Nya Vänlighetsdemokraterna



Nya partiloggan för Vänlighetsdemokraterna.

I förra veckan har jag via teven följt olika partiers framfart i politikerveckan i Almedalen på Gotland. Inte helt förvånande märks det påtagligt att det snart närmare sig val. Därför blev jag desto mer överraskad när jag lyssnade på SD:s presskonferens och när de presenterade sin kommande valkampanj. Och att de så här i valkampanjens slutspurt, fått insikt om att partiet ska välja en vänligare framtoning för att nå fram till väljarnas hjärta.

Kanske en aning otippat har hela partitoppen, under sitt arbete med att utforma budskapen till valrörelsen, fått något som troligen kan liknas med en religiös uppenbarelse, och värpt fram den förträffliga parollen: ”En kram om dagen – håller främlingskapet borta”. Dessutom har de redan börjat leva som de lär genom att helt sonika krama om varandra helt spontant, bara för att verkligen understryka att de nu vill inkludera alla i det svenska samhället. Det var så himla fint sagt, att det fick mina ögon att tåras.

Jag blev också helt paff när Herr Propagandastrateg förklarade med timid stämma, att de nu ska sänka tonen i den politiska debatten så att den mer harmoniserar med den nya vänliga linjen partiet gett sig in på. Även färgvalet i kommande valkampanj ska gå i en behagfullare riktning. Vid sidan om den gamla vanliga stramkonventionella blåa färgen, ska det nu adderas till rosa som piffig accentfärg. Inte bara för att det känns så rätt, utan också som en hyllning till att vi alla är olika och ska så få vara i Vänlighetsdemokraternas nya vänliga Sverige. Då kände jag hur hjärtat spritte till av glädje i mitt fosterlandsbröst.



Inre harmoni och självreflektion är nya värdeord.

 

När sedan själva Herr Partiordförande tog till orda, och lade huvudet lite klädsamt på sned, och kikade blygt in i tevekameran, log sockersött och började med silkeslen stämma att tala, då höll jag på att trilla baklänges. Detta var vad han sa: ”Vi ska inte enbart byta namn till Vänlighetsdemokraterna och ha alla människors lika värde som bärande budskap i vår valkampanj. En enig partistyrelse har också beslutat att så länge vi sitter i riksdagen ska varje Vänlighetsdemokrat skänka bort en tiondel av sin lön till bättre behövande”. Då visste min glädje inga gränser längre, utan jag började helt spontant att applådera och hörde mig själv utbrista i ett fyrfaldigt hurra.

Sedan när den oerhört nyanserade finalen uppenbarade sig, kom ännu ett oväntat budskap. Nämligen att varje partimöte hos Vänlighetsdemokraterna inleds med en stunds stilla meditation och reflektion. Och att i detta rogivande och kärleksfulla klimat spirat ett frö till en ide om att alla Vänlighetsdemokrater nu genast ska upphöra med att vara så arga hela tiden. En ovanligt avslappnad och tämligen mild herr Partiordförande fortsatte att berätta att de ska tillåta sig själva att göra små lustiga upptåg, att tramsa, och till och med våga sig på att skratta då och då under sina politiska möten.

Men det är ju bara helt underbart, tänkte jag. Faktum var att presskonferensen ännu inte var slut, utan Herr Partiordförande lovade vidare, medan det steg upp en lätt rodnad över hans ungdomliga kinder, att han och hans partikamrater nu inträtt i en utvecklingsfas där de börjat mogna. Nu skulle de alla kliva ur sandlådan och börja ta ansvar fullt ut för sina handlingar. Han lovade att det skulle sluta upp med att sura och tycka synd om sig själva så fort de fick lite mothugg i debatten av någon som inte delade deras åsikter. Han lovade till och med att alla Vänlighetsdemokrater nu skulle sluta skylla på att allt är bögarna, feministerna, invandrarna, muslimernas eller socialisternas fel. Härligt tycker jag. Eller var det något jag missuppfattade med deras budskap?

Å puh, det var bara en vandringsskröna att igelkottarna var försvunna.