tisdag 31 december 2013

Bokslut 2013


Mitt framtida bibliotek? Nja, vi får väl se.
 
På årets sista dag känns det väl helt naturligt att göra en återblick över 2013, som snart gör sig redo för att vandra in i historieböckerna. Men också att fundera över om det är något jag vill göra, önskar mig eller vill förändra nu när nya möjligheternas år 2014 stampar otåligt i spiltan i väntan på startskottet. Jag tänkte dock inte tråka ut er med det senare utan gör istället ett bokslut över 2013 i bokstavlig bemärkelse.

Det finns somliga som skriver dagbok för att minnas det som hänt. Andra noterar dagens väder för att kunna gå tillbaka och minnas hur det förhöll sig med väderleken just den dagen det året. Själv har jag, i över tio års tid, roat mig med att föra lista över böcker jag läst under året. Jag minns mina senaste år genom vilka böcker jag läst. Listan kan säkert tala om i vilken fas i mitt liv jag var inne i. Mina bokval över åren speglar också i viss mån hur jag mådde, vad jag ville förändra och vad jag var nyfiken på att lära mig mer om.

Ja, jag har alltid varit en riktigt bokmal från det jag var tillräckligt stor att själv orka kånka hem böcker från biblioteket i Bollmora Centrum. Jag minns ännu välbehagskänsla av att ha en oläst bok framför mig som luktade så där alldeles speciellt. En blandning mellan damm och det där röda obligatoriska bokomslaget som alla biblioteksböcker på den tiden hade. Jag låg ofta på det hårda köksgolvet och lät mig uppslukas av andra världar och livsöden. Ibland somnade jag och vaknade av eftermiddagssolens varma strålar där dammet virvlade omkring. Och jag uppfylldes med en rusig lyckokänsla när jag sneglade på högen olästa böcker som låg intill mig. På äldre dagar har mitt intresse för böcker bidragit till att jag skrapat ihop hyggligt många universitetspoäng i litteraturvetenskap och jag väljer, som du förstår, helst konst- och litteraturfrågorna i diverse frågespel. Och min önskan inför 2014, även om jag i början av texten lovade att inte trötta ut dig med mina önskningar, är att inreda vårt alldeles egna bibliotek i sommarhuset. En dröm jag närt länge.

Ja, jag är en obotlig humanist som i min enfald spatserar omkring och tror att jag genom att läsa böcker blir lite klokare, eller kanske inte. Hur som helst kan jag resa jorden runt om jag vill när jag väljer att läsa en ny bok. Jag kan också få en uppfattning om och en inblick i hur andra människor lever sina liv. Liv som många gånger är väldigt olikt det liv som jag lever. Jag kan skratta, gråta och fundera över det jag läser. Jag vill tillåta mig att tänka den humanistiska tanken att läsning utvecklar människan och även skänker skönhet till livet. En välformulerad text med vackra ord ihop fogade till meningar är en lisa för själen. Att läsa lägger grunden till så mycket här i världen, inbillar jag mig i alla fall. Ju mer jag läser, desto mer ödmjuk blir jag över hur lite jag vet och förstår. Men ju mer jag läser desto lättare har jag att formulera och uttrycka mig både med det skrivna, men också med det talande språket.

Nåväl, glitter och glamour så här i 2013 års sista skälvande timmar; här presenterar jag mitt bokslut 2013 (plats för trumpetfanfar). Listan innehåller både skönlitteratur och facklitteratur. Det är en blandning av svenska och utländska författare. En och annan deckare har smugit sig in, eftersom jag läser det med skräckblandad förtjusning och har lite svårt att ta mig ur deckarträsket. Det finns nämligen en lite mörk fläck i mitt inre som har en fascination för seriemördare.

En författare på listan har jag träffat i verkliga livet. Pelle Sandstrak, som jag lyssnade till på bokmässan 2012 och köpte där hans bok som han också signerade åt mig. Han har en fantastisk livshistoria och är en underbar förläsare. Och en människa som kämpat hårt för att vara den han är född till att vara.

Om du tycker jag läst få böcker under året vill jag bara säga att jag just nu håller på med Knausgårds sista del. Den ger tegelstensromanen en renässans eftersom den är på över 1 000 sidor. Jag har kommit halvvägs och när jag läst ut den har jag läst hela hans fantastiska livsverk. Om den kan man säga mycket och diskutera länge. Alla har sina uppfattningar om honom och hans mastodontverk. Förmodligen är det inte alla som läst honom, men har åsikter ändå. Men att den kommer att gå till litteraturhistorien vågar jag nog påstå. Det är en av de bättre läsupplevelser jag haft på väldigt länge. Och en annan är trilogin om Engelsfors, ett vackert namn på en risig stad, där jag läst den första delen Cirkeln. Den andra delen Eld väntar på mig i bokhyllan. Väldigt spännande och skickligt hur författarna fått ihop verklig småstadsmiljö med trolldom och magi. Sådant gör mig full av beundran och det är en riktig bladvändare.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min lista, men jag vill inte trötta ut dig med mitt ”boknörderi”. Istället vill jag önska dig ett Gott slut och ett Gott nytt år! Var rädd om och krama ofta om dina nära och kära samt lova mig att du åtminstone läser en bok under nästa år. Och om du har barn se till att ditt barn också läser åtminstone en bok. Det är ett ansvar som vi har som vuxna, tycker jag!


Läs och njut av Tant Gröns boklista över böcker hon läst 2013: 
  1. ”Vad jag älskade” – Siri Hustvedt
  2. ”Leva i livet” – Elisabeth Kübler-Ross, David Kessler
  3. ”Min kamp” – del 5 - Karl Ove Knausgård
  4. ”Fräknar på hjärnan” – Om udda barn och små avvikelser – Monica Eriksson
  5. ”Fvonk” – Erlend Loe
  6. ”Fasanjägarna” – Jussi Adler-Olsen
  7. ”Mr Tourette on tour” – Pelle Sandstrak
  8. “Adjö det ljuva livet” – Camilla Henemark, Carina Nunstedt
  9. ”Mordet på Ragnhildsholmen” – Mats Ahlstedt
  10. ”Blodläge” – Johan Theorin
  11. ”Pepparkakshuset” – Carin Gerhardsen
  12. ”Vad det bra så! – Lena Andersson
  13. ”Cirkeln” – Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
  14. ”Mord ombord” – Jan Mårtenson
  15. ”En man som heter Ove” – Fredrik Backman
  16. ”Energitjuvar” – Ingalill Roos
  17. ”Flickan” - Angelika Klüssendorf
  18. ”Jag ska göra dig så lycklig” – Anne B Ragde
  19. ”Farlig fåfänga” – Stieg Trenter
P.S. Idag hittade jag en pocketbok på Konsum som bara bad till mig att jag skulle köpa den; ”För mycket lycka” av Alice Munro. En sådan titel kan jag bara inte ignorera så den fick så klart följa med hem. D.S.

 

 

fredag 20 december 2013

Det hänger på håret

Lite ovanligare frisyrval.

Det hänger på håret. Här kommer ett stycke om det här med mysteriet hår. Som det mesta hos oss av arten homo sapiens är håret på huvudet något högst individuellt. Några har jättemycket, andra har tilldelats lite mindre och några, med tiden, har inget alls. En del har hår där hårstråna är tjocka och kraftiga som tagel. En del är någonstans mitt emellan och vissa (som jag) har nordiskt tunna, mjuka och flygiga hårstrån som gärna blir elektriskt under kalla vinterdagar.

Hår har också olika färger; svart, brunt, råttfärgat (som mitt), ljustbrunt, blont, rött, grått eller silvervitt. Färgen kan växla genom åren och en del färgar det för att dölja de allt fler med tiden grå stråna, medan andra pratar om de grå tinningarnas charm. En del av oss är lite djärvare och väljer lite mer vågade färger som ljusblått, lila, rosa eller grönt när det ska färgas. Vissa hårstrån är raka som spikar medan vissa krokar sig i ljuva korkskruvslockar. Ett exempel på det förra är Guldlock som åt upp björnarnas gröt. Andra berättelser med hår i handlingen är den om Simson som hade styrkan i håret och prinsessan Rapunzel .

Hår behöver också klippas och hår kan hållas kort heller långt. En del byter frisyr ofta medan någon annan väljer att ha ungefär samma frisyr livet igenom. Hår fungerar som tidsmarkör, ofta när man tittar på gamla foton kan man skratta gott och lite elakt över valet av frisyr.  Page härstammar som mansfrisyr redan från medeltiden och var jättepoppis under 1970-talet. Bobbat eller shinglat håret var högsta mode för kvinnorna på 1920-talet som en modig markering över självständighet och modernitet. Det som hade setts som kvinnans främsta prydnad föll för saxen.


Fyra långhåriga killar från Liverpool.
 
Under 1960-talet lät man håret växa i kärleksfull hippiestil och det snaggade håret har väl hängt med under de flesta tider. Permanentat hår var tufft ett tag. Minns när det var inne med rak lugg och permanentat långt hår som med fördel kunde sättas upp med två hårspännen i guldfärg på var sin sida om huvudet.

Fräck tuppkam.

Tänkare i den klassiska hockeyfrillan.

 
I dag är det dock inte lika vanligt med punkfrisyr, som på 1970/80-talet, men det förekommer trots allt och numera framstår det mer som gulligt och inte farligt. Och frisyren framför andra; hockeyfrillan, kort där framme och långt där bak, existerar nog faktiskt den också fortfarande även om den var väldigt omtyckt på 1980-talet. Vi kan också ha tillsatser i håret för att forma det som vi vill. Pomada, vax, smör, hårspray, sockervatten, mousse och säkert något annat som jag har glömt att räkna upp.

Lugn bara lugn.

Ja, hår är härligt och besvärligt. Dock finns det ett litet problem. Det är sällan som vi är nöjda med det vi fått. Vi som har självstripigt vill gärna ha självlockigt. Och de med ljuva lockar använder plattång för att få det rakt. På något sätt verkar det som vanligt, man är aldrig nöjd med det man själv fick av naturen. Och då är det tur att vi kan gå till frissan för att förändra oss och för att försöka få det hår vi alltid drömt om. Eller inte.


The one and only.
Och så till slut mannen, myten och frisyren Lars Adaktusson som till och med har fått en egen låt om sin vackra frisyr.

lördag 14 december 2013

Hej, hej hemskt mycket hej



Detta inlägg snuddar vid ämnet vett och etikett. Kanske att det har en doft av moraltant över sig. Om du inte står ut med det, föreslår jag att du slutar läsa nu.

När jag var en ung tant på si så där kring en 1,30 centimeter, var jag rysligt blyg. När vi fick främmande sprang jag och gömde mig under soffan. Med åren har jag blivit mindre skygg. Nu klarar jag till och med att skaka tass med folk och presentera mig hövligt. Jag brukar också upprepa den andres namn högt genom att säga ”Hej XXX” Trevligt att träffas”. Det är ett knep jag lärt mig för att lättare komma ihåg förnamnet på den jag nyss hälsat på.

Hur som helst har jag alltid tyckt det varit lite klurigt detta med att heja. Ibland tycker jag att det är svårt att avgöra när jag ska heja och när jag inte ska heja. Detta förefaller för mig att vara en något krångligare typ av dold social regel. Därför har jag som vana, för att få lite ordning och reda i mitt huvud, att försöka heja på alla när jag till exempel kliver in i ett rum. Jag har för vana att också heja på grannarna och andra som besöker trapphuset där vi bor och på kassabiträdet när jag handlar. Det känns som om det infinner sig en mer trivsam stämning då.

Och därmed inser jag, att jag för en del, med mitt ohejdade hejiga beteende, är en riktigt jobbig typ. Speciellt för dem som känner en rådvillhet inför ”heja eller inte heja regeln”. Det blir ibland något smått komiskt och en smula fascinerande, tänker jag, när någon, som jag vet känner igen mig, gör sitt yttersta för att inte känna igen mig och väjer att ”inte heja regeln” passar bäst in på situationen.

Personen brukar först bli djupt koncentrerad på att hålla huvudet stilla och blicken rakt fram. Sedan infinner sig en glasartad blick som stirrar ut i tomma intet. Därefter ligger fokusen på
att huvudet inte ska ruckas en ynka millimeter åt sidan, för där finns ju jag, personen man till varje pris vill undvika att heja på. Personen skrider sedan förbi, med styv lekamen, för det är knappast det minsta avslappnande att försöka undvika att heja på någon som man lagt märke till, men som man har bestämt sig för att låtsats om som att det har man absolut inte på några som helst villkor gjort.

Men jag burkar inte vara den som är den. Ofta brukar jag ogenerat ropa namnet och kanske till och med vinka ibland eftersom jag har lite svårt att tolka osynliga sociala koder. Då inträder plötsligt det kanske ännu mer mystiska. Personen i fråga, som beslutat sig för att inte heja, dräper i med den upplyftande kommentaren ”Jamen, hej. Är du här? Jag såg dig inte”. Nähä? Ridån går ned. Morsning och goodbye. Tack och god natt. Hur mycket jag än skulle vilja kan jag inte känna någon som helst glädje över att uppfattas som osynlig. I synnerhet om jag befinner mig i ett slutet rum. Utan jag känner mig bara ännu mer förvirrad och dessutom med en känsla av att ha blivit rejält tillplattad och förminskad. Ögonblickligen ångrar jag mitt tilltag att framhärda med att alltid försöka att säga hej för den goda stämningens skull.

Här kommer ett litet råd till dig som inte vet om du ska heja heller inte; det är helt okey, för mig. Jag vill absolut inte tvinga dig att heja om det känns jobbigt för dig. Men snälla, nästa gång, försök att hålla inne med kommentaren ”Jag såg dig inte”. För det finns en annan oskriven social regel: ”Du behöver inte säga allt du tänker”.

Det var bara det, hej på er!

 

onsdag 4 december 2013

Mitt inre leende


Så här soligt är mitt inre leende.
 
Det här med lycka är allvarliga saker. Vi vill säkert alla leva lyckliga liv, helst dygnet runt. Solen ska jämt lysa från en molnfri blå himmel. Men vad är lycka? Självklart en helt omöjlig fråga att besvara, då ordet lycka har så olika betydelse beroende på vem jag frågar. Och beroende på var i livet den personen befinner sig just i det ögonblicket. Dock vill jag hävda att lycka inte är ett konstant tillstånd, utan något jag förnimmer i korta ögonblick.

I vår jäktade värld finns det en paradox som går ut på att vi inte ska känna oss helt lyckliga. I alla fall inte om man ska tro kvällstidningarnas löpsedlar. Vi ska alltid helst känna att vi ska stäva efter lite mer. Bli lite mer perfekta, så blir vi vi automatiskt ännu lite lyckligare. Man ska aldrig känna sig helt nöjd, utan man kan ju tjäna lite mer pengar, bo i ett lite större hus, väga några färre kilon, ha en aning mer perfekt partner eller vad det nu må vara.

Men om jag bara hela tiden fokuserar på det jag inte har, det som jag har brist på och saknar, då missar jag att vara lycklig över allt det jag redan har. Till exempel om jag gick ned de där tre överflödiga kilona eller köpte en större lägenhet med ett rum till och får lägga en miljon till på det där rummet. Då jäklar i min låda kommer jag att känna hur lycklig jag blir. Då räcker det. Eller vill jag ha ännu mer då?

Jag känner mig ofta lycklig. Och jag har bestämt mig för att jag ska sluta inbilla mig att om jag bara hade lite mer av det eller det, blir jag ännu lyckligare. Jag har redan tillräckligt och jag är väldigt lyckligt lottad. Jag har nog mer än många andra, men givetvis finns det dem som har mer än mig. Men det struntar jag i. Jag vill leva livet nu, innan det är för sent. Jag vill inte hela tiden jämföra mig med andra. Jag är nöjd med det jag har och med den jag är.

Jaha, men vad har jag då att vara så förbaskad glad och lycklig över då? Det är helvetesmörkt utanför fönstret redan vid tresnåret på eftermiddagen, det är förseningar på samtliga tåg hela tiden och barnen i svenska skolan lär sig inte ett jota. Vad är det att yvas över och gå runt där med mitt inre lilla löjliga leende och känna lycka? Jo, jag äter mig mätt varje dag, jag har tak över huvudet, mina barn får gratis utbildning, jag kan få vård om jag blir sjuk utan att ruinera mig, jag har en familj som älskar mig och som jag älskar. Jag kan röra mig obehindrat, jag har inte ont någonstans, jag har många goda vänner och några riktigt, riktigt nära som jag känt i nästa hela mitt liv. Jag får uttrycka det jag vill, utan att kastas i fängelse. För att nämna några saker.

Kort och gott har jag mycket att vara glad, tacksam och lycklig över. Därför är det lite småskuret, tycker jag, att gå och smågnälla på än det ena och än det andra, istället för att uppskatta allt det fina jag faktiskt har och som gör att jag känner lycka i korta ögonblick. En dag kan allt vara helt annorlunda och det kan gå fort. Jag tänker leva här och nu. Njuta av det jag har blivit så rikt belönad med och fortsätta att le mitt inre leende. Dessutom lovar jag också att jag oftare ska bjussa på mitt yttre leende för det är en sådan liten trevlig gärning som man faktiskt kan ägna sig åt och som kan göra en medmänniska lite lyckligare. Pröva själv, så får du se.

 

fredag 29 november 2013

Mina bristfälliga ornitologkunskaper


Liten och vanlig hackspett
Finaste gröngölingen
En trevlig spillkråka


Jag har bott i större delen av mitt liv i stan. Det kanske är ett skäl till mina bristfälliga kunskaper i att kunna identifiera olika fjäderfän. Visst, jag kan skilja mellan en gråsparv och en skata och när jag ser en duva så vet jag att det inte är en sädesärla. Men sedan är det mer klent beställt med kunskaperna.

Domherren är ju som bekant ett populärt fågelmotiv och den vet jag i och för sig också hur den tar sig ut i verkliga livet. Dock vill jag passa på att påpeka att så där illrött bröst som den brukar ha på många alster inte överstämmer med sanningen. Men det är väl mer för effekten av tavlan förstås. Vi har nämligen två domherrar som brukar hälsa på i trädgården, därav mina torftiga kunskaper om domherrar.

Hur som helst traskade jag kring en del i höstas ute i skogen för att söka ro och harmoni för min stressade själ. Tankarna flög högt och jag kunde andas fritt. Plötsligt när jag går där i tallskogen hör jag ett ihärdigt knackande från en hög och ihålig furustam. Jag kikar uppåt, och mycket riktigt där sitter ett vackert exemplar av en hackspett. Så är allt i sin ordning. Kände mig lite uppåt av att få beskåda denna vackra och färgglada fågel. Min favoritfågel är gröngöling, som ni som följer min blogg redan vet. Och det var det som jag stolt trumpetade ut via en statusuppdatering på Facebook då jag förkunnade att jag minsann skådad ett sällsynt vacker exemplar av en gröngöling där i djupaste Sörmlandsskogen.

Här hade jag nu bara kunnat mörka och inte erkänt att det faktiskt inte var en gröngöling jag sett. Den är som det hörs av namnet grön och den hackspetten jag såg idogt hackande i den ihåliga trädstammen var röd, svart och vit. Just det en Spillkråka, utbrast jag glatt till min familj när jag nämnde min fadäs med min uppdatering på Facebook. Varpå jag ändå, för säkerhets skull, vill kolla om detta nu var rätt sorts hackspett och slog ivrigt upp hackspettar i vår, icke så frekvent använda, fågelbok.

Men vad visar den; ve och fasa det är inte heller en spillkråka jag mött. Spillkråkan är ganska stor och svart och den lilla gynnaren jag skådade var betydligt mindre och bara delvis svartfärgad. Därmed hade jag faktiskt bara sett en helt vanlig hackspett. Aj då, men den var fin ändå måste jag tillstyrka.

Sedan kände sig min dotter nödgad att kommenterar mina bristfälliga fågelkunskaper i den statusuppdatering jag gjort på Facebook och då tänkte jag att det är lika bra att erkänna; nej, jag är inte en fena på fåglar. Men jag lär mig så sakteliga och i helgen ska vi köpa ett fågelbord för att kunna mata dessa ljuva små varelser och lära oss mer kring vad de envisas att vara för olika sorter.

tisdag 26 november 2013

Grattis Selma


 

 
Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf, född 20 november 1858Mårbacka i Östra Ämterviks församling i Värmland, död 16 mars 1940Mårbacka, är en av Sveriges mest framgångsrika och uppskattade författare.
 
I förra veckan fyllde Nobelpristagaren år 1909 Selma Lagerlöf 155 år. Ja, visserligen är hon död sedan ett bra tag, men hon lever kvar genom den fina bokskatt hon skänkt oss. På tiden när det begav sig visste avundsjukan, nu som då, inga gränser. Av de manliga litteraturhistorikerna fick hon epitetet sagotant. Kanske för att hennes debutroman 1891, som gavs ut 1891, hade titeln Gösta Berlings saga. Att litteraturhistoriegubbarna fått något om bakfoten stod väl helt klart då romanen handlade om en försupen präst. Ingen frekvent förkommande barnboksfigur, även på den tiden, skulle jag gissa.

Till alla er som ännu inte läst denna fantastiska författares böcker kan jag starkt rekommendera Kejsaren av Portugallien. Den handlar om en pappa som aldrig slutar älskar sin dotter och sätter henne främst, fast andra bespottar henne för att hon fallit från ängelns himlastege till samhällets botten när hon blev gatslinka. Hon stack också ut en aning vid ett kyrkobesök då hon klädde sig lite för fint för sin klass. Ett ämne som tydligen är lika aktuellt nu som då.

Kan inte sluta att fundera på hur många som idag läser Werner von Heidenstam, en annan svensk Nobelpristagare år 1916? Jag tycker att Selma fortfarande äger, efter mer än ett och ett halvt sekel! Men kanske är käre Werner ändå värd ett försök?

 



 

lördag 23 november 2013

Tiden går ändå


 
Om man ska skriva en bok men inte vet vad boken ska handla om, hur gör man då? En bok utan innehåll är en väldigt tom och enformig bok. Det är en bok som ingen kan eller vill läsa. För man vill ju läsa en bok med innehåll, med en historia som är rolig, eller en historia som är sorglig, men som helst slutar lyckligt.

Varför vill jag skriva en bok? Det vet jag inte helt säkert. Jag vet bara att jag vill skriva för jag tycker det är roligt. Men jag kommer inte på något att skriva om och huvudet är alldeles tomt.

Om det inte blir någon bok vad blir jag då? Jag blir någon som tänkte skriva en bok, men som inte kom på vad boken skulle handla om. En tom bok vill ju ingen läsa, det hade vi redan kommit överens om. Men tänk om jag mot förmodan faktiskt råkar skriva en bok och ingen vill läsa den boken? Det är ju ännu värre än om jag inte skriver någon bok alls? Eller?

Vad har jag, ett litet grönt Tantskrutt, att säga världen? Förmodligen inte mycket. Eller kanske att jag har det? Tant Grön kan inte rädda världen, men jag får skriva och det tycker jag om. Även om jag inte har något att skriva om. För alla som vill får skriva. Om någon vill läsa väljer den som läser. Det är inte jag som skriver som väljer om någon vill läsa eller inte det jag har skrivit.

Att det ska vara så svårt att komma på något. Att huvudet ska vara så tomt just när jag ska skriva. Är det inte djupt orättvist? Men vad är rättvist och vad är orättvist. Vem får mest rättvisa och mest orättvisa. Hur kan jag påverka själv om mitt liv är rättvist eller orättvist? Det vet jag inte riktigt. Det enda som jag vet är att även om jag inte skriver min bok, så går tiden ändå. Inget stannar upp för att jag ska skriva. Solen går lik förbannat upp varje morgon ändå.

Inget kommer fram hur mycket jag än tänker, men tiden den bara går och går, helt tidsenligt. Det måste finnas ett rum för att det ska finnas tid. Annars har inte tiden något att gå i. Alltså behöver tiden och jag, Tanten, ha något att vara i, som ett rum, för att kunna skapa något innehåll i min bok. Jag sitter i ett rum och här går tiden. Nu har det säkert gått tio minuter under tiden jag skrivit denna helt meningslösa och obegripliga text. Men vad begriper man och vad är mening med något. Vem bestämmer det och vem har rätt att bestämma över mig och min text? Ingen har rätt att bestämma vad jag skriver. Det är det som är det härliga. Jag skriver vad jag vill. Sedan räcker jag lång näsa mot tiden. Som helt enkelt bara struntar i det och går ändå. Som den har gjort sedan urminnes tider.


onsdag 20 november 2013

Här börjar ett nytt äventyr



 



Den vita pärlan, Södersjukhuset.

I början av 1960-talet, en varm söndagsnatt i slutet av juli, föddes en flicka, som vägde si så där 3,2 kilogram på Södersjukhuset i Stockholm. Utanför fönstret skramlade blåa spårvagnar. Hon växte upp i en tid då barnen hade röda eller blåa kalasbyxor och det fanns människor som reste så långt bort som till månen. Pellepennan och Suddagumman lyste svartvita ur tevekanalens flimrande ruta. När börjar vi bära med oss klara minnesbilder från barndomen? Flickan har aldrig varit säker på det. Hon vet bara att hon alltid burit minnet och välbehagskänslan av stillheten och doften från dammiga böcker på biblioteket nära sitt hjärta. Efter skoldagens slut kånkade hon hem bok efter bok och läste dem alla från början till slut.

Flickan blev en ung kvinna som gick igenom lidande och kval, hopp och glädje, som lämnade spår i hennes själ. Fortfarande bodde biblioteksflickan kvar i hjärtat, törstade efter berättelser och glädjen över att fantisera. Nu föddes en idé om att skriva en egen bok. Fast tiden ville aldrig räcka till. Utbildning på universitet och jobb tog mycket kraft och ork. Kärleken kom in i hennes liv och stannade som tur var kvar. Två barn föddes, men ingen bok. Efter några skrivkurser följde ett huvud fullproppat med figurer och berättelser samt flera ofullständiga manuskript som samlade damm i bokhyllan.

Den unga kvinnans kropp är nu mera en tants. Och tanten tänker som så; tiden går så fort – livet är så kort för att hinna med allt man verkligen vill få gjort. Hon satte sig ned bland måsten och borden och fogade ihop orden. Ibland lätt och flödande, ibland under stor möda. Resultatet av detta blev ingen bok, det bidde en liten tummetottsblogg; Tant Grön mitt i klivet, nu börjar (blogg)livet!