla baklänges. Detta var vad han sa: ”Vi ska inte enbart byta namn till Vänlighetsdemokraterna och ha alla människors lika värde som bärande budskap i vår valkampanj. En enig partistyrelse har också beslutat att så länge vi sitter i riksdagen ska varje Vänlighetsdemokrat skänka bort en tiondel av sin lön till bättre behövande”. Då visste min glädje inga gränser längre, utan jag började helt spontant att applådera och hörde mig själv utbrista i ett fyrfaldigt hurra.

Sedan när den oerhört nyanserade finalen uppenbarade sig, kom ännu ett oväntat budskap. Nämligen att varje partimöte hos Vänlighetsdemokraterna inleds med en stunds stilla meditation och reflektion. Och att i detta rogivande och kärleksfulla klimat spirat ett frö till en ide om att alla Vänlighetsdemokrater nu genast ska upphöra med att vara så arga hela tiden. En ovanligt avslappnad och tämligen mild herr Partiordförande fortsatte att berätta att de ska tillåta sig själva att göra små lustiga upptåg, att tramsa, och till och med våga sig på att skratta då och då under sina politiska möten.

Men det är ju bara helt underbart, tänkte jag. Faktum var att presskonferensen ännu inte var slut, utan Herr Partiordförande lovade vidare, medan det steg upp en lätt rodnad över hans ungdomliga kinder, att han och hans partikamrater nu inträtt i en utvecklingsfas där de börjat mogna. Nu skulle de alla kliva ur sandlådan och börja ta ansvar fullt ut för sina handlingar. Han lovade att det skulle sluta upp med att sura och tycka synd om sig själva så fort de fick lite mothugg i debatten av någon som inte delade deras åsikter. Han lovade till och med att alla Vänlighetsdemokrater nu skulle sluta skylla på att allt är bögarna, feministerna, invandrarna, muslimernas eller socialisternas fel. Härligt tycker jag. Eller var det något jag missuppfattade med deras budskap?

Å puh, det var bara en vandringsskröna att igelkottarna var försvunna.

 

Ja, jag är faktiskt feminist!

Precis så, jag är faktiskt feminist och det är jag av den enkla anledningen att jag inte kan begripa att jag ska tjäna mindre på arbete bara för att jag har ”fel” kön. Och jag blir uppriktigt förvånad, ja i det närmaste chockad, när jag ser hur en del ”går igång” på ordet feminist och vilka minst sagt märkliga vägar det tar sig uttryck. Detta bara för att man står upp för sin rätt att bli lika behandlad som sin man, son, manliga kollega eller vem det nu kan vara av det manliga könet. Jag tror ingen man bara skulle svälja en sådan orättvisa, men rätta mig gärna om jag har fel. För mig är det en självklarhet att kalla mig feminist, min övertygelse är att alla människor är lika mycket värda och att ingen ska diskrimineras för sitt kön, hudfärg, religion, handikapp eller funktionsnedsättning eller vad det månne vara.

Här följer en liten vardagshistoria kring ämnet kön, som jag finner förunderlig. Herr Gyllengrön och jag var bjudna på en tillställning av familjär karaktär. Det var en väldigt gemytlig och trivsam tillställning där vi var placerade vid långbord med både nya och gamla bekantskaper. Först hamnade jag bredvid en timid äldre dam som hade sin man med sig, även han av lite äldre årsmodell, inget fel med det. Dock var denna man en man som verkar vara van vid att han förväntade sig att bli åtlydd och medhållen i de åsikter han lade fram, hur enfaldiga de än verkade.

Hur som helst bytte mannen i fråga raskt plats med frugan och sedan började han orera om att han minsann jobbat som chef både här och där och det dessutom inte bara i Sverige, utan även utomlands. Inget fel med det heller och det kan ju vara intressant att höra mer om. Dock kan det bli lite tröttsamt i längden med någon som bara håller monolog.

Vi var några stycken till kring ”vår del” av bordet som tappert försökte få in varandra i samtalet, så det skulle likna någon form av dialog i alla fall. Men mannen fortsatte i sin ”bossiga” framtoning och hade alltid något från egen fatabur att ösa ur vilket ämne som än var på tapeten, strunt samma om någon var intresserad eller inte. Hela han utstrålade att han var en man, och dessutom en man van vid makt, van att bli lyssnad till och beundrad för allt det kloka som oförblommerad hoppade ur hans kakhål.

Döm om min förvåning när han helt plötsligt kommer in på hur hans svärdotter, som minsann, tidigare jobbat för en stor mediekoncern, nu hade fått ett nytt jobb. Det var väl jätteroligt tyckte vi alla, dock fortsatte han sin historia med att tala om att hans svärdotter tröttnade på hennes förra arbetsgivare, där det bara, enligt honom som enda tillgängliga källa, fanns höga manliga chefer som plockade upp unga tjejer på utekvällar vid Stureplan och vips, genast fick dessa unga tjejer en hög befattning i detta välrenommerade mediehus. Här började jag få en svag känsla av obehag, och hans historia var inte slut där.

Den världsvana, före detta manliga chef, utbrister: ”Ja, min svärdotter blev helt enkelt trött på att lära upp unga tjejer som var helt inkompetenta. Och det vet vi ju alla vilken väg de går för att få ett jobb”. (Att det var de unga tjejerna som var fräcka rådde ingen som helst tvekan om, utan det var en underförstådd sanning). Vi var tydligen artiga själar allihopa, för vi lyssnade vidare på vad han hade att förtälja, utan att kommentera de inte helt uppdaterade värderingarna han bjöd på. Och som en elefant i en porslinsaffär fortsatte han att klampa på och vänder sig till mig (enda personen med kvinnligt kön i den närmaste omgivningen) och utropar; Ja, för det vet väl du hur ni kvinnor är?

Jag blev inte bara häpen, jag tappade även talförmågan. Och något slags hyfs har jag fått med mig längs livets väg, så jag nej, hällde inte innehållet i mitt glas över honom, utan svarade lite stillsamt ”Nej, det vet jag inte. Faktiskt har jag inte varit med om detta.” Mer välformulerad än så lyckades jag tyvärr inte vara. För egentligen skulle jag, efter att jag hällt innehållet i mitt glas över honom, frågat vad han egentligen menade. För menade han: jag är kvinna, alltså har jag gått den vägen, som tydligen alla kvinnor går, enligt hans uppfattning; nämligen sängvägen för att få ett jobb? Eller menade han; att vi kvinnor inte kan både vara vackra och smarta i samma person?

Jag kommer aldrig att få reda på vad han menade, för han verkade ändå bli klart störd över att jag inte höll med honom i hans påstående om mig och mina medsystrar, för resten av tillställningen pratade han sport med min man och mig ignorerade han fullständigt.

Däremot har hans påståend bitit sig fast hos mig och jag tänker på alla fördomar det finns runt mitt kön och hur vedertaget det är att bara kasta runt dem utan eftertanke, och här är både män och kvinnor lika goda kålsupare. Och just kombinationen att vara vacker kvinna och smart är helt otänkbart i detta förkrympta tänkande. Det är något jättesorligt över det hela, och när jag tänker på detta, vill jag bara brista ut i gråt. Aldrig har jag hört någon säga om en vacker man på en chefsposition att han enbart är vacker och inte alls kompentent. Det andra orkar jag inte ens tänka på, det är för lågt.

Sen när jag torkat mina tårar tänker jag; fy bubblan, vilka fördomar jag som feminist har att bekämpa och tyvärr verkar det vara en ganska lång och besvärlig väg att gå, men skam den som ger sig. Kanske att vi en vacker dag kommer fram till målet. Jag lovar, att jag så länge jag har mina sinnen i bruk, ska slåss verbalt mot sådan dumhet, och jag kommer inte heller i fortsättningen att hålla tyst när jag hör någon fälla en förminskande kommentar om mitt kön, vare sig det kommer från någon som är gammal eller ung, man eller kvinna. Så var det med den saken.

Lättare att döma än att förstå

Skägget som väcker känslor.

Aldrig har jag vetat så mycket som när jag var ung. Kring 18-20 årsåldern var jag i stort sett fullärd och hade lösningar på allt. Delade gärna med mig av goda råd i tid och otid, fast ingen hade bett om det. Mitt tänkande var antingen eller, svart eller vitt. Det fanns sällan några grå skalor och själv var jag såklart fullständigt perfekt. Inget ont i det kanske utan det hör ungdomstiden till. Men jag är glad över att det numera är mer gråskaligt i mitt liv för min del.

Åren går och med det mildras pitbullterriern i mig som behövde ta strid i varje diskussion och gå igång på allt. Nu med ålderns rätt är jag väl ibland, på sin höjd, en smågläfsande Jack Russell, som försöker välja mina strider och inser att jag inte behöver reagera på allt. En del saker och ting får bara vara, jag kan inte göra något åt det i alla fall och en del saker är det helt enkelt inte värt att strida om.

Och vissa människor orkar jag inte ens bemöta. De där som i sin egen fullkomlighet naturligtvis är helt perfekta och sitter inne med sanningen om allt. Lyssnar på andra argument gör de aldrig, utan de vet minsann bäst och de vet att alla tycker likadant, men inte vågar säga sanningen. Man kan ju undra hur de hinner med att fråga alla om allt, eftersom de vet att alla tycker lika som de. Människor som dem, har stelnat under missnöjet och vill varken förstå eller har en önskan om att förstå en annan människas val eller handlingar. Men experter är dem, även på att döma andra.Tror dock att de, sorgligt nog, för det mesta bär på väldigt mycket rädslor.

Nu invänder du kanske, och säger, att det är ju just vad jag själv gör nu; jag dömer andra. Och det har du helt rätt i. Vilken rätt har jag egentligen att döma andra för deras val och handlingar? Inget alls såklart, det är väl det som är en av svårigheterna med att vara människa. Jag kan bara förändra mig själv och inte någon annan, hur gärna jag än skulle vilja det. En förändring kan bara komma inifrån mig själv, att jag själv har viljan att förändra mig. Den kan ingen annan bestämma för mig.  

I vårt samhälle verkar det vara lättare att döma än att förstå, eftersom dömandet verkar ske med automatik. Speciellt om vi inte aktivt har iakttagit oss själva. För att upphöra med vårt dömande behöver vi se att det som vi reagerar på hos andra, också finns inom oss själva. Det är kanske därför årets Eurovisionslagervinnare Conchita Wurst väcker så mycket känslor hos så många?

Jag tycker det är underbart med någon som har modet att utmana konventioner och gamla dammiga tankemönster. Som trots att hon får ta emot märkliga hot, anklagelser, spott och spe från människor som stelnat i sin fullkomlighet och som tar sig rätten att döma andra och framför allt berättar hur alla borde leva (de har väl frågat alla hur de vill leva förmodar jag). Det modet den personen, som står där uppe på scenen, ensam sjungande, besitter, kommer jag nog aldrig under mitt liv att uppbringa och det beundrar jag Conchita Wurst för. Sedan är jag glad över och jag väljer att tolka det som en symbolhandling att hon vann. Helt enkelt att det är många människor i Europa som har tröttnat på inskränkthet, intolerans, trångsynthet och inte vill höra ”stöveltramp” eka från antidemokrater.

För en sak är i alla fall säker; ju mer jag lär mig, desto mer förstår jag hur lite jag vet.

 Kärlek & respekt!