Undulaten som inte kunde flyga

Blanco såg ut ungefär så här. Han hette så fast han var grå.

 

Vi fick ärva en undulat som hette Blanco (fast han var grå). Blanco var en ovanligt trevlig liten undulat. Fast han inte kunde flyga. Vet inte egentligen om det besvärade honom så värst mycket. Han verkade ändå ganska lycklig inombords och nöjd med att han kunde knata omkring lite varstans i lägenheten istället. Ibland spatserade han omkring på vårt frukostbord, (någon hade sträckt ut en hjälpande hand) och lämnade fotspår i smöret.

Men en gång i livet blev det en aning mer problematisk för Blanco med detta faktum att han inte kunde flyga. Det var när hans före detta ägare, Tant Televinken med familj, skulle resa bort och Tant Gertrud lovat att mata honom. Tant Gertrud har en aning uns av skräck för fåglar och även om Blanco var en ovanligt trevlig liten undulat tyckte hon det var en smula otäckt att mata honom. När hon dock hade samlat mod till sig och gick för att mata honom, kom Blanco, glad i hågen, knatade mot Tant Gertrud med ett leende på näbben där över hallgolvet. Dock besvarade inte Tant Gertrud leendet utan bytte raskt ut maten i buren och flydde sedan hals över huvud ut genom ytterdörren med högfrekvent klappande hjärta.

Samma procedur upprepades hela veckan. Tant Gertrud tyckte i och för sig att det var lite märkligt att Blanco var så liten i maten. Det verkade som han inte åt upp fröna hon lade i buren. Hon undrade också över varför Blanco, vart efter dagarna gick, verkade bli mer och mer desperat när han mot slutet av veckan kom rusande mot henne när hon kom för att mata honom.

Det var först när Tant Televinken med familj kom hem igen och upplyste Tant Gertrud om att Blanco tyvärr inte kunde flyga. Utan han hade så gärna velat bli upplyft in i buren för att kunna picka i sig fågelfröna, som Tant Gertrud förstod sammanhanget. Men Blanco överlevde detta trauma och dog många år senare en iskall februarikväll en helt naturlig undulatdöd, han trillade helt enkelt av pinn. Givetvis blev det stor sorg i vår familj och vi placerade Blancos lilla kropp i en skokartong som vi ställde ute på balkongen i vänta på att tjälen skulle gå ur marken.

När våren kom begravde vi honom under ett blommande körsbärsträd i parken som vi kan se från vårt vardagsrumsfönster. På så sätt är han alltid med oss. Kanske att någon osteolog om si så där tusen år hittar det lilla fågelskelettet och undrar hur tusan en undulat hamnat på Sveriges iskalla breddgrader.

Nu vill jag att du som läst detta inte skvallrar till någon myndighet att vi begravt vår lilla fågel under ett japanskt körsbärsträd i parken. För möjligen kan det vara förknippat med vitesföreläggande om det uppdagas som griftefridsbrott eller dylikt.

Ja, så det kan gå. Och vår käre Blanco bryr sig inte ett dugg om vare sig myndighetsbestämmelse eller griftefrid där han nu svävar omkring högt upp i skyn i undulathimlen med sina undulatvänner. 

 

Ungefär så här ser Ebba Grön ut.

Så här ser Kent Kvitter ut. Anledningen till att det tyvärr inte är de på bilderna utan deras look a like är att de faktiskt tar rätt mycket betalt för att fotas och som fattig bloggerska har jag inte råd med apanaget det kräver.

 

Idag har två nya finurliga flygfän tagit Blancos plats. De heter Ebba Grön och Kent Kvitter. Hur de ser ut kan du se på ovan bild. Dock uppdagades att Ebba egentligen är en Ebbe men vi orkar inte byta namn. Här finns mer fakta om du är intresserad av undulater.