Jag önskar mer kärlek i världen

Låt vår gråa vardag lysas upp av kärlek.

 

Det här med kärlek är komplicerat. Vi får nog alla med oss det (förhoppningsvis) i olika sorter i livets godispåse. En del söta och underbara karameller, en del andra karameller som smakar mer surt och bittert. Trots det är vi säkert flera som ändå oförtrutet vågade ge bort vårt röda geléhjärta och till slut fått napp. Exempelvis jag som behövde kyssa flera grodor innan jag fann min prins herr Gyllengrön. I år firar vi 15 år som gifta, gott så, men det var faktiskt inte det jag tänkte skriva om.

Utan om det jag tycker är lite knepigare, nämligen att det verkar finnas så många i vår värld som hatar. Eller rättare sagt det är ju jättesorgligt. För det är inte mer hat vår värld behöver, utan mer kärlek. Dessutom finns det en del som ägnar sitt hat mot sina medmänniskor för vilken kärlek de har valt. De talar gärna om hur fel det är med just den kärleken. För mig är det helt ofattbart, det är väl inte vem man älskar som är huvudsaken utan att man älskar! Detta hat kommer jag aldrig bemöda mig om att förstå. Jag tycker att det är helt ens egen privatsak vem man väljer att älskar och som jag faktiskt ska strunta blankt i.

Kanske är det så att den som väljer att hata gör det för att kompensera en brist? Av olika anledningar kan vi människor kanske inte älska (vilket också är jättesorgligt). Kanske har man fått väldigt lite kärlek av sina närmaste och det är sorgen över det som flödar ut i ilska och sedan hat mot andra som älskar? För det man själv inte fått eller uppnår vill man heller inte unna någon annan? Egentligen har jag ingen aning och anledningarna till att hata istället för att älska är säkert mer komplicerade och flera. Men svårt är det att förstå varför en del väljer att bli så till den milda grad upprörda över hur andra väljer att leva sitt liv och kan spy ut sin galla om vad som är det ”rätta” och döma alla som inte lever efter den normen som den personen har bestämt sig för är den rätta.

En annan sak som jag har svårt för och som jag har funderat en hel del över är en kommentar som jag hörde ganska ofta när min son var liten. En kommentar som flera vuxna, som jag upplever som vettiga människor i min omgivning, fällde. Om jag valde att klä min son i en rosa (ibland räckte det faktiskt med en lila t-shirt) eller om han själv valde (när han var två år) att ta på sig en klänning (eftersom hans storasyster hade det) hördes kommentaren: ”Va, du vill väl inte att han ska bli bög, eller?”

En så infernaliskt korkad kommentar. Precis som det värsta jag som förälder skulle kunna uppleva är att mitt barn är homosexuell? Faktiskt finns det väldigt många andra saker jag skulle oroa mig mer över till exempel att mitt barn skulle börja knarka eller att få för sig att mörda någon annan människa eller drabbas av cancer eller råka ut för en bilolycka eller bli nazist.

 Det var bara det lilla och jag passar nu på att önskar mer kärlek åt hela världen. Puss & kram!

 

Jag önskar mer kärlek i världen!