Mitt melankoliska jag



Höst är självklart en melankolikers favoritårstid.

Bara namnet på min favoritkänsla låter melankolisk, me-lan-kol-isk. Som en vacker höstdag som går mot kvällsskymmning innan det svarta mörkret lägger sig över staden. Luften är kripsigt klar och lätt att andas. Just där, i den studen, kramar melankolin mitt hjärta försiktigt. Bara som en liten ängslig tryckning. Känslan som för mig är en blandning av några nypor sorg, värme, vardag och skönhet, så griper den tag i mig och rusar ut i min kropps känslobanor.

Jag älskar melankoli. En del tycker säkert det är väldigt underligt med melankoli. Kanske tycker de att det är alldeles för svart och deppigt, medan jag tycker det är vackert. Fast visst, lite sorgset är det nog, eller snarare kanske vemodigt, skulle jag påstå. Och när jag säger att jag känner melankoli, så känner jag inte att allt är svart inom mig och helt hopplöst, utan jag känner ett uns sorgsenhet blandat med något magiskt vackert. Det är vad melankoli är för mig, något vemodig och vackert, på samma gång, som har hamnat lite vid sida av.

På min kvällspromenad går jag och känner mig smått melankolisk, där jag går längs med kajen. Ser husbåten där en kvarglömd adventsstjärnan hänger i fönstret, i början av september. Ser lite slokörad ut samtidigt som den strålar med ett varmt gult sken. När jag tittar in genon fönstret, ser jag bokhyllor fulla av böcker skymta, bakom den melankoliska julstjärnan. Då blir jag ännu lite mer melankolisk, för böcker och bibliotek fyller mig alltid med lite förstämning eller vemod, eller sorgsenhet, när jag plötsligt inser att livet är alldeles för kort för att jag ska hinna läsa alla böcker jag skulle vilja.




Vad försigår där inne måntro?

När jag strosar vidare på min promenad, kommer jag på mig själv med att så länge jag kan minnas,  alltid tyckt om att stå utanför hus. Helst i skymningen och se när lamporna börjar tändas i olika fönster. Då smyger sig den där melankoliska känslan på mig. Här står jag utanför, lite avskärmad från allt det där mysiga, trivsamma som ser ut att hända där innanför ett köksfönster eller ett vardagsrumsfönster. Där inne pågår livet för fullt, kväll efter kväll efter kväll. Det varma skenet får mig att vandra i fantasin och jag undrar hur människorna som bor där, i just den lägenheten, lever sina liv. Är de lyckliga? Vemodiga?  Deppiga? Nykära? Eller har de nyligen drabbats av en stor sorg, mist en anhörig? Eller firar de att de precis fått ett nytt jobb? Eller en ny familjemedlem? Eller har de grälat med sina tonårsbarn? Och hur har människorna före dem levt sina liv, där i samma lägenhet, fast under en annan tid med en helt annan familj och så vidare och så vidare i alla oändlighet. Mina tankar får vandra hur fritt som helst där i höstskymningen. För hösten är en melankoliers absoluta favoritårstid, det kan jag lova.

 

Lasse, faktiskt så skymtar mitt hus där jag bodde i under min uppväxt i bakgrunden.
Det kan ju inte vara en slump, eller?

 

Säkert skulle jag bli helt betagen i tangomusik också om jag tillät mig själv att lyssna på den. Den slår an ett stråk av vemod. Hittills har jag föredragit att lyssna på Lasse Winnerbäck, som jag tycker skriver tämligen melankoliska, men mycket finstämda texter. En gång lyssnade jag på hans musik i över två veckors tid, varje dag, varje kväll. Satt där i vardagsrumssoffan och bara storgrät. Då var det riktig sorg som behövde få komma ut och det lite svarta, melankoliska stråket i hans musik fick igång mina gråt. Och tårarna flöt i floder över mina kinder. Det var vad jag behövde, just då. Efter den sorgeperioden tatuerade jag faktiskt in en strof av en av Winnerbäcks låtar på min vänstra överarm, som en påminnelse om den perioden och som en påminnelse att man inte för alltid stannar i ett känsloläge, utan det brukar ordna upp sig med tiden. Det kommer faktiskt en dag då man mår bättre igen. Det heter ju att efter regn, kommer det solsken och det är kanske en bra tröst för en lite lagom genomklok melankoliker i sina bästa år.

 

 

Listnostalgi och bubbelgum



Ta det lugnt, ta en toy, en slogan på allas läppar. Alice Babs med dottern Titti tar det lugnt.

Vad ska jag blogga om nu då ? Ibland står det helt still i bloggknoppen och fingrarna dansar inte direkt över tangentbordet. För att få lite skrivinspiration brukar jag då ta till ett litet knep för att komma igång med skrivandet; att lista saker. Knepet har jag hämtat från en skrivarkurs som jag gått någon gång.

Eftersom jag med åren tenderat att bli både mer melankolisk och nostalgisk lagd listar jag här saker och ting som jag inte sett till lika ofta under de senaste ungefärliga 30 åren (oj vad tiden går fort). Här kommer i alla fall den lilla listan:

• Igloo isglass med hallon eller apelsinsmak. Minns att det var tre röda hallon på ett vitt glasspapper på hallonigloon. Snälla GB ta tillbaka den!

Härliga riff med lakriksmak och klädd i guldpapper.

• Rifftuggummi med lakritssmak. I härligt guldpapper med grön text, mindre härligt om stanniolomslaget fastnade i tuggummit och framkallade ilningar i tänderna.

• Carmen Curles (elektriska papiljotter) – en gång i tiden helt otänktbart att gå hemifrån utan att först satt i minst en papiljott i luggen i alla fall (och inte glömt bort att ta bort den innan jag gick ut).

• Dubbeldäckarbussar. Minns att jag åkte med 54:an från Hornstull till Eriksdalsbadet på sommarlovet mellan årskurs 5 och 6. Platsen på andra våningen längst fram var hett eftertraktad.

• Vitt björnklister i den gröna burken med plats för en liten pensel i ett eget litet fack i burken, som luktade mandel, ungefär som Amaretto, mandellikören.

• Fluortanten. Say no more!

• Stencileringsapparaten som fanns på varje skola. Minns ni doften av blåsprit?

• Avokadogröna kylskåp. Väldigt mycket 70-tal, väldigt mycket på väg tillbaka in i köken.

• Stora färgglada blommor i orange, gult eller rött att klistra fast på kakelplattorna i köket. Ursnyggt!

• Cigarrettmärket Bond.

• Rivalkola. Minns den underbara smaken av kola och choklad.

• Dixiekola. Minns den underbara smaken.

Med ett par, tre bugg i mummen kunde man blåsa härliga tuggumibubblor och smälla dem ljudligt.

• Bugg (rosa bubbelgum). Perfekt att blåsa bubblor med. Se upp så bubblorna bara inte fastnar i håret.
Det rosa tuggummit hade lite pudersocker på sig. Gudomligt gott!

• Blåa Toy. Kommer aldrig att glömma smaken och om man hade råd med ett stort paket var det ren och skär lycka.

• Tjejtidningen Starlet med mycket kärlek. Lustigt nog var det nog nästan bara tjejer som läste den. Eller?

• Moviebox. Ja, hör och häpna; alla hade faktiskt inte råd med att köpa en videoapparat.

• Smalfilmskameran.

• Kobratelefonen. Originalet alltså, helst röd.

• Klick-Klack (två hårda plastkulor fästa på ett nylonsnöre som man skulle slå ihop – det gjorde jätteont när man missade och kulan slog på händerna istället).

• Blå eller vita gymnastikskor men tunn sula.

Det blev en del tugguminostalgi också så som avslutning kan du se fina sångerskan Alice Babs göra reklamfilm för Toy, filmen är från 1956.

Nya Vänlighetsdemokraterna



Nya partiloggan för Vänlighetsdemokraterna.

I förra veckan har jag via teven följt olika partiers framfart i politikerveckan i Almedalen på Gotland. Inte helt förvånande märks det påtagligt att det snart närmare sig val. Därför blev jag desto mer överraskad när jag lyssnade på SD:s presskonferens och när de presenterade sin kommande valkampanj. Och att de så här i valkampanjens slutspurt, fått insikt om att partiet ska välja en vänligare framtoning för att nå fram till väljarnas hjärta.

Kanske en aning otippat har hela partitoppen, under sitt arbete med att utforma budskapen till valrörelsen, fått något som troligen kan liknas med en religiös uppenbarelse, och värpt fram den förträffliga parollen: ”En kram om dagen – håller främlingskapet borta”. Dessutom har de redan börjat leva som de lär genom att helt sonika krama om varandra helt spontant, bara för att verkligen understryka att de nu vill inkludera alla i det svenska samhället. Det var så himla fint sagt, att det fick mina ögon att tåras.

Jag blev också helt paff när Herr Propagandastrateg förklarade med timid stämma, att de nu ska sänka tonen i den politiska debatten så att den mer harmoniserar med den nya vänliga linjen partiet gett sig in på. Även färgvalet i kommande valkampanj ska gå i en behagfullare riktning. Vid sidan om den gamla vanliga stramkonventionella blåa färgen, ska det nu adderas till rosa som piffig accentfärg. Inte bara för att det känns så rätt, utan också som en hyllning till att vi alla är olika och ska så få vara i Vänlighetsdemokraternas nya vänliga Sverige. Då kände jag hur hjärtat spritte till av glädje i mitt fosterlandsbröst.



Inre harmoni och självreflektion är nya värdeord.

 

När sedan själva Herr Partiordförande tog till orda, och lade huvudet lite klädsamt på sned, och kikade blygt in i tevekameran, log sockersött och började med silkeslen stämma att tala, då höll jag på att trilla baklänges. Detta var vad han sa: ”Vi ska inte enbart byta namn till Vänlighetsdemokraterna och ha alla människors lika värde som bärande budskap i vår valkampanj. En enig partistyrelse har också beslutat att så länge vi sitter i riksdagen ska varje Vänlighetsdemokrat skänka bort en tiondel av sin lön till bättre behövande”. Då visste min glädje inga gränser längre, utan jag började helt spontant att applådera och hörde mig själv utbrista i ett fyrfaldigt hurra.

Sedan när den oerhört nyanserade finalen uppenbarade sig, kom ännu ett oväntat budskap. Nämligen att varje partimöte hos Vänlighetsdemokraterna inleds med en stunds stilla meditation och reflektion. Och att i detta rogivande och kärleksfulla klimat spirat ett frö till en ide om att alla Vänlighetsdemokrater nu genast ska upphöra med att vara så arga hela tiden. En ovanligt avslappnad och tämligen mild herr Partiordförande fortsatte att berätta att de ska tillåta sig själva att göra små lustiga upptåg, att tramsa, och till och med våga sig på att skratta då och då under sina politiska möten.

Men det är ju bara helt underbart, tänkte jag. Faktum var att presskonferensen ännu inte var slut, utan Herr Partiordförande lovade vidare, medan det steg upp en lätt rodnad över hans ungdomliga kinder, att han och hans partikamrater nu inträtt i en utvecklingsfas där de börjat mogna. Nu skulle de alla kliva ur sandlådan och börja ta ansvar fullt ut för sina handlingar. Han lovade att det skulle sluta upp med att sura och tycka synd om sig själva så fort de fick lite mothugg i debatten av någon som inte delade deras åsikter. Han lovade till och med att alla Vänlighetsdemokrater nu skulle sluta skylla på att allt är bögarna, feministerna, invandrarna, muslimernas eller socialisternas fel. Härligt tycker jag. Eller var det något jag missuppfattade med deras budskap?

Å puh, det var bara en vandringsskröna att igelkottarna var försvunna.

 

Ja, jag är faktiskt feminist!

Precis så, jag är faktiskt feminist och det är jag av den enkla anledningen att jag inte kan begripa att jag ska tjäna mindre på arbete bara för att jag har ”fel” kön. Och jag blir uppriktigt förvånad, ja i det närmaste chockad, när jag ser hur en del ”går igång” på ordet feminist och vilka minst sagt märkliga vägar det tar sig uttryck. Detta bara för att man står upp för sin rätt att bli lika behandlad som sin man, son, manliga kollega eller vem det nu kan vara av det manliga könet. Jag tror ingen man bara skulle svälja en sådan orättvisa, men rätta mig gärna om jag har fel. För mig är det en självklarhet att kalla mig feminist, min övertygelse är att alla människor är lika mycket värda och att ingen ska diskrimineras för sitt kön, hudfärg, religion, handikapp eller funktionsnedsättning eller vad det månne vara.

Här följer en liten vardagshistoria kring ämnet kön, som jag finner förunderlig. Herr Gyllengrön och jag var bjudna på en tillställning av familjär karaktär. Det var en väldigt gemytlig och trivsam tillställning där vi var placerade vid långbord med både nya och gamla bekantskaper. Först hamnade jag bredvid en timid äldre dam som hade sin man med sig, även han av lite äldre årsmodell, inget fel med det. Dock var denna man en man som verkar vara van vid att han förväntade sig att bli åtlydd och medhållen i de åsikter han lade fram, hur enfaldiga de än verkade.

Hur som helst bytte mannen i fråga raskt plats med frugan och sedan började han orera om att han minsann jobbat som chef både här och där och det dessutom inte bara i Sverige, utan även utomlands. Inget fel med det heller och det kan ju vara intressant att höra mer om. Dock kan det bli lite tröttsamt i längden med någon som bara håller monolog.

Vi var några stycken till kring ”vår del” av bordet som tappert försökte få in varandra i samtalet, så det skulle likna någon form av dialog i alla fall. Men mannen fortsatte i sin ”bossiga” framtoning och hade alltid något från egen fatabur att ösa ur vilket ämne som än var på tapeten, strunt samma om någon var intresserad eller inte. Hela han utstrålade att han var en man, och dessutom en man van vid makt, van att bli lyssnad till och beundrad för allt det kloka som oförblommerad hoppade ur hans kakhål.

Döm om min förvåning när han helt plötsligt kommer in på hur hans svärdotter, som minsann, tidigare jobbat för en stor mediekoncern, nu hade fått ett nytt jobb. Det var väl jätteroligt tyckte vi alla, dock fortsatte han sin historia med att tala om att hans svärdotter tröttnade på hennes förra arbetsgivare, där det bara, enligt honom som enda tillgängliga källa, fanns höga manliga chefer som plockade upp unga tjejer på utekvällar vid Stureplan och vips, genast fick dessa unga tjejer en hög befattning i detta välrenommerade mediehus. Här började jag få en svag känsla av obehag, och hans historia var inte slut där.

Den världsvana, före detta manliga chef, utbrister: ”Ja, min svärdotter blev helt enkelt trött på att lära upp unga tjejer som var helt inkompetenta. Och det vet vi ju alla vilken väg de går för att få ett jobb”. (Att det var de unga tjejerna som var fräcka rådde ingen som helst tvekan om, utan det var en underförstådd sanning). Vi var tydligen artiga själar allihopa, för vi lyssnade vidare på vad han hade att förtälja, utan att kommentera de inte helt uppdaterade värderingarna han bjöd på. Och som en elefant i en porslinsaffär fortsatte han att klampa på och vänder sig till mig (enda personen med kvinnligt kön i den närmaste omgivningen) och utropar; Ja, för det vet väl du hur ni kvinnor är?

Jag blev inte bara häpen, jag tappade även talförmågan. Och något slags hyfs har jag fått med mig längs livets väg, så jag nej, hällde inte innehållet i mitt glas över honom, utan svarade lite stillsamt ”Nej, det vet jag inte. Faktiskt har jag inte varit med om detta.” Mer välformulerad än så lyckades jag tyvärr inte vara. För egentligen skulle jag, efter att jag hällt innehållet i mitt glas över honom, frågat vad han egentligen menade. För menade han: jag är kvinna, alltså har jag gått den vägen, som tydligen alla kvinnor går, enligt hans uppfattning; nämligen sängvägen för att få ett jobb? Eller menade han; att vi kvinnor inte kan både vara vackra och smarta i samma person?

Jag kommer aldrig att få reda på vad han menade, för han verkade ändå bli klart störd över att jag inte höll med honom i hans påstående om mig och mina medsystrar, för resten av tillställningen pratade han sport med min man och mig ignorerade han fullständigt.

Däremot har hans påståend bitit sig fast hos mig och jag tänker på alla fördomar det finns runt mitt kön och hur vedertaget det är att bara kasta runt dem utan eftertanke, och här är både män och kvinnor lika goda kålsupare. Och just kombinationen att vara vacker kvinna och smart är helt otänkbart i detta förkrympta tänkande. Det är något jättesorligt över det hela, och när jag tänker på detta, vill jag bara brista ut i gråt. Aldrig har jag hört någon säga om en vacker man på en chefsposition att han enbart är vacker och inte alls kompentent. Det andra orkar jag inte ens tänka på, det är för lågt.

Sen när jag torkat mina tårar tänker jag; fy bubblan, vilka fördomar jag som feminist har att bekämpa och tyvärr verkar det vara en ganska lång och besvärlig väg att gå, men skam den som ger sig. Kanske att vi en vacker dag kommer fram till målet. Jag lovar, att jag så länge jag har mina sinnen i bruk, ska slåss verbalt mot sådan dumhet, och jag kommer inte heller i fortsättningen att hålla tyst när jag hör någon fälla en förminskande kommentar om mitt kön, vare sig det kommer från någon som är gammal eller ung, man eller kvinna. Så var det med den saken.

Lättare att döma än att förstå

Skägget som väcker känslor.

Aldrig har jag vetat så mycket som när jag var ung. Kring 18-20 årsåldern var jag i stort sett fullärd och hade lösningar på allt. Delade gärna med mig av goda råd i tid och otid, fast ingen hade bett om det. Mitt tänkande var antingen eller, svart eller vitt. Det fanns sällan några grå skalor och själv var jag såklart fullständigt perfekt. Inget ont i det kanske utan det hör ungdomstiden till. Men jag är glad över att det numera är mer gråskaligt i mitt liv för min del.

Åren går och med det mildras pitbullterriern i mig som behövde ta strid i varje diskussion och gå igång på allt. Nu med ålderns rätt är jag väl ibland, på sin höjd, en smågläfsande Jack Russell, som försöker välja mina strider och inser att jag inte behöver reagera på allt. En del saker och ting får bara vara, jag kan inte göra något åt det i alla fall och en del saker är det helt enkelt inte värt att strida om.

Och vissa människor orkar jag inte ens bemöta. De där som i sin egen fullkomlighet naturligtvis är helt perfekta och sitter inne med sanningen om allt. Lyssnar på andra argument gör de aldrig, utan de vet minsann bäst och de vet att alla tycker likadant, men inte vågar säga sanningen. Man kan ju undra hur de hinner med att fråga alla om allt, eftersom de vet att alla tycker lika som de. Människor som dem, har stelnat under missnöjet och vill varken förstå eller har en önskan om att förstå en annan människas val eller handlingar. Men experter är dem, även på att döma andra.Tror dock att de, sorgligt nog, för det mesta bär på väldigt mycket rädslor.

Nu invänder du kanske, och säger, att det är ju just vad jag själv gör nu; jag dömer andra. Och det har du helt rätt i. Vilken rätt har jag egentligen att döma andra för deras val och handlingar? Inget alls såklart, det är väl det som är en av svårigheterna med att vara människa. Jag kan bara förändra mig själv och inte någon annan, hur gärna jag än skulle vilja det. En förändring kan bara komma inifrån mig själv, att jag själv har viljan att förändra mig. Den kan ingen annan bestämma för mig.  

I vårt samhälle verkar det vara lättare att döma än att förstå, eftersom dömandet verkar ske med automatik. Speciellt om vi inte aktivt har iakttagit oss själva. För att upphöra med vårt dömande behöver vi se att det som vi reagerar på hos andra, också finns inom oss själva. Det är kanske därför årets Eurovisionslagervinnare Conchita Wurst väcker så mycket känslor hos så många?

Jag tycker det är underbart med någon som har modet att utmana konventioner och gamla dammiga tankemönster. Som trots att hon får ta emot märkliga hot, anklagelser, spott och spe från människor som stelnat i sin fullkomlighet och som tar sig rätten att döma andra och framför allt berättar hur alla borde leva (de har väl frågat alla hur de vill leva förmodar jag). Det modet den personen, som står där uppe på scenen, ensam sjungande, besitter, kommer jag nog aldrig under mitt liv att uppbringa och det beundrar jag Conchita Wurst för. Sedan är jag glad över och jag väljer att tolka det som en symbolhandling att hon vann. Helt enkelt att det är många människor i Europa som har tröttnat på inskränkthet, intolerans, trångsynthet och inte vill höra ”stöveltramp” eka från antidemokrater.

För en sak är i alla fall säker; ju mer jag lär mig, desto mer förstår jag hur lite jag vet.

 Kärlek & respekt!

 

Konsten att sälja eller berättelsen om en konstig försäljare

Här är historien om en märklig försäljare.

 

Jag har full förståelse för att man vissa dagar har bättre eller sämre dagar på jobbet, men jag kan ändå inte sluta undra över den försäljaren som ringde mig nyligen en måndagsförmiddag och forcerat berättade att mitt företag minsann skulle köpa en annons i en bilaga som följde med en större dagstidning. Bilagan handlade om den, enligt säljaren, både stora och enormt populära humorfestival som varje år hålls någonstans i södra Sverige.

När jag artigt avböjde erbjudande, eftersom jag är tämligen van vid att det är många som vill sälja denna typ av annonser till dyr penning och mitt företag upplever att kostnaden inte är förenlig med hur många personer man verkligen når med en tryckt annons i en bilaga som de flesta slänger utan att titta i den, blev försäljaren väldigt irriterad. Hon förklarade för mig, fortfarande lika forcerat, att jag inte alls förstod det hela. Detta var den stora, oerhört kända humorgalan som minst 30 000 personer skulle läsa om i den excellenta bilaga hon sålde annonser för. Och hur kunde jag förresten vara så dum att jag tackade nej till detta erbjudande, tjöt hon syrligt.

När jag återigen vänligt, men denna gång lite mer bestämt, tackade nej fick hon fullständigt spelet och gick över till att i det närmaste låta hotfull när hon i falsett ylade att jag inte fattade någonting och därefter, mitt i utskällningen, avslutade hon samtalet genom att helt sonika trycka bort mig. Kvar stod jag i andra änden och stirrade fånigt på mobilen, precis som jag hade svårt att tro att det som nyss hänt, hänt på riktigt.

Ja, mycket ska jag tydligen höra innan öronen trillar av. Maken till osmidig försäljare var det länge sedan jag stött på. Ett tag funderade jag faktiskt om det var ett dåligt skämt, kanske en ny form av ”dolda radion”, eller Hassan eller något liknande. För om någon ska sälja in något till en humorfestival kanske det inte är för mycket begärt att den personen låter lite extra glad och trevlig. När en försäljare också i det närmaste idiotförklarar den man tänker ska bli ens potentiella kund genom att tala om att jag inte förstod ingenting alls, då känns det som, tycker jag, att man kanske gått lite för långt och inte riktigt är rätt försäljare på rätt plats. Jag har åtminstone de sista tio åren haft jobb där jag stött på olika försäljare som vill sälja annonser eller andra tjänster, så en viss erfarenhet av försäljning och försäljare tror jag mig ändå besitta.

Jag är helt okey med att försäljare försöker sälja till mig. Särskilt kul tycker jag det är när de är bra försäljare som lyckas övertyga mig att köpa något på ett intresserat och trevligt sätt och sedan erbjuder något mer, som jag också köper och känner mig nöjd över. Jag kan också ibland lyssna på telefonsäljare, speciellt när det är unga, för jag har inget emot att ge dem en chans att försöka övertyga mig att köpa. Däremot har jag väldigt svårt med säljare som inte tar ett artigt ”nej tack, jag är inte intresserad” utan blir aggressiva och nästintill hotfulla. Det tycker jag känns mycket obehagligt och jag vill absolut inte föra någon vidare dialog med en sådan säljare, som då stängt tillfället att sälja in något hos mig för tid och evighet.

Hur som helst kommer jag nog alltid att förknippa alla framtida eventuella humorfestivaler med en säljare som inte kunde konsten att sälja, eller som kanske bara hade en väldigt dålig dag på jobbet? Vilket av dessa två alternativ kommer jag aldrig att få veta, men att jag någonsin kommer att sluta förvånas över människor, det vet jag med all säkerhet.

Virrpanna i kubik

Min resa spårade ur en smula, men den blev i alla fall bra till slut.

Den där iskalla känsla som grep tag i hela mitt inre då det gick upp för mig att jag rest till jobbkonferensen på fel dag gränsade först till panikens brant. Strax innan Skövde uppdagade jag min fadäs. Då hade jag ändå dubbelkollat programmet och sett datumet flera gånger, men det bara liksom inte gick in i min hjärna att det inte stod den 24/3 utan i själva verket den 25/3.

Suck, det var inte direkt läge att vända hem till huvudstaden igen med knappt en timme kvar till Göteborg. Jag som är en tant som gillar att åtminstone försöka ha lite koll, utkämpade för några minuter en inre strid. Fru Perfekt bannade och svor; hur kan du vara så klantig. Du skämmer ju ut dig å det grövsta på nya jobbet, din klantskalle vad ska de nu tro om dig?

Medan goa lilla Tant Grön inte hade samma höga tonläge utan viskade tröstande samtidigt som hon ömt klappade mig på kinden och sade; äsch, det gör inget, det kan hända den bästa, det visar att du är mänsklig, alla gör vi fel ibland.

Ja, och så är det ju faktiskt. Vi vill inte gärna tro det, men vi inte bara kan göra fel, vi gör fel och misstag ganska ofta. Det är oundvikligt och livet skulle bli väldigt tråkigt och förutsägbart om vi alltid gjorde allt perfekt. Det är av misstagen man lär sig.

Hur som helst ringde jag till min snälla chef som genast förstod och sa att det inte var så mycket att göra åt. Efter att jag sonderat terrängen med Herr Gyllengrön ringde jag till min fina svägerska och hos henne fick jag gärna kinesa.

Sedan gick jag och tog en god kopp kaffe på en fantastisk liten italiensk kaffebar med massor av spännande foton av kändisar som druckit kaffe på precis samma plats där jag nu befann mig, som till exempel John Lennons första fru Chyntia Lennon, Magnus Uggla, Steffo Törnqvist, Alice Munro, ja listan kan göras lång. Mitt i alla foton hängde också ett på en fyrbent vän, vilket ledde till att ägaren till kaffebaren berättade roliga anekdoter och vi hade väldigt roligt.

Lite på kvällskvisten senare åt jag och svägerskan mat på lokal och vi hade det också mycket trevligt. Ofta leder ett misstag ändå till slut till något annorlunda, och jag kände mig både glad och nöjd åt att dagen slutade gott. Nu fnissar jag åt mig själv, min virrpanna. Och tänker att det i alla fall var positivt att jag kom en dag innan konferensen, än en dag för sent.