Hon öppnade sitt hjärta

Tack till dig som vågade öppna ditt hjärta. Det fick mig att bli påmind om att jag har det oförskämt bra.

 

Igår morse på tunnelbanan, på väg till jobbet, hände en vacker och rörande sak som ännu starkt lever kvar i mig. Vid Gamla Stan klev en något luggsliten man i 40-årsåldern på. Han såg ut att leva på livets skuggsida, inget ont i det. Tyvärr är livet inte alltid rättvist. Olika omständigheter gör att vi alla hamnar på olika platser i olika faser av våra liv. Mannen doftade inte heller precis rosor, vilket är fullt förståeligt. Det skulle säkert inte jag heller göra om jag inte hade mitt hem, mitt eget badrum, min egen dusch. Inte heller det rättvist, alla har inte ett hem. Såklart kan jag inte vara helt säker på min iakttagelse, men det faktum att mannen sålde Situation Stockholm, de hemlösas tidning, kanske ändå bekräftade mitt försök till att avläsa var han befann sig i sitt liv.

Hur som helst, mannen går lite längre bort i vagngången och passar då på att fråga en ung tjej i kanske 20-årsåldern om hon vill köpa en tidning av honom. Eller det är i alla fall det jag tror han frågar, jag står lite för långt bort för att höra vad han säger. Tjejen tar upp en hundralapp ur sin handväska och lämnar över till den något luggslitna mannen som räcker över en tidning. Men tjejen skakar på huvudet, säger något till mannen, som jag tror är ”behåll hundralappen, jag vill inte ha någon tidning”. Jag ser att mannen först inte riktigt kopplar det han hör, sedan blir han så glad att han ger tjejen en kram, och säger, tror jag; ”ha en bra dag”. Tjejen ser något generad ut över kramen, men svarar nog ”du med”.

Den scenen som där spelades upp, på storstadens verkliga teater, har jag burit med mig och tänkt på åtskilliga gånger senaste dygnet. Hur rörande fint att någon, för några sekunder, öppnade sitt hjärta och hjälpte en mindre lyckligt lottad medmänniska. Det vill jag också göra oftare, tänker jag. Jag brukar i och för sig köpa Situation Stockholm. Dels för att den är mycket läsvärd, dels för att jag gärna vill försöka stötta människor som försöker komma tillbaka till någon sorts ordnad tillvaro och så småningom förhoppningsvis till ett hem och ett arbete. Vi måste alla få misslyckas, inte orka med, och vi måste alla också få en chans till att försöka kunna rätta till det som kanske inte riktigt blev som det var tänkt. Eller kanske både två, tre och fyra försök innan man lyckas med det som fyller ens liv med mer glädje än tidigare. Jag vill inte vara den som dömer någon annan.

Faktiskt tycker jag att vår tidigare statsminister var jättebra när han i sitt tal vädjade till oss svenskar att ”öppna våra hjärtan”. Att media sedan håller på att spekulerar kring om det kostade honom statsministerposten känns bara platt. Han ville tala från sitt hjärta, till förhoppningsvis många andra hjärtan, och vi ska inte glömma att 87 procent av oss svenskar faktiskt i någon mån vill öppna våra hjärtan. Naturligtvis inte bara för att vår tidigare statsminister sade detta. Utan för att vi tror på alla människors lika värde, och att alla ska få en chans till ett så bra liv som möjligt. Jag gråter inombords varje gång jag hör eller ser någon exkluderas. Jag tycker också det är oändligt sorligt att många människor går runt med frusna hjärtan i ett land som Sverige, där vi, i jämförelse med många andra länder, har det oförskämt bra, bara vi skulle kunna uppskatta det mera och förstå att det inte är en självklarhet. Sedan finns det naturligtvis saker som också skulle kunna bli bättre. Till exempel att alla borde få ha ett eget hem, få ha ett arbete, vara trygga och få känna samhörighet med andra människor.

Jag tänker i alla fall försöka öppna mitt hjärta ännu flera gånger och försöka visa ännu mer omtanke, för ur det tror jag att det födds något gott. Gör det du också, jag lovar, du kommer att bli lite lyckligare. Och tack till dig, tjejen på tunnelbanan, som påminde mig om allt det bra jag har i livet och att jag har så mycket att glädjas åt att jag faktiskt nästan skäms en smula.

Mitt melankoliska jag



Höst är självklart en melankolikers favoritårstid.

Bara namnet på min favoritkänsla låter melankolisk, me-lan-kol-isk. Som en vacker höstdag som går mot kvällsskymmning innan det svarta mörkret lägger sig över staden. Luften är kripsigt klar och lätt att andas. Just där, i den studen, kramar melankolin mitt hjärta försiktigt. Bara som en liten ängslig tryckning. Känslan som för mig är en blandning av några nypor sorg, värme, vardag och skönhet, så griper den tag i mig och rusar ut i min kropps känslobanor.

Jag älskar melankoli. En del tycker säkert det är väldigt underligt med melankoli. Kanske tycker de att det är alldeles för svart och deppigt, medan jag tycker det är vackert. Fast visst, lite sorgset är det nog, eller snarare kanske vemodigt, skulle jag påstå. Och när jag säger att jag känner melankoli, så känner jag inte att allt är svart inom mig och helt hopplöst, utan jag känner ett uns sorgsenhet blandat med något magiskt vackert. Det är vad melankoli är för mig, något vemodig och vackert, på samma gång, som har hamnat lite vid sida av.

På min kvällspromenad går jag och känner mig smått melankolisk, där jag går längs med kajen. Ser husbåten där en kvarglömd adventsstjärnan hänger i fönstret, i början av september. Ser lite slokörad ut samtidigt som den strålar med ett varmt gult sken. När jag tittar in genon fönstret, ser jag bokhyllor fulla av böcker skymta, bakom den melankoliska julstjärnan. Då blir jag ännu lite mer melankolisk, för böcker och bibliotek fyller mig alltid med lite förstämning eller vemod, eller sorgsenhet, när jag plötsligt inser att livet är alldeles för kort för att jag ska hinna läsa alla böcker jag skulle vilja.




Vad försigår där inne måntro?

När jag strosar vidare på min promenad, kommer jag på mig själv med att så länge jag kan minnas,  alltid tyckt om att stå utanför hus. Helst i skymningen och se när lamporna börjar tändas i olika fönster. Då smyger sig den där melankoliska känslan på mig. Här står jag utanför, lite avskärmad från allt det där mysiga, trivsamma som ser ut att hända där innanför ett köksfönster eller ett vardagsrumsfönster. Där inne pågår livet för fullt, kväll efter kväll efter kväll. Det varma skenet får mig att vandra i fantasin och jag undrar hur människorna som bor där, i just den lägenheten, lever sina liv. Är de lyckliga? Vemodiga?  Deppiga? Nykära? Eller har de nyligen drabbats av en stor sorg, mist en anhörig? Eller firar de att de precis fått ett nytt jobb? Eller en ny familjemedlem? Eller har de grälat med sina tonårsbarn? Och hur har människorna före dem levt sina liv, där i samma lägenhet, fast under en annan tid med en helt annan familj och så vidare och så vidare i alla oändlighet. Mina tankar får vandra hur fritt som helst där i höstskymningen. För hösten är en melankoliers absoluta favoritårstid, det kan jag lova.

 

Lasse, faktiskt så skymtar mitt hus där jag bodde i under min uppväxt i bakgrunden.
Det kan ju inte vara en slump, eller?

 

Säkert skulle jag bli helt betagen i tangomusik också om jag tillät mig själv att lyssna på den. Den slår an ett stråk av vemod. Hittills har jag föredragit att lyssna på Lasse Winnerbäck, som jag tycker skriver tämligen melankoliska, men mycket finstämda texter. En gång lyssnade jag på hans musik i över två veckors tid, varje dag, varje kväll. Satt där i vardagsrumssoffan och bara storgrät. Då var det riktig sorg som behövde få komma ut och det lite svarta, melankoliska stråket i hans musik fick igång mina gråt. Och tårarna flöt i floder över mina kinder. Det var vad jag behövde, just då. Efter den sorgeperioden tatuerade jag faktiskt in en strof av en av Winnerbäcks låtar på min vänstra överarm, som en påminnelse om den perioden och som en påminnelse att man inte för alltid stannar i ett känsloläge, utan det brukar ordna upp sig med tiden. Det kommer faktiskt en dag då man mår bättre igen. Det heter ju att efter regn, kommer det solsken och det är kanske en bra tröst för en lite lagom genomklok melankoliker i sina bästa år.