Äntligen; boklistan 2016 är här!

Toppar med ett klassiskt bokomslag. Det kan knappast bli snyggare än så här,
 Vic Suneson lovar jag att läsa mer av under 2017.

I spänd förväntan inför ett nytt läsår sitter jag i favoritläsfåtöljen och betraktar årets boklista. Känner mig mycket nöjd över att jag hann med 45 titlar. För er som gillar statistik kan jag bjuda på att det är hela 20 titlar fler än jag hann med 2015 och 2002, året då jag började med att föra lista över mitt bokläsande. Dock en titel mindre än rekordåret 2005. I år har jag nog mitt avtagande tevetittande att tacka för att jag istället hann med mer spännande läsning.

Jag minns såklart varenda, men jag ska inte trötta ut er i onödan. Dock känner jag ett starkt behov av att dela med mig av några. Årets stora läsupplevelse är trilogin om Maj av Kristina Sandberg som skildrar en hemmafrus vardag från 1940-talet fram till slutet av 1960-talet. Fantastiskt spännande och gripande och något som vår svenska litteraturkanon inte är allt för bortskämd med. Starka kvinnor biter sig fast, så också boken om Tove Jansson som konstnär. Intressant läsning om en folkkär författare som de flesta förknippar med Muminfamiljen. Något som för Tove blev en börda till slut.

Presidentens apelsiner av Abbas Khider är ytterligare en bok som bränner sig fast. Den berättar om ett närmast ohyggligt öde. Bokjaget mister sina nära och kära, blir torterad i Saddams fängelse och är på flykt undan krigets fasor. Stundtals så drabbande att det känns svårt att andas när jag läser den skakande historien som även inbegriper hopp, kärlek och ljus i en mörk tillvaro. Aktuellt ämne som ingen som läser kan lämnas oberörd av.

Jag vill även passa på att nämna en mina favoriter, John Steinbeck, som jag återkommer till om och om igen. I år blev det ”En underbar torsdag” missa inte den eller någon annan av hans andra böcker för all del.

Att det skulle bli ett år från att jag skulle kunna hålla mig borta från deckare fanns nog inte riktigt på kartan. Jag har tidigare skrivit om min vurm för Maria Lang. Botaniserar vidare i nostalgistinna fotspår då jag hittade en deckare av Vic Suneson för det facila priset av 20 kronor. Knappast någon under 50-årsstrecket som hört namnet tidigare skulle jag tro, än mindre kanske läst av någon idag, förutom jag då förstås. Nästa bokår kommer jag att fortsätta min jakt efter fler av hans titlar bara för att jag är den jag är, en boknörd i stort som smått.

Gott slut till er alla och en önskan till er om ett riktigt gott nytt läsår 2017! Här kommer det ni väntat så innerligt på, min boklista 2016:

1. Akademimorden av Martin Olczak
2. Blå flicka av Ana Porss
3. Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag – Sara Ohlsson
4. Döda vita män – Johan Hakelius
5. Augustenbad – en sommar – Anneli Jordahl
6. Dina sanningar – Markus Fernlund
7. Slash – Slash med Anthony Bozza
8. Att föda ett barn – Kristina Sandberg
9. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn – Ransom Riggs
10. Kalmars Jägarinnor – Tove Folkesson
11. Låt inte den här staden plåga livet ur dig, Mona – Anneli Jordahl
12. Att sörja för de sina – Kristina Sandberg
13. Maos sista dansare – Li Cunxin
14. Presidentens apelsiner – Abbas Khider
15. Liv till varje pris – Kristina Sandberg
16. Britt-Marie var här – Fredrik Backman
17. Intrigernas hus – Maria Lang
18. Mördaren ljuger inte ensam – Maria Lang
19. Silverapostlarna – Jan Mårtenson
20. Tove Jansson – Arbeta och älska – Tuula Karjalainen
21. Allt jag inte minns – Jonas Hassen Khemiri
22. Dr Mugg – Dasspappersplaneten – Fredde Granberg
23. En underbar torsdag – John Steinbeck
24. Livet – Ken Ring med Klas Ekman och lite hjälp av Joel Gillhög.
25. Tre små gummor – Maria Lang
26. Sista brevet från min älskade – Jojo Moyes
27. Nio dagar, nio nätter – Kajsa Grytt
28. Det är ugglor i mossen – Maria Lang
29. Telegrammet från San José – Jan Mårtenson
30. Ett helt liv – Robert Seethaler
31. Den döende detektiven – Leif GW Persson
32. Dubbelsäng i Danmark – Maria Lang
33. Världens lyckligaste folk – Lena Sundström
34. Herr Isakowitz skatt – Danny Wattin
35. Min fantastiska väninna – Elena Ferrante
36. Vitklädd med ljus i hår – Maria Lang
37. De försvunna böckernas bibliotek – Kristoffer Leandoer
38. Camilla vid skiljevägen – Maria Lang
39. Det här är inte en bok – Linda Skugge
40. Outsider – Torbjörn Flyght
41. Hennes nya namn - Elena Ferrante
42. Det varsamma bruket av komplimanger - Alexander McCall Smith
43. Det är något som inte stämmer – Martina Haag
44. Störst av allt – Malin Persson Giolito
45. Vänta på annans död – Vic Suneson

Förnuft och känsla i juletid

Här kommer ett gnistrande tankebloss till dig att reflektera över. Om du har tid vill säga?

Oj, hur gick det här till? Redan december och snart jul. För varje år är känslan att tiden går fortare och fortare. Fast den såklart inte gör det. Tiden går lika fort eller långsamt, för all del, som alltid. Dygnet har 24 timmar, varken mer eller mindre.

Jag tycker att tankar om tid är intressanta. Vi verkar känna oss mer och mer stressade över allt som ska hinnas med. Allt i en strävan över att hinna leva lyckliga i alla våra dagar. Dock räcker det inte idag att exempelvis springa en löprunda på 5 kilometer för att känna oss nöjda och lyckliga. Inte ens ett maraton på över 4 mil får någon att imponerat höja ett ögonbryn. Du ska helst göra klassikern, springa Ultramaraton eller hålla på en hel dag med att simma och springa mellan olika öar. Samtidigt som du lägger ut en statusuppdatering i sociala medier för att visa hur duktig och lycklig du är över att leva det perfekta livet.

Jag vill på inget sätt klanka ned på de som tycker om att röra sig men det väcks ändå funderingar i mig varför det är så viktigt att hela tiden ”utmana sig själv”. Det är nog bra att då och då utmana sig själv genom olika prövningar för att växa och få självförtroende över den egna förmågan att klara av saker och ting. Hela livet är en prövning som utmanar oss ständigt. Dock verkar det som det inte bara räcker med att utmana sig själv, det är också själva utmaningen som ger beundrande utrop och givetvis en statushöjning och en go känsla att bli sedd. Och så smakar det förstås så gott att få slicka i sig allt beröm över att vara så duktig. För duktiga vill vi nog alla vara. Fast behöver vi vara det hela tiden, dygnet runt? Och är det kanske så att det är i jakten på duktigheten som vi går riktigt vilse?

Vi gör förmodligen en hel del saker för att vi söker bekräftelse, kanske kärlek eller vad det nu kan vara det vi söker och som vi förmodligen lider brist på eller har lidit brist på. Vi inbillar oss att allt ska vara perfekt, att vi har kontroll och att vi hela tiden måste vara lyckliga för att alla andra är det. För det har jag ju sett på Facebook att alla andra är det och för att de hinner med precis allt. Medan jag bara hinner med hälften så mycket. Så är det naturligtvis inte, ingen är lycklig hela tiden och ingen hinner med precis allt. Men vad hjärnan vet är inte, som bekant, självklart kopplat till det vi känner. Det är därför vi fortsätter att bli exponerade av reklam som fullkomligt översköljer oss, det är inte med förnuftet vi fattar våra beslut, det är med känslan.

Ibland tror jag att det är nödvändigt att tillåta sig att stanna upp. Att verkligen få vila, gå in i sig själv, känna efter och stillsamt reflektera över tiden och vad som verkligen är viktigt för mig? Få tid att ställa den verkligt utmanande och svåra frågan; blir jag verkligen lyckligare av att bara springa på? Trots att jag springer över min egen inre kompass och mina egna behov?

Fast det kanske inte är den frågan som är viktigast att ställa sig utan vilket val ska jag göra framöver? Fortsätta med nästa utmaning, även om jag vet att det inte är den som gör mig lycklig eller välja något annat sätt? Att våga välja någon annan stig än alla andra? Även om andras livsval verkar vara det som allra mest verkar provocera oss människor. Fast det kanske säger mer om oss och hur vi verkligen mår där i botten av oss själva.

Önskar er alla en god och fridsam jul! Var snälla mot varandra och tänk på att det är barnens högtid. Största kramen och skickar med en rad att kanske fundera vidare kring ”det är de som går vilse som hittar de nya vägarna”.

Hej då dåliga samvete

På bilden ser du hur mitt dåliga samvete har packat ihop sina saker inför flytten ur mitt huvud,

I mitt senaste inlägg lovade jag bot och bättring på att blogga mer. Det blev kanske inte riktigt så. Jag har inte direkt sprutat ur mig blogginlägg under hösten. Fast nu råder jag lite bot och bättring i frågan genom att skriva detta inlägg. Hurra!

Tänker på detta med dåligt samvete. I vår tid, kanske för övrigt i alla tider, drabbas vi, mer eller mindre ofta, av dåligt samvete för allt vi inte hinner med. Går sedan och grämer oss för allt vi måste, borde och skulle göra. Så även jag förstås. Däremot har jag nu bestämt mig för att, här inför öppen ridå, göra slut med mitt dåliga samvete. Jag ska från och med nu vara glad över de gånger saker och ting, måsten och borden blir av istället och faktiskt njuta av det. Att det blev av alltså. Exempelvis vara lycklig över stunderna jag träffar mina vänner och vara närvarande i det. Istället för att känna dåligt samvete och älta tankar om att vi borde ses oftare.

Detsamma ska jag göra med alla projekt jag planerar i mitt huvud. Jag ska känna en glädje över de projekt jag lyckas genomföra. De andra kan faktiskt få fungera som kreativa tankar för att få igång andra projekt.

Idag, till exempel, känner jag en glädje över att vi börjat måla om ett rum. Något vi tänkt och planerat en längre tid. Mycket annat kom mellan, eller rättare sagt det var livet som kom i mellan. Det händer saker som jag inte själv styr över, men som jag av olika anledningar behöver ta itu med och göra istället. Ting tar tid och ting behöver få ta tid.

Så från och med nu tänker jag var snäll mot mig själv och inte längre plåga mig med tankar på allt som borde, måste och ska göras. Istället ska jag hylla mig själv när något blev gjort. Hej då dåligt samvete, lycka till, jag önskar dig allt gott nu när du flyttar ur mitt huvud. Du får klara dig själv nu. Själv ger jag mig nu av från bloggen för att njuta av fonduemiddag med mina nära och kära samtidigt som jag klappar mig själv på axeln.

Massor av guldgula höstlöv och kärlek till er alla!

Förändringens vindar

Förändring kräver mod, brukar det sägas.
Vet inte om jag är modigare än de flesta men förändrar gör jag i alla fall.
För tänk om det finns något ännu mer spännande bakom nästa kulle?
 

Oj, vad länge sedan det var jag bloggade. Jag skäms nästan lite när jag ser att det senaste inlägget var i mars. Vart har tiden tagit vägen? Jag får skylla på att det har hänt en större förändring i mitt liv; jag har fått nytt jobb. Det har upptagit mycket av min tid,  så jag har inte haft riktigt med ork för att blogga. Men nu får det bli förändring på det.

Förändring är något som hela livet består av. Ändå brukar många människor in i det längsta försöka klamra sig fast vid att det inte ska bli någon förändring alls, för förändringar är osäkra, läskiga och helt, helt underbara. Det är förändringen som får oss att växa som människor. Som mitt beslut att byta jobb. Till en annan bransch och en annan tjänst. Något som jag velat länge. Jag är glad att jag ännu hänger med och jag är glad att en ny spännande dörr öppnas för mig även om det är i ett helt okänt landskap.

Funderar på hur det sett ut om jag fortfarande satt på mitt första jobb? Hur mycket jag skulle ha missat i min personliga och yrkesmässiga utveckling. Hur många trevliga människor jag inte hade träffat. Hur många nya tankar och idéer jag inte fått ta del av och tänkt ”ja, så kan man ju också tänka”. För mig har förändringar varit vitala och utvecklande. Jag är inte speciellt sentimental lagd. Går inte omkring muttrar ”det var bättre förr”.  Jag ser mer fram emot det nya och är nyfiken vad det ska föra med sig.

Nu invänder säkert någon och säger att det minsann inte är något fel att jobba på samma jobb i alla sina yrkesverksamma år. Och det tycker inte jag heller. Däremot hade det inte varit en bra lösning för mig. Jag blir lätt rastlös och vill ha omväxling. Lära mig nya saker. Som tur är har jag förmånen att jobba med ett yrke där det går att hoppa mellan branscher. Vilket jag är otroligt lycklig över.
Visst har jag många gånger funderat över vad det är som driver mig att förändra hela tiden. Har med tiden också förstått mer av varför jag vill det. Har också med livets erfarenhet fått med mig att förändring sker hela tiden och är inget som jag kan styra över, vare sig jag vill eller inte. Hela livet är en förändring, i stort och i smått, i glädje och i sorg.
En sak är dock säkert och det är att inget kommer att vara beständigt. Inget varar för evigt. Även om vi människor gärna vill inbilla oss det. Avslutar med ett citat från Tove Janssons Trollvinter ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”

Solsken & hummelsurr på er!

Katter är trevliga varelser

En katt som knatade förbi på landet när jag låg och latade mig en sommardag i utesoffan.

Väldigt kelig, tills den fick span på något mer intressant. En fågel? Eller kanske en mus?

Ibland undrar min son vad vi gjorde förr i tiden när vi inte kunde lägga ut bilder på katter i sociala medier. Gick vi runt på stan med våra katter och visade upp dem för varandra? Nja, kanske inte riktigt, men själva sinnebilden att det skulle varit så är fnitterframkallande.

Själv har jag alltid varit förtjust i djur. När jag var riktigt ung var det bara hundar som gällde. Jag gillade att lära mig om olika raser och min högsta dröm var att få en egen förstås. Det fick jag, mina snälla föräldrar tröttnade väl på allt tjat och föll till föga. Jag lovade såklart dyrt och heligt att jag skulle gå ut med hunden varje dag. Det blev väl kanske inte riktigt så, men vår tax blev en uppskattad familjemedlem och ett bra sällskap till min pappa som jobbade hemifrån på dagarna. Det var nog han som mest gick ut med taxen. Idag har jag emellertid ett kort på vår fina tax, som hette Linda, på nattduksbordet. Ett rart minne.

Men nu var det katter jag skulle skriva om. Två egna har jag haft, båda bondkatter. En som var i alla möjliga färger; brun, svart, grå. En vit fläck på bröstet och på tassarna, som hade fått ett litet stänk av det vita där också. Den andra katten var helvit och hade något lurvigt påbrå. Väldigt kelig var den katten, medan den andra mest tydde sig till mig och var tämligen argsint mot andra människor.

Först kom den spräckliga katten till oss. Minns att vi tog den väldigt ung, åkte hem med tunnelbanan med det lilla söta knytet. Det finns väl knappast något som är så sockersött som en kattunge. Väl hemma tyckte vi lite synd om den, att den skulle vara ensam hela dagarna, så vi skaffade snart den vita katten som sällskap. I vår enfald trodde vi att det var två honor vi hade fått tag i. Det uppdagades efter ett tag att den vita katten var av hankön. En kväll födde nämligen katthonan en kattunge i soffan. Jag minns att jag ringde till veterinären, något skräckslagen, som försäkrade att det nog skulle komma fler ungar då det var ytterst sällsynt att katter bara födde en unge. Dock kom det den gången inga flera.

Den spräckliga katten hette Semlan och den vita kallade vi Saffran. Ungen fick heta Muffin och den gav vi bort till en av mina kompisar. Nästa gång det var kattungar på gång syntes det minsann alldeles tydligt. Semlan var tjock som en mindre boll. Vi hade vadslagning om hur många som fick plats därinne. Fyra sade min dåvarande sambo. Inte kan det bli fler, tänkte jag, och slog till med tre.

Natten till lucia, i mitten av 1980-talet, började Semlan rumstera om så det stod härliga till. Hon ville gärna vara i närheten av mig och den första ungen föddes i vår säng. Sedan bar hon runt dem och lade den ena ungen efter de andra på lite olika ställen i vår lägenhet. Jag var livrädd att det skulle vara någon som var döfödd, men icke. Sju välskapta kattungar blev det. Tre var helvita. Så både vi och Semlan hade fullt upp en tid efteråt. Jag med att bland annat sätta in en annons i dåtidens Blocket, som hette Gula Sidorna. Vi blev faktiskt av med nästan alla sju i ett nafs. Tror vi tog 50 kronor i betalning för varje unge. De vita blev tingade först. En kvinna som ringde ville veta exakt när den vita kattungen hon hade tingat var född. Hon skulle nämligen ställa horoskop på katten. Det var inte helt lätt att svara på den frågan. Kom ihåg att den skulle heta Snövit, kanske inte ett föga originellt namn på en vit katt. Hur det gick med horoskopet har jag ingen aning om. Bra hoppas jag eller jag vet inte om Snövit någonsin brydde sig om att ett horoskop var utställd på henne.

När den sista kattungen var utskeppad till kattmoderns lättnad, hon var rätt trött på sina telningar på slutet och hade magrat något alldeles förskräckligt, då kastrerade vi Saffran. Tyvärr levde han inte så länge utan vandrade till katthimlen ungefär tre år senare efter sin bravad med att tillverka himla söta och välartade kattungar. Semlan däremot höll ställningarna ändå upp till 17 års ålder då hon tackade för sig och förenades med Saffran på de sälla kattjaktmarkerna.

Idag kan vi inte ha katt eftersom min man är allergiskt mot pälsdjur. Såklart känns det lite tråkigt, men att lämna bort honom till sjukhuset, som min son föreslog som lösning när han var i femårsåldern och vill ha en katt, gjorde vi inte. Det finns trots allt gränser hur man behandlar en stackars pälsdjurs allergiker.

Ja, så var det med den lilla katthistorien. Hade som sagt gärna haft katt, de är mysiga djur. Särskilt fenomenet med att de spinner när de mår riktigt bra (tror jag i alla fall att de uttrycker). Idag har vi bara en undulat som husdjur. De var också två en gång, men det är en helt annan historia.

Spinn och kram på er!

Snart kommer våren

Gör nu riktigt många solhälsningar. Snart är våren här!

Idag är det tolv dagar kvar till våren. Vad jag har längtat. Mest efter att säga adjö till kyla, mörker och eländiga förkylningar. Det är i alla fall vad jag önskar. Jag längtar efter morgonpromenader, fågelkvitter och få gå hem från jobbet när det fortfarande är ljust.

Undrar hur våra förfäder tänkte när det kom hit upp till Norden. Förmodligen måste de ha kommit under våren eller sommaren och tänkt; vilken underbar plats. Här sätter vi ned våra bopålar. De blev sedan säkert obehagligt överraskade när hösten och sedan långa vintern kom och ångrade säkert bittert sitt val av boplats. Eller inte, vad vet jag om det egentligen?

Grönskan är något annat jag längtar efter. Att få se naturen vakna till liv och återigen försiktigt få knoppa ut. Precis som vi människor börjar knoppa ut när våren kommer. Vi slutar att sucka och stöna över väder och vind. Vi kanske börjar cykla för att slippa den överfulla kollektivtrafiken.

Så om bara ynka tolv dagar är mars här och jag lovar att jag ska omfamna den ordentligt. Det ska bli riktigt härligt att känna vårkänslor igen. Bara ynka tolv dagar kvar. Känn på den.

Må solen lysa där ni vandrar.

Alla dessa vackra kala träd

Vackert kala träd i vinterskrud.

För en melankoliker som jag som lätt fastnar i betraktelser som jag uppfattar som vackra har kala träd blivit en av mina favoriter. Ett särartat intresse som smugit sig på när jag tittar på vad jag har fotat de senaste månaderna. Min mobil är full av bilder på dem så det måste ju betyda något tänker jag. De känns mytiska nästintill sagolika där de står fast förankrade med sina rötter i jorden. Är de dessutom rimfrostiga blir det näst intill en andlig upplevelse som spelar an på känslan av övernaturligt väsen.

Naturen är sagolikt vacker och jag är glad att jag nu för tiden lärt mig uppskatta naturens skapelse på nytt. Jag, en klassisk stadsråtta, har med åren lärt mig uppskatta att ge mig ut i det fria och spana in allt spännande som sker där. Hur ett träd kan växla med årstiderna är fantastiskt att se och känslan det förmedlar är obegripligt fint.

Jag bjuder på två till kala vackra träd, denna gång från storstadspromenaden.

Årstidernas växlingar är underbart att få njuta av och ger tid för reflektion över tidens gång. Jag tror jag mår bra av att vara i naturen för den kan läka en storstadsstressad själ och ge den kraft och näring för att orka vidare att bära vardagens krav. Att jag tillåter att ge mig själv stunder för att bara få vara och andas ut. Där jag får respekt för hur väsentligt det är att få njuta av min stund här på jorden och även om det kan kännas lite skrämmande ger dig mig också en tröst och tillit till att jag gör så gott jag kan med den tid jag har fått till låns i denna vackra värld. För världen är vacker, det är i alla fall vad jag vill tro även om det är lätt att drunkna i det negativa som jag kan omgärdas av, både från det yttre skeendet som mitt inre. Oj, vad filosofisk jag blev, men jag tycker det känns helt okey en kall vinterdag i nådens år 2016.

Ta hand om er och glöm inte att krama ett träd eller varandra för den delen. Vi behöver värmen som kan omge oss från naturen och varandra. Tänd ett ljus och när du ändå är igång, det brukar jag göra. Eller flera faktiskt för att lysa upp tillvaron som just nu påminner om ett ide.

Filosofi och visdom på er!