Ja, jag är faktiskt feminist!

Precis så, jag är faktiskt feminist och det är jag av den enkla anledningen att jag inte kan begripa att jag ska tjäna mindre på arbete bara för att jag har ”fel” kön. Och jag blir uppriktigt förvånad, ja i det närmaste chockad, när jag ser hur en del ”går igång” på ordet feminist och vilka minst sagt märkliga vägar det tar sig uttryck. Detta bara för att man står upp för sin rätt att bli lika behandlad som sin man, son, manliga kollega eller vem det nu kan vara av det manliga könet. Jag tror ingen man bara skulle svälja en sådan orättvisa, men rätta mig gärna om jag har fel. För mig är det en självklarhet att kalla mig feminist, min övertygelse är att alla människor är lika mycket värda och att ingen ska diskrimineras för sitt kön, hudfärg, religion, handikapp eller funktionsnedsättning eller vad det månne vara.

Här följer en liten vardagshistoria kring ämnet kön, som jag finner förunderlig. Herr Gyllengrön och jag var bjudna på en tillställning av familjär karaktär. Det var en väldigt gemytlig och trivsam tillställning där vi var placerade vid långbord med både nya och gamla bekantskaper. Först hamnade jag bredvid en timid äldre dam som hade sin man med sig, även han av lite äldre årsmodell, inget fel med det. Dock var denna man en man som verkar vara van vid att han förväntade sig att bli åtlydd och medhållen i de åsikter han lade fram, hur enfaldiga de än verkade.

Hur som helst bytte mannen i fråga raskt plats med frugan och sedan började han orera om att han minsann jobbat som chef både här och där och det dessutom inte bara i Sverige, utan även utomlands. Inget fel med det heller och det kan ju vara intressant att höra mer om. Dock kan det bli lite tröttsamt i längden med någon som bara håller monolog.

Vi var några stycken till kring ”vår del” av bordet som tappert försökte få in varandra i samtalet, så det skulle likna någon form av dialog i alla fall. Men mannen fortsatte i sin ”bossiga” framtoning och hade alltid något från egen fatabur att ösa ur vilket ämne som än var på tapeten, strunt samma om någon var intresserad eller inte. Hela han utstrålade att han var en man, och dessutom en man van vid makt, van att bli lyssnad till och beundrad för allt det kloka som oförblommerad hoppade ur hans kakhål.

Döm om min förvåning när han helt plötsligt kommer in på hur hans svärdotter, som minsann, tidigare jobbat för en stor mediekoncern, nu hade fått ett nytt jobb. Det var väl jätteroligt tyckte vi alla, dock fortsatte han sin historia med att tala om att hans svärdotter tröttnade på hennes förra arbetsgivare, där det bara, enligt honom som enda tillgängliga källa, fanns höga manliga chefer som plockade upp unga tjejer på utekvällar vid Stureplan och vips, genast fick dessa unga tjejer en hög befattning i detta välrenommerade mediehus. Här började jag få en svag känsla av obehag, och hans historia var inte slut där.

Den världsvana, före detta manliga chef, utbrister: ”Ja, min svärdotter blev helt enkelt trött på att lära upp unga tjejer som var helt inkompetenta. Och det vet vi ju alla vilken väg de går för att få ett jobb”. (Att det var de unga tjejerna som var fräcka rådde ingen som helst tvekan om, utan det var en underförstådd sanning). Vi var tydligen artiga själar allihopa, för vi lyssnade vidare på vad han hade att förtälja, utan att kommentera de inte helt uppdaterade värderingarna han bjöd på. Och som en elefant i en porslinsaffär fortsatte han att klampa på och vänder sig till mig (enda personen med kvinnligt kön i den närmaste omgivningen) och utropar; Ja, för det vet väl du hur ni kvinnor är?

Jag blev inte bara häpen, jag tappade även talförmågan. Och något slags hyfs har jag fått med mig längs livets väg, så jag nej, hällde inte innehållet i mitt glas över honom, utan svarade lite stillsamt ”Nej, det vet jag inte. Faktiskt har jag inte varit med om detta.” Mer välformulerad än så lyckades jag tyvärr inte vara. För egentligen skulle jag, efter att jag hällt innehållet i mitt glas över honom, frågat vad han egentligen menade. För menade han: jag är kvinna, alltså har jag gått den vägen, som tydligen alla kvinnor går, enligt hans uppfattning; nämligen sängvägen för att få ett jobb? Eller menade han; att vi kvinnor inte kan både vara vackra och smarta i samma person?

Jag kommer aldrig att få reda på vad han menade, för han verkade ändå bli klart störd över att jag inte höll med honom i hans påstående om mig och mina medsystrar, för resten av tillställningen pratade han sport med min man och mig ignorerade han fullständigt.

Däremot har hans påståend bitit sig fast hos mig och jag tänker på alla fördomar det finns runt mitt kön och hur vedertaget det är att bara kasta runt dem utan eftertanke, och här är både män och kvinnor lika goda kålsupare. Och just kombinationen att vara vacker kvinna och smart är helt otänkbart i detta förkrympta tänkande. Det är något jättesorligt över det hela, och när jag tänker på detta, vill jag bara brista ut i gråt. Aldrig har jag hört någon säga om en vacker man på en chefsposition att han enbart är vacker och inte alls kompentent. Det andra orkar jag inte ens tänka på, det är för lågt.

Sen när jag torkat mina tårar tänker jag; fy bubblan, vilka fördomar jag som feminist har att bekämpa och tyvärr verkar det vara en ganska lång och besvärlig väg att gå, men skam den som ger sig. Kanske att vi en vacker dag kommer fram till målet. Jag lovar, att jag så länge jag har mina sinnen i bruk, ska slåss verbalt mot sådan dumhet, och jag kommer inte heller i fortsättningen att hålla tyst när jag hör någon fälla en förminskande kommentar om mitt kön, vare sig det kommer från någon som är gammal eller ung, man eller kvinna. Så var det med den saken.