Det hänger på håret

Lite ovanligare frisyrval.

Det hänger på håret. Här kommer ett stycke om det här med mysteriet hår. Som det mesta hos oss av arten homo sapiens är håret på huvudet något högst individuellt. Några har jättemycket, andra har tilldelats lite mindre och några, med tiden, har inget alls. En del har hår där hårstråna är tjocka och kraftiga som tagel. En del är någonstans mitt emellan och vissa (som jag) har nordiskt tunna, mjuka och flygiga hårstrån som gärna blir elektriskt under kalla vinterdagar.

Hår har också olika färger; svart, brunt, råttfärgat (som mitt), ljustbrunt, blont, rött, grått eller silvervitt. Färgen kan växla genom åren och en del färgar det för att dölja de allt fler med tiden grå stråna, medan andra pratar om de grå tinningarnas charm. En del av oss är lite djärvare och väljer lite mer vågade färger som ljusblått, lila, rosa eller grönt när det ska färgas. Vissa hårstrån är raka som spikar medan vissa krokar sig i ljuva korkskruvslockar. Ett exempel på det förra är Guldlock som åt upp björnarnas gröt. Andra berättelser med hår i handlingen är den om Simson som hade styrkan i håret och prinsessan Rapunzel .

Hår behöver också klippas och hår kan hållas kort heller långt. En del byter frisyr ofta medan någon annan väljer att ha ungefär samma frisyr livet igenom. Hår fungerar som tidsmarkör, ofta när man tittar på gamla foton kan man skratta gott och lite elakt över valet av frisyr.  Page härstammar som mansfrisyr redan från medeltiden och var jättepoppis under 1970-talet. Bobbat eller shinglat håret var högsta mode för kvinnorna på 1920-talet som en modig markering över självständighet och modernitet. Det som hade setts som kvinnans främsta prydnad föll för saxen.

Fyra långhåriga killar från Liverpool.

 

Under 1960-talet lät man håret växa i kärleksfull hippiestil och det snaggade håret har väl hängt med under de flesta tider. Permanentat hår var tufft ett tag. Minns när det var inne med rak lugg och permanentat långt hår som med fördel kunde sättas upp med två hårspännen i guldfärg på var sin sida om huvudet.

Fräck tuppkam.

Tänkare i den klassiska hockeyfrillan.

 

I dag är det dock inte lika vanligt med punkfrisyr, som på 1970/80-talet, men det förekommer trots allt och numera framstår det mer som gulligt och inte farligt. Och frisyren framför andra; hockeyfrillan, kort där framme och långt där bak, existerar nog faktiskt den också fortfarande även om den var väldigt omtyckt på 1980-talet. Vi kan också ha tillsatser i håret för att forma det som vi vill. Pomada, vax, smör, hårspray, sockervatten, mousse och säkert något annat som jag har glömt att räkna upp.

Lugn bara lugn.

Ja, hår är härligt och besvärligt. Dock finns det ett litet problem. Det är sällan som vi är nöjda med det vi fått. Vi som har självstripigt vill gärna ha självlockigt. Och de med ljuva lockar använder plattång för att få det rakt. På något sätt verkar det som vanligt, man är aldrig nöjd med det man själv fick av naturen. Och då är det tur att vi kan gå till frissan för att förändra oss och för att försöka få det hår vi alltid drömt om. Eller inte.

The one and only.

Och så till slut mannen, myten och frisyren Lars Adaktusson som till och med har fått en egen låt om sin vackra frisyr.