Katter är trevliga varelser

En katt som knatade förbi på landet när jag låg och latade mig en sommardag i utesoffan.

Väldigt kelig, tills den fick span på något mer intressant. En fågel? Eller kanske en mus?

Ibland undrar min son vad vi gjorde förr i tiden när vi inte kunde lägga ut bilder på katter i sociala medier. Gick vi runt på stan med våra katter och visade upp dem för varandra? Nja, kanske inte riktigt, men själva sinnebilden att det skulle varit så är fnitterframkallande.

Själv har jag alltid varit förtjust i djur. När jag var riktigt ung var det bara hundar som gällde. Jag gillade att lära mig om olika raser och min högsta dröm var att få en egen förstås. Det fick jag, mina snälla föräldrar tröttnade väl på allt tjat och föll till föga. Jag lovade såklart dyrt och heligt att jag skulle gå ut med hunden varje dag. Det blev väl kanske inte riktigt så, men vår tax blev en uppskattad familjemedlem och ett bra sällskap till min pappa som jobbade hemifrån på dagarna. Det var nog han som mest gick ut med taxen. Idag har jag emellertid ett kort på vår fina tax, som hette Linda, på nattduksbordet. Ett rart minne.

Men nu var det katter jag skulle skriva om. Två egna har jag haft, båda bondkatter. En som var i alla möjliga färger; brun, svart, grå. En vit fläck på bröstet och på tassarna, som hade fått ett litet stänk av det vita där också. Den andra katten var helvit och hade något lurvigt påbrå. Väldigt kelig var den katten, medan den andra mest tydde sig till mig och var tämligen argsint mot andra människor.

Först kom den spräckliga katten till oss. Minns att vi tog den väldigt ung, åkte hem med tunnelbanan med det lilla söta knytet. Det finns väl knappast något som är så sockersött som en kattunge. Väl hemma tyckte vi lite synd om den, att den skulle vara ensam hela dagarna, så vi skaffade snart den vita katten som sällskap. I vår enfald trodde vi att det var två honor vi hade fått tag i. Det uppdagades efter ett tag att den vita katten var av hankön. En kväll födde nämligen katthonan en kattunge i soffan. Jag minns att jag ringde till veterinären, något skräckslagen, som försäkrade att det nog skulle komma fler ungar då det var ytterst sällsynt att katter bara födde en unge. Dock kom det den gången inga flera.

Den spräckliga katten hette Semlan och den vita kallade vi Saffran. Ungen fick heta Muffin och den gav vi bort till en av mina kompisar. Nästa gång det var kattungar på gång syntes det minsann alldeles tydligt. Semlan var tjock som en mindre boll. Vi hade vadslagning om hur många som fick plats därinne. Fyra sade min dåvarande sambo. Inte kan det bli fler, tänkte jag, och slog till med tre.

Natten till lucia, i mitten av 1980-talet, började Semlan rumstera om så det stod härliga till. Hon ville gärna vara i närheten av mig och den första ungen föddes i vår säng. Sedan bar hon runt dem och lade den ena ungen efter de andra på lite olika ställen i vår lägenhet. Jag var livrädd att det skulle vara någon som var döfödd, men icke. Sju välskapta kattungar blev det. Tre var helvita. Så både vi och Semlan hade fullt upp en tid efteråt. Jag med att bland annat sätta in en annons i dåtidens Blocket, som hette Gula Sidorna. Vi blev faktiskt av med nästan alla sju i ett nafs. Tror vi tog 50 kronor i betalning för varje unge. De vita blev tingade först. En kvinna som ringde ville veta exakt när den vita kattungen hon hade tingat var född. Hon skulle nämligen ställa horoskop på katten. Det var inte helt lätt att svara på den frågan. Kom ihåg att den skulle heta Snövit, kanske inte ett föga originellt namn på en vit katt. Hur det gick med horoskopet har jag ingen aning om. Bra hoppas jag eller jag vet inte om Snövit någonsin brydde sig om att ett horoskop var utställd på henne.

När den sista kattungen var utskeppad till kattmoderns lättnad, hon var rätt trött på sina telningar på slutet och hade magrat något alldeles förskräckligt, då kastrerade vi Saffran. Tyvärr levde han inte så länge utan vandrade till katthimlen ungefär tre år senare efter sin bravad med att tillverka himla söta och välartade kattungar. Semlan däremot höll ställningarna ändå upp till 17 års ålder då hon tackade för sig och förenades med Saffran på de sälla kattjaktmarkerna.

Idag kan vi inte ha katt eftersom min man är allergiskt mot pälsdjur. Såklart känns det lite tråkigt, men att lämna bort honom till sjukhuset, som min son föreslog som lösning när han var i femårsåldern och vill ha en katt, gjorde vi inte. Det finns trots allt gränser hur man behandlar en stackars pälsdjurs allergiker.

Ja, så var det med den lilla katthistorien. Hade som sagt gärna haft katt, de är mysiga djur. Särskilt fenomenet med att de spinner när de mår riktigt bra (tror jag i alla fall att de uttrycker). Idag har vi bara en undulat som husdjur. De var också två en gång, men det är en helt annan historia.

Spinn och kram på er!