Hej, hej hemskt mycket hej

Detta inlägg snuddar vid ämnet vett och etikett. Kanske att det har en doft av moraltant över sig. Om du inte står ut med det, föreslår jag att du slutar läsa nu.

När jag var en ung tant på si så där kring en 1,30 centimeter, var jag rysligt blyg. När vi fick främmande sprang jag och gömde mig under soffan. Med åren har jag blivit mindre skygg. Nu klarar jag till och med att skaka tass med folk och presentera mig hövligt. Jag brukar också upprepa den andres namn högt genom att säga ”Hej XXX” Trevligt att träffas”. Det är ett knep jag lärt mig för att lättare komma ihåg förnamnet på den jag nyss hälsat på.

Hur som helst har jag alltid tyckt det varit lite klurigt detta med att heja. Ibland tycker jag att det är svårt att avgöra när jag ska heja och när jag inte ska heja. Detta förefaller för mig att vara en något krångligare typ av dold social regel. Därför har jag som vana, för att få lite ordning och reda i mitt huvud, att försöka heja på alla när jag till exempel kliver in i ett rum. Jag har för vana att också heja på grannarna och andra som besöker trapphuset där vi bor och på kassabiträdet när jag handlar. Det känns som om det infinner sig en mer trivsam stämning då.

Och därmed inser jag, att jag för en del, med mitt ohejdade hejiga beteende, är en riktigt jobbig typ. Speciellt för dem som känner en rådvillhet inför ”heja eller inte heja regeln”. Det blir ibland något smått komiskt och en smula fascinerande, tänker jag, när någon, som jag vet känner igen mig, gör sitt yttersta för att inte känna igen mig och väjer att ”inte heja regeln” passar bäst in på situationen.

Personen brukar först bli djupt koncentrerad på att hålla huvudet stilla och blicken rakt fram. Sedan infinner sig en glasartad blick som stirrar ut i tomma intet. Därefter ligger fokusen på

att huvudet inte ska ruckas en ynka millimeter åt sidan, för där finns ju jag, personen man till varje pris vill undvika att heja på. Personen skrider sedan förbi, med styv lekamen, för det är knappast det minsta avslappnande att försöka undvika att heja på någon som man lagt märke till, men som man har bestämt sig för att låtsats om som att det har man absolut inte på några som helst villkor gjort.

Men jag burkar inte vara den som är den. Ofta brukar jag ogenerat ropa namnet och kanske till och med vinka ibland eftersom jag har lite svårt att tolka osynliga sociala koder. Då inträder plötsligt det kanske ännu mer mystiska. Personen i fråga, som beslutat sig för att inte heja, dräper i med den upplyftande kommentaren ”Jamen, hej. Är du här? Jag såg dig inte”. Nähä? Ridån går ned. Morsning och goodbye. Tack och god natt. Hur mycket jag än skulle vilja kan jag inte känna någon som helst glädje över att uppfattas som osynlig. I synnerhet om jag befinner mig i ett slutet rum. Utan jag känner mig bara ännu mer förvirrad och dessutom med en känsla av att ha blivit rejält tillplattad och förminskad. Ögonblickligen ångrar jag mitt tilltag att framhärda med att alltid försöka att säga hej för den goda stämningens skull.

Här kommer ett litet råd till dig som inte vet om du ska heja heller inte; det är helt okey, för mig. Jag vill absolut inte tvinga dig att heja om det känns jobbigt för dig. Men snälla, nästa gång, försök att hålla inne med kommentaren ”Jag såg dig inte”. För det finns en annan oskriven social regel: ”Du behöver inte säga allt du tänker”.

Det var bara det, hej på er!