Johan Kristian Homan

 

 

Siameskatten Cléo de Merode är inte enda damen i Homans liv. Hon brukar hjälpa till att lösa fallen.
Dock är detta inte Cléo utan en annat fin misse.

Jag har alltid tyckt mycket om att läsa och att skriva. Så nu ska jag skriva ett inlägg om några särskilda böcker. Det har med årens gång blivit en ansenlig samling av böcker här hemma. Och jag har så svårt att skilja mig från dem. Planen är därför att inreda ett eget bibliotek på landet där jag på ålderns höst kommer att sitta och läsa i den skönaste fåtöljen blåsiga höstdagar, kylslagna vinterkvällar, kvittrande vårkvällar och regniga sommardagar.

Jag är en allätare när det gäller böcker och läser det jag kommer över och hör talas om. Ibland läser jag recensioner av nya böcker och ibland får jag boktips av vänner och bekanta. Jag försöker då och då klämma in en klassiker i bokfloran. Men så har jag också en fäbless för deckare. Det är farligt lätt att hamna i deckarträsket. Det är något som alltid har fascinerat mig med spänning, mord och seriemördare.

Dock har jag med åren fastnat lite mer på de ”småputtriga” deckarna där morden inte brukar vara för brutala och där figurerna och stämningen är desto skönare. Damernas detektivbyrå är en favorit men min favorit framför alla i denna kategori är böckerna om antikhandlare och antihjälten Johan Kristian Homan. Ja, jag kan nästan erkänna för er att jag närmast är besatt av att läsa Homandeckare.

Antikhandlare Homan har en särdeles förmåga att alltid hamna i någon mystik där det för all del brukar ingå några mord, men de brukar inte beskrivas så ingående och med otäcka detaljer. Dessa böcker lånar jag gärna på biblioteket, som för övrigt är världens bästa sociala uppfinning. Problemet är att böckerna är ganska lika i sin uppbyggnad av småtrevliga kulturutvikningar, beskrivningar av goda middagar med förstklassiga viner till samt några antikrundor där olika antika föremål beskrivs på det mest målande sätt. Att herr Homan också bor och verkar i Gamla Stan i Stockholm gör inte saken sämre. Det är en stadsdel jag tycker mycket om och när jag går där är det nästan som jag förväntar mig att antikhandlaren ska dyka upp i egen hög person även om jag vet att han bara är en litterär skapelse.

Ja, problemet är att när jag lånat en av Homandeckarna på bibblan, som jag inte tror jag läst, och börjar läsa den (jag har en tradition att alltid börja min sommarsemester med en Homandeckare) så börjar jag sisådär halvvägs in i boken tro att jag läst den förut. Herr Gyllengrön och resten av min fantastiska familj brukar se aningen småtrötta ut när jag utbrister ” den här har jag nog läst förut”.

Dry Martini är Homans favoritdrink. Dock är jag inte lika förtjust utan håller mig hellre till Chablis, en annan av Homas favoriter när det handlar om alkoholhaltiga drycker.

 

Men jag kan råda bot för detta eftersom jag för lista, som den äkta boknörd jag är, på de böcker jag läser under året och hittills har det faktiskt visat sig att jag inte läst om en Homandeckare även om jag alltid får känslan av det. Kanske att jag någon småtråkig dag ägnar mig att lista de jag hittills läst och kan ta med mig listan nästa gång jag ska låna en Homanbok. Vi får väl se.

Nu ska jag snart i alla fall ta mig an en i raden som jag definitivt vet att jag inte läst, Mord i blått. Det ska sannerligen bli en skön stunds avkoppling när jag flyttas in i antikhandlarens magiska värld igen. Jag längtar redan. Det finns faktiskt ett Johan Homansällskap och kanske att jag till och med vågar bli medlem där någon dag.

 

Det är Jan Mårtenson, som är litterär fader till böckerna om antikhandlare Homan.