Mitt inre leende

Så här soligt är mitt inre leende.

 

Det här med lycka är allvarliga saker. Vi vill säkert alla leva lyckliga liv, helst dygnet runt. Solen ska jämt lysa från en molnfri blå himmel. Men vad är lycka? Självklart en helt omöjlig fråga att besvara, då ordet lycka har så olika betydelse beroende på vem jag frågar. Och beroende på var i livet den personen befinner sig just i det ögonblicket. Dock vill jag hävda att lycka inte är ett konstant tillstånd, utan något jag förnimmer i korta ögonblick.

I vår jäktade värld finns det en paradox som går ut på att vi inte ska känna oss helt lyckliga. I alla fall inte om man ska tro kvällstidningarnas löpsedlar. Vi ska alltid helst känna att vi ska stäva efter lite mer. Bli lite mer perfekta, så blir vi vi automatiskt ännu lite lyckligare. Man ska aldrig känna sig helt nöjd, utan man kan ju tjäna lite mer pengar, bo i ett lite större hus, väga några färre kilon, ha en aning mer perfekt partner eller vad det nu må vara.

Men om jag bara hela tiden fokuserar på det jag inte har, det som jag har brist på och saknar, då missar jag att vara lycklig över allt det jag redan har. Till exempel om jag gick ned de där tre överflödiga kilona eller köpte en större lägenhet med ett rum till och får lägga en miljon till på det där rummet. Då jäklar i min låda kommer jag att känna hur lycklig jag blir. Då räcker det. Eller vill jag ha ännu mer då?

Jag känner mig ofta lycklig. Och jag har bestämt mig för att jag ska sluta inbilla mig att om jag bara hade lite mer av det eller det, blir jag ännu lyckligare. Jag har redan tillräckligt och jag är väldigt lyckligt lottad. Jag har nog mer än många andra, men givetvis finns det dem som har mer än mig. Men det struntar jag i. Jag vill leva livet nu, innan det är för sent. Jag vill inte hela tiden jämföra mig med andra. Jag är nöjd med det jag har och med den jag är.

Jaha, men vad har jag då att vara så förbaskad glad och lycklig över då? Det är helvetesmörkt utanför fönstret redan vid tresnåret på eftermiddagen, det är förseningar på samtliga tåg hela tiden och barnen i svenska skolan lär sig inte ett jota. Vad är det att yvas över och gå runt där med mitt inre lilla löjliga leende och känna lycka? Jo, jag äter mig mätt varje dag, jag har tak över huvudet, mina barn får gratis utbildning, jag kan få vård om jag blir sjuk utan att ruinera mig, jag har en familj som älskar mig och som jag älskar. Jag kan röra mig obehindrat, jag har inte ont någonstans, jag har många goda vänner och några riktigt, riktigt nära som jag känt i nästa hela mitt liv. Jag får uttrycka det jag vill, utan att kastas i fängelse. För att nämna några saker.

Kort och gott har jag mycket att vara glad, tacksam och lycklig över. Därför är det lite småskuret, tycker jag, att gå och smågnälla på än det ena och än det andra, istället för att uppskatta allt det fina jag faktiskt har och som gör att jag känner lycka i korta ögonblick. En dag kan allt vara helt annorlunda och det kan gå fort. Jag tänker leva här och nu. Njuta av det jag har blivit så rikt belönad med och fortsätta att le mitt inre leende. Dessutom lovar jag också att jag oftare ska bjussa på mitt yttre leende för det är en sådan liten trevlig gärning som man faktiskt kan ägna sig åt och som kan göra en medmänniska lite lyckligare. Pröva själv, så får du se.