Konsten att sälja eller berättelsen om en konstig försäljare

Här är historien om en märklig försäljare.

 

Jag har full förståelse för att man vissa dagar har bättre eller sämre dagar på jobbet, men jag kan ändå inte sluta undra över den försäljaren som ringde mig nyligen en måndagsförmiddag och forcerat berättade att mitt företag minsann skulle köpa en annons i en bilaga som följde med en större dagstidning. Bilagan handlade om den, enligt säljaren, både stora och enormt populära humorfestival som varje år hålls någonstans i södra Sverige.

När jag artigt avböjde erbjudande, eftersom jag är tämligen van vid att det är många som vill sälja denna typ av annonser till dyr penning och mitt företag upplever att kostnaden inte är förenlig med hur många personer man verkligen når med en tryckt annons i en bilaga som de flesta slänger utan att titta i den, blev försäljaren väldigt irriterad. Hon förklarade för mig, fortfarande lika forcerat, att jag inte alls förstod det hela. Detta var den stora, oerhört kända humorgalan som minst 30 000 personer skulle läsa om i den excellenta bilaga hon sålde annonser för. Och hur kunde jag förresten vara så dum att jag tackade nej till detta erbjudande, tjöt hon syrligt.

När jag återigen vänligt, men denna gång lite mer bestämt, tackade nej fick hon fullständigt spelet och gick över till att i det närmaste låta hotfull när hon i falsett ylade att jag inte fattade någonting och därefter, mitt i utskällningen, avslutade hon samtalet genom att helt sonika trycka bort mig. Kvar stod jag i andra änden och stirrade fånigt på mobilen, precis som jag hade svårt att tro att det som nyss hänt, hänt på riktigt.

Ja, mycket ska jag tydligen höra innan öronen trillar av. Maken till osmidig försäljare var det länge sedan jag stött på. Ett tag funderade jag faktiskt om det var ett dåligt skämt, kanske en ny form av ”dolda radion”, eller Hassan eller något liknande. För om någon ska sälja in något till en humorfestival kanske det inte är för mycket begärt att den personen låter lite extra glad och trevlig. När en försäljare också i det närmaste idiotförklarar den man tänker ska bli ens potentiella kund genom att tala om att jag inte förstod ingenting alls, då känns det som, tycker jag, att man kanske gått lite för långt och inte riktigt är rätt försäljare på rätt plats. Jag har åtminstone de sista tio åren haft jobb där jag stött på olika försäljare som vill sälja annonser eller andra tjänster, så en viss erfarenhet av försäljning och försäljare tror jag mig ändå besitta.

Jag är helt okey med att försäljare försöker sälja till mig. Särskilt kul tycker jag det är när de är bra försäljare som lyckas övertyga mig att köpa något på ett intresserat och trevligt sätt och sedan erbjuder något mer, som jag också köper och känner mig nöjd över. Jag kan också ibland lyssna på telefonsäljare, speciellt när det är unga, för jag har inget emot att ge dem en chans att försöka övertyga mig att köpa. Däremot har jag väldigt svårt med säljare som inte tar ett artigt ”nej tack, jag är inte intresserad” utan blir aggressiva och nästintill hotfulla. Det tycker jag känns mycket obehagligt och jag vill absolut inte föra någon vidare dialog med en sådan säljare, som då stängt tillfället att sälja in något hos mig för tid och evighet.

Hur som helst kommer jag nog alltid att förknippa alla framtida eventuella humorfestivaler med en säljare som inte kunde konsten att sälja, eller som kanske bara hade en väldigt dålig dag på jobbet? Vilket av dessa två alternativ kommer jag aldrig att få veta, men att jag någonsin kommer att sluta förvånas över människor, det vet jag med all säkerhet.

Virrpanna i kubik

Min resa spårade ur en smula, men den blev i alla fall bra till slut.

Den där iskalla känsla som grep tag i hela mitt inre då det gick upp för mig att jag rest till jobbkonferensen på fel dag gränsade först till panikens brant. Strax innan Skövde uppdagade jag min fadäs. Då hade jag ändå dubbelkollat programmet och sett datumet flera gånger, men det bara liksom inte gick in i min hjärna att det inte stod den 24/3 utan i själva verket den 25/3.

Suck, det var inte direkt läge att vända hem till huvudstaden igen med knappt en timme kvar till Göteborg. Jag som är en tant som gillar att åtminstone försöka ha lite koll, utkämpade för några minuter en inre strid. Fru Perfekt bannade och svor; hur kan du vara så klantig. Du skämmer ju ut dig å det grövsta på nya jobbet, din klantskalle vad ska de nu tro om dig?

Medan goa lilla Tant Grön inte hade samma höga tonläge utan viskade tröstande samtidigt som hon ömt klappade mig på kinden och sade; äsch, det gör inget, det kan hända den bästa, det visar att du är mänsklig, alla gör vi fel ibland.

Ja, och så är det ju faktiskt. Vi vill inte gärna tro det, men vi inte bara kan göra fel, vi gör fel och misstag ganska ofta. Det är oundvikligt och livet skulle bli väldigt tråkigt och förutsägbart om vi alltid gjorde allt perfekt. Det är av misstagen man lär sig.

Hur som helst ringde jag till min snälla chef som genast förstod och sa att det inte var så mycket att göra åt. Efter att jag sonderat terrängen med Herr Gyllengrön ringde jag till min fina svägerska och hos henne fick jag gärna kinesa.

Sedan gick jag och tog en god kopp kaffe på en fantastisk liten italiensk kaffebar med massor av spännande foton av kändisar som druckit kaffe på precis samma plats där jag nu befann mig, som till exempel John Lennons första fru Chyntia Lennon, Magnus Uggla, Steffo Törnqvist, Alice Munro, ja listan kan göras lång. Mitt i alla foton hängde också ett på en fyrbent vän, vilket ledde till att ägaren till kaffebaren berättade roliga anekdoter och vi hade väldigt roligt.

Lite på kvällskvisten senare åt jag och svägerskan mat på lokal och vi hade det också mycket trevligt. Ofta leder ett misstag ändå till slut till något annorlunda, och jag kände mig både glad och nöjd åt att dagen slutade gott. Nu fnissar jag åt mig själv, min virrpanna. Och tänker att det i alla fall var positivt att jag kom en dag innan konferensen, än en dag för sent.